Så illa är det

Jag väntar på att bankmannen ska ringa. Väntar också på samtal från bilverkstaden. Båda är kanske lite väl “spännande”

Bankbesöket igår gick bra, tror jag. Så bra som det kan bli. Han var förvånad över att jag inte har några betalningsanmärkningar så som min ekonomi ser ut….. Så illa är det alltså. Inte konstigt att det har varit jobbigt. Nu ska jag ändra beteende när det gäller pengar och det känns både väldigt bra och lika nervöst. En utmaning.

Jag är fortfarande trött och ledsen och det enda jag egentligen vill är att krypa ner i soffan och dra filten över mig. Livet ser inte ut så, trots att jag är ledig. Kanske imorgon? Jag undrar hur fasen jag ska stå ut på festen ikväll? Tarotkorten visar att det kommer att bli bra så jag lutar mig mot det ;)  Målet är att gå dit och äta och sedan gå hem. Vi får se.

Ledig! Fri?

Åh, jag är ledig ! Jag har sovit 10 timmar i natt, klubbad. Det enda jag vill är att krypa tillbaka ner i sängen och fortsätta sova. Det finns liksom ingen tvekan om vad jag behöver i mitt liv just nu Det är vila som gäller på ALLA plan - inte bara kroppen utan först och främst i själ och hjärta.

Imorse fick jag det kreditkort jag har sökt så nu kan jag betala både räkningar och reparation av bilen. “Bara sådär” :)  Det är en akut lösning och löser ingenting på längre sikt; därför har jag tid till banken idag för ekonomisk rådgivning. Nyttigt, bra och hemskt pinsamt….. Ge banken insikt i min ekonomi…? Usch. Nödvändigt och förhoppningsvis givande? Det är en ung kille jag ska prata med där; känns bättre än någon medelålders dam som tittar strängt på mig och informerar mig om vikten av att SPARA istället för att leva (medan hon själv äger villan hon bor i sedan 30 år och är gift med en högavlönad man).

Just nu finns en rädsla i mig för ännu fler problem, att någonting mer ska gå snett. Jag behöver dra mig undan, behöver skydda mig själv mot fler motgångar. I Byråkratin håller jag (minst sagt) en väldigt låg profil; istället för att krocka med kollegorna så håller jag mig undan, av hänsyn till både dem och mig. Tyvärr och konstigt nog finns inte utrymmet där att få ha dåliga dagar och hålla en låg profil, så jag får väl se vad som kommer ur det här. Ännu mer kontroll?

Jag måste hitta tillbaka till friheten. Den kanske finns där på andra sidan tröttheten….?

Ljusglimtar i mörkret?

Det finns nog det. Trots allt. Solen har absolut inte gått upp ännu, men jag vet att den finns där. Tur att man någonstans har den starka förvissningen om att allting faktiskt kommer att ordna sig. Förr eller senare. Det VET jag.

Jag har tagit semester; nu ska jag ha en långhelg ! Första gången på jag vet inte hur länge som jag är ledig två dagar i rad och faktiskt till och med mer än så Jag har en mycket bra chef; om jag inte hade tagit semester så hade han “tvingat” mig trots att jag just nu drunknar i jobb. Vi har pratat länge idag och det värmer mig rakt igenom att han faktiskt förstår hur jag fungerar, han vet vem jag är. Efter alla år av att känna mig missförstådd i byråkratin så känns det som balsam för min trötta själ ;)  Just nu går jag precis på gränsen till vad jag klarar av; minsta lilla ytterligare motgång kan få mig att gå över gränsen. Och den gränsen ska man absolut inte ens vara i närheten av. Jag måste ifrån den - NU. Kanske ledigheten är det som behövs? Det kan i alla fall inte göra det sämre.

