Usch, vilket morgonhumör…..

Att ta sig upp ur sängen varje morgon är en bedrift för mig. I alla fall före halv 9…. Om jag sen råkar ut för någonting som gör mig riktigt arg de första timmarna så sitter ilskan i resten av dagen i värsta fall. Måste alltid försöka undvika konfrontationer på morgonkvisten Idag lyckades jag inte undvika det och det tog många timmar innan ilskan släppte. Kvällarna däremot…. Jag går sällan och lägger mig före midnatt om jag får bestämma själv utan hänsyn till dagen därpå. De allra bästa timmarna på hela dagen är de sena kvällstimmarna. Men hur ska en kvällsmänniska som jag passa in i samhället? Jobba natt?

På tal om att passa in i samhället…. Jag hörde nyss på radion att främlingsfientligheten (kan knappt stava till det ordet?!) växer lavinartat i Sverige. Det förvånar mig inte, men det skrämmer. Vart är vi på väg? Vad händer med vår tolerans mot andra människor? “Främlingar” får inte vara här. Man får inte röka; alla har rätt att spotta på en rökare. En mamma som ammar sitt barn på “fel” plats blir nästan lynchad. Bloggar stängs pga hatmail. Och det är inte frågan om ogillande blickar eller så längre mot det man inte gillar – det är rena lynchstämningen! Varför är vi så intoleranta mot varandra? Är människor så fruktansvärt olyckliga i sina liv eller vad handlar det om? Det är min fasta övertygelse att om man är lycklig och tillfreds i sitt liv så har man inget behov av att trycka till andra eller att reta sig på småsaker eller att vara rädd för det nya. Jag vill starta ett uppror, känner mig  rebellisk. Ska vi börja här? På Jobbet kanske?

Imorgon är det fredag! Då blir det inga uppror, bara fredagsmys