Usch, vilket morgonhumör…..

Att ta sig upp ur sängen varje morgon är en bedrift för mig. I alla fall före halv 9…. Om jag sen råkar ut för någonting som gör mig riktigt arg de första timmarna så sitter ilskan i resten av dagen i värsta fall. Måste alltid försöka undvika konfrontationer på morgonkvisten Idag lyckades jag inte undvika det och det tog många timmar innan ilskan släppte. Kvällarna däremot…. Jag går sällan och lägger mig före midnatt om jag får bestämma själv utan hänsyn till dagen därpå. De allra bästa timmarna på hela dagen är de sena kvällstimmarna. Men hur ska en kvällsmänniska som jag passa in i samhället? Jobba natt?

På tal om att passa in i samhället…. Jag hörde nyss på radion att främlingsfientligheten (kan knappt stava till det ordet?!) växer lavinartat i Sverige. Det förvånar mig inte, men det skrämmer. Vart är vi på väg? Vad händer med vår tolerans mot andra människor? “Främlingar” får inte vara här. Man får inte röka; alla har rätt att spotta på en rökare. En mamma som ammar sitt barn på “fel” plats blir nästan lynchad. Bloggar stängs pga hatmail. Och det är inte frågan om ogillande blickar eller så längre mot det man inte gillar - det är rena lynchstämningen! Varför är vi så intoleranta mot varandra? Är människor så fruktansvärt olyckliga i sina liv eller vad handlar det om? Det är min fasta övertygelse att om man är lycklig och tillfreds i sitt liv så har man inget behov av att trycka till andra eller att reta sig på småsaker eller att vara rädd för det nya. Jag vill starta ett uppror, känner mig  rebellisk. Ska vi börja här? På Jobbet kanske?

Imorgon är det fredag! Då blir det inga uppror, bara fredagsmys

Lugn och ro!

För närvarande händer det faktiskt ingenting i mitt liv. Det är “bara” vardag som liksom tuffar på i maklig takt.  Inga stora överraskningar, inga plötsliga blixtar som slår ner någonstans, lugn och ro. Och faktiskt - jag tycker att det är skönt! Det räcker inte för mig nu att sova en helg; jag behöver en längre period av sammanhängande lugn på alla plan. Speciellt har den tanken slagit mig när jag har pratat med tre vänner på mindre än ett dygn som har en fruktansvärd turbulens i sina liv; sådär på gränsen för vad man klarar av. Jag känner mig tacksam och inser att jag ska passa på att njuta av lugnet istället för att längta efter stormen. Den kommer så småningom och i omväxlande lugn och storm skapas det som kallas balans. OM man tar till sig lugnet på samma sätt som man tar till sig stormen skapas balans….

Dagens bästa (hittills) är att få prata ut i alla fall lite grann med en nära vän.  HON tog upp frågan om varför vi inte hörs lika ofta längre; sen kom också förklaringen om hur dåligt hon har mått (av andra orsaker). Den har jag väntat på länge. Nu känns saker mycket bättre och jag hoppas att vi kan gå vidare i vår vänskap. Och att det här stoppar det energiläckage jag har haft när det gäller henne.

Dagens bästa - en pirat!

Dagens bästa (hittills) är min vän, för dagen klädd i pirattema (?) som roar sig och har hur kul som helst i en miljö där några av kollegorna gör allt för att trycka ner henne och sätta henne på plats. Behöver jag säga att de inte lyckas ? Hon är fantastisk. Självklart är hon en av mina bästa vänner.

Det finns humor på mitt Jobb också. En av punkterna på ett av våra möten kan t.ex. vara om vissa papper ska häftas ihop eller bara sättas ihop med ett gem.  När detta mycket viktiga beslut är taget kommer nästa svåra fråga - VEM ska då göra det? En kollega frågade mig igår om hon eller jag ska häfta ihop papprena. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska svara. Jag kommer av mig lite. Ett så svårt beslut kräver ju noggrannt övervägande från min sida, eller hur ? Det är inte ett beslut man bara kan fatta sådär; på två sekunder. Sånt här ÄR faktiskt komiskt . Det förklarar också varför jag och mitt Jobb har gjort slut. Vi har bara inte flyttat isär ännu.

Efter mitt senaste besök på vischan i helgen drömmer jag nu om att gifta mig med en bonde. Dock tänker jag mig inte att stöta på honom i TV.

Nu har jag börjat träna min självkänsla inför Beach 2007 enligt instruktioner av coach Mia nånting i Expressen idag. Tre bra saker med min kropp varje dag, en eller flera saker jag är tacksam för varje dag och något jag vill ha hjälp med. Undrar om man måste hitta på något nytt varje dag? Det kommer ner till hårstrånivå ganska fort då. Får hitta på någon lösning där. Självkänsla tänker jag skaffa mig i alla fall! Det räcker på alla sätt nu att be om ursäkt för vem jag är och då måste den känslan komma ändå inifrån hjärteroten. Trots byråkrater, gem och häftapparater.

Måndagar ska man bara ta sig igenom :)

Och det har jag gjort. Hittills . Segt på jobbet. Tvättar, städar, betalar räkningar. Vardag! Hela arbetsdagen har jag bara drömt mig bort; har bara varit fysiskt närvarande. Skönt att ägna sig åt dagdrömmeri Inga miljoner eller Hollywood-planer, betydligt mera vardagligt än så, inte de stora drömmarna. Det räcker långt.

En dag på vischan

och nu funderar byråkraten på att bli bonde istället. Tänk att leva så nära naturen. Och att få ha djur. Naturen, helst skogen, är den bästa medicinen för min halvtrasiga (eller i alla fall j-gt trötta) själ just nu. Det är mitt projekt nästa vecka - en skogspromenad varje kväll. Jag måste också komma igång med träningen igen och det ligger ju ganska nära till hands att förena de två….. Såhär inför beach 2007 har saker hänt som inte är bra…. Inte alls bra.

Jag funderar allvarligt på att bojkotta “Six Feet Under” ikväll. Nate är död! Underbara, snygga, sexiga Nate! Varför ska jag då se det? Nä, jag blir sur. Bojkott!!! Nu är det “Snygg Naken” på TV5. Någon som har tänkt på att det bara är kvinnor som är med? Vad är det män har som vi inte har? Självkänsla? Varför har bara män det i så fall och inte vi? Räcker det inte med att de har högre löner?!

Redan morgon?!

Gäsp! Ska försöka vakna till i duschen innan jag åker iväg och firar Mors dag. Vädret lovar en dag utomhus - härligt.

Igår hörde en vän av sig som väldigt sällan hör av sig. När hon sen gör det så kräver hon att jag ska släppa allting, gå ifrån middagen jag är på osv och möta upp henne. Vilket jag naturligtvis inte gör. Vi ses väldigt sällan, vår vänskap överlever på gamla minnen. Mellan oss står en misshandlande man. Ibland, eller ganska ofta, önskar jag att livet skulle vara lite lättare. Mindre komplicerat. Idag har hon försvunnit igen, det är tyst på alla kanaler.

Dags att vakna och ge sig ut i livet igen.

Uuuuu, visst är det läskigt!

Första gången i år när man ska sticka ut ett par blåvita, håriga ben i solen… Svårt att tänka sig att om cirka två månader kommer de att vara gyllenbruna och jag kommer överhuvudtaget att ha färg och se pigg ut Kan man inte föreställa sig idag

Idag har jag legat i hängmattan. Eller ja, inte bokstavligt talat, jag har ingen. Men om jag hade haft en hängmatta hade jag legat där hela dagen. Jag bara ÄR. Gör ingenting. Läser lite, pratar lite i telefon, sitter lite vid datorn.

En allvarlig släng av måndagsångest redan igår kväll! Inte bra. Inte alls bra. Motas bort idag.

Lördagkvällen blir lugn för mig. Ska fixa ceasarsallad att äta i trädgården med ett gott glas vin till. Ska ut på landet tidigt (ja, ja, runt lunch) imorgon och fira min älskade mamma. Förhoppningsvis blir vädret sånt att fika o tårta kan intas någonstans ute i naturen i picknickform.

Jag är helt utsvulten på solenergi, märker jag. Behöver vara ute, helst hela tiden och ladda batterierna i ljuset och värmen. Jag vill också blomma nu tillsammans med naturen.  

Fredag kväll

och jag är så trött efter en veckas arbete att jag är svimfärdig, orkar knappast gå ut. Absolut inte. Söndag morgon måste jag gå upp “i tid” så jag kan somna söndag kväll för att kunna gå upp och jobba måndag morgon. Hur mycket frihet har jag??? GRATTIS till er som fixar måndag-fredag och det menar jag verkligen!! Ni passar in i dagens samhälle. Jag gör det inte. Jag kan inte. Hur mycket frihet har jag? En dag? Inte ens det….

Lycklig, lycklig!

Det är fredag! Det är soligt och varmt och vin i min härliga trädgård. Det finns ingen plats för mörka tankar.

Jag börjar hitta tillbaka till min humor på jobbet. Kan inte leva utan den. I en så allvarlig miljö som jag befinner mig i största delen av dagen vissnar jag. Vi passar inte ihop, mitt jobb och jag, men måste jag försvinna för det? På akutmottagningar finns den humor som passar mig. I alla fall på de akutmottagningar som jag har jobbat på. Den blir en speciell känsla när man jobbar så nära liv och död. Mitt jobb nu handlar inte om liv och död, men det är ett så stort allvar att man kan tro att det gör det. Märkligt egentligen. Jag lider också av en sjukvårdsskada - när man har jobbat med liv o död så känns inte nånting annat särskilt viktigt längre. Blasé ? Jag vill helst jobba nånstans där man kan nås via 112…..

Idag är det lön! Det var hemskt länge sen sist. Lyxar med en Lindemans Bin 45 Cabernet Sauvignon BOX! Det är jag värd. Sen förtjänar jag antagligen vatten, gröt och ICA-kredit sista veckan innan nästa lön

Drömmande lat dag

Jag har inte gjort ett enda dugg på jobbet på hela dagen… Borde kanske inte säga det; min lön betalas ju med skattepengar… Är mest rädd för att någon ska komma på mig, nåt samvete har jag inte längre Men jag har i alla fall räddat en väns dag genom positiva mail fulla med humor när hon har haft en jättetuff dag på jobbet och då har jag ju alltså gjort någonting viktigt

Och jag dagdrömmer! Är helt frånvarande största delen av tiden. Drömmer om det superjobb jag kommer att få snart Jag förtjänar det nu efter två dåliga arbetsplatser. Det tycker jag. Och hoppas att Ödet håller med mig.

När jag började den här bloggen tänkte jag att jag skulle kunna skriva om saker som händer på Jobbet, hur det är att jobba i en byråkrati och dumma saker som händer med våra klienter. Men det insåg jag väldigt fort att det i så fall blir till priset av min anonymitet och den är ju som bekant helig för mig. Utan den kan jag lägga ner. Mitt jobb är så specifikt, vi är bara ett fåtal i Sverige som jobbar med det här. Alla på samma ställe. Mina exakta arbetsuppgifter gör bara två personer i Sverige. Man kanske borde känna sig ganska unik ? Jag är bara bekymrad om min anonymitet…

Jag mår risigt i kroppen; det bara är så trots att jag gör allt jag kan för att ignorera det. Mentalt är det mycket bättre sen jag bestämde mig för positivitet och humor. Det tar nog längre tid för kroppen att hänga med på tåget.

Läste om Feng Shui idag; är lite småintresserad av det (också). Tydligen är det viktigt att man hänger en tavla ovanför sängen som speglar det som är viktigast för mig här i livet. Min tavla över sängen (helt ovetandes om Feng Shui när den hängdes där) heter “Destiny”. Det är det viktigaste - hela jag bygger på tanken att det finns en mening med allting som händer och att ingenting händer av en slump. Helt rätt placering alltså