Bilnycklarna lämnade på verkstaden och Min Personliga Bilmek hämtar bilen hemma hos mig. Han är också guld värd! Sen har jag faktiskt ingen aning om hur jag ska betala reparationerna; pengarna finns inte….. Tydligen måste jag ha en stark tillit någonstans till att det kommer att ordna sig? Annars hade jag väl inte lämnat bilen? Eller är jag bara förvirrad och dum? Pengar är min trygghet och min frihet och båda är starkt hotade som det ser ut idag. Det får mig i gungning. Rejält.

Det känns som det kommer att ta ett tag den här gången innan solen är tillbaka, men det är ju det fascinerande med det här livet - man vet aldrig….

Gnäll, gnäll, gnäll

Vem vill läsa om sånt? Jag låter bloggen vila tills jag har nåt positivt att dela med mig av. I´ll be back. Förhoppningsvis tar det inte så lång tid….

Dålig karma?

Ja, vad ska man säga? En jättetung vecka avslutas med att bilen pajar och måste bogseras dryga milen hem av jättesnäll kompis. Jag är så trött nu att jag inte ens orkar bli sådär fruktansvärt arg som jag borde bli. Dålig karma? Allt jävligt händer samtidigt? Det blir bättre sen? Mina pengar är slut; jag har fan inte råd att laga någon trasig jävla bil! Jag kan tanka och fylla på olja, sen upphör min kunskap om bilar. Så där står man och undrar vad som händer, vad gör jag nu? Hur illa är det? Hur dyrt blir det? Det positiva i hela situationen är att jag har vänner att ringa och får hjälp direkt; dessutom finns det hopp om mänskligheten - på den lilla tid jag stod där med en död bil så stannade två mycket hjälpsamma människor och engagerade sig.

Jag tänker bara på det som sitter på kollegans anslagstavla om att säga upp sig från vuxenlivet. Jag gör det nu. Det här är inte kul.

De där små, små sakerna

Det där att få saker när man behöver det som allra mest - va härligt det är ! Jag känner mig verkligen så tömd på energi just nu att jag egentligen inte syns; lampan är släckt inombords. Eller? Men i affären idag (jo, samma magiska ICA-affär ) tittar jag upp och ser en attraktiv man som möter min blick och ler mot mig. Det är en annan sak en dag när jag ler mot världen och världen ler mot mig, men idag? Idag av alla dagar? Det värmer verkligen.

Jag skulle nog kunna skriva mycket om hur jag upplever mitt jobb dagar som de här, hur jag upplever kollegornas okänslighet och den absoluta bristen på personlig frihet, men jag skiter i det. Nu är det fredag kväll, myskläderna är på och ett glas rödvin står framför mig. God mat blir det också trots bristen på pengar. Och jag får stänga in mig ett tag, slippa världen där utanför och bara vara. Snart är krafterna tillbaka!

En mycket sliten utter

Det är bara att konstatera faktum just nu. Trött och sliten och ledsen och trött. Håller mig undan på jobbet, orkar inte umgås, orkar inte ens se vissa kollegor. Gräver ner mig i jobb, längtar mer än någonsin till helgen. En dag kvar. Funderar på lite extra ledigt innan jul för att kanske kunna ladda lite. Jag tror det var beskedet om att jag inte fick jobbet jag sökt och en vän till som klev över alla mina gränser som var sista dropparna. Märkligt hur jag inte riktigt känner när batterierna håller på att ta slut. Borde ha en varnare som på mobilen

Sen har jag vänner som skickar såna här mail till mig: “Men kraften är din, och man har RÄTT att vara trött. Sätt dig rak i ryggen, titta dig i spegeln du vackra människa och var så in i nordens stolt över allt vad du åstadkommit, för att inte tala om allt som du kommer att åtnjuta. Ibland får man vara vänta lite, ha tålamod.” Jag är rik

På ideella arbetet fick vi in en arg, fräsande och såklart mycket rädd katt för ett halvår sedan. Idag kan han inte få nog av gos och kärlek