Ikväll är det lite synd om mig

Det är fredag kväll och jag har fortfarande inte kravlat mig upp ur sjukdomsträsket riktigt . Jag börjar allvarligt ledsna på att vara sjuk och det är i och för sig ett friskhetstecken ! För att få lite normal helgkänsla lagade jag lite “god mat” – trodde jag – men den hamnade i soporna. Det fick bli mackor istället. Till detta gourmetmål tog jag ett glas vin för att känna mig lite normal en fredagkväll. Men jag dricker vinet med dåligt samvete pga antibiotikan och då är det helt enkelt inte gott. Så det får va.

Imorgon är jag bjuden på middag med mina barndomsvänner. En av dem åker snart tillbaka till utlandet igen. Vi har inte träffats på de månader hon har varit hemma utom när vi har varit “tvungna”. Ingen av oss har tagit kontakt. Jag vill absolut inte gå på denna middag, men samtidigt ser jag det som ett avsked. Jag kan inte tänka mig något annat än att vår relation är över nu. För min del är den det. Jag vet inte ens vem hon är??! Vem döljer sig bakom den där ytan? Jag har inte bestämt ännu om jag ska gå på middagen; alla dåliga undanflykter har passerat genom mina tankar de senaste dagarna och gör det fortfarande. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte dricka och kunna ta mig hem på natten. Och jag undrar om jag är välkommen dit om jag inte dricker…? Bara det säger allt. Allt. Men – det är bara en liten bit kvar, bara upploppet. Vem avslutar ett maratonlopp på upploppet?? Ska jag gå för att säga “hej då” eller ska jag till och med hoppa över det..? Jag hoppas värdinnan erbjuder mig “en väg ut”…..

Jag har i alla fall fått tillfället jag behövde att verkligen vila; det finns en mening med att jag blev sjuk. Så är det ju. Nu ska det snart finnas energi för en ny spännande höst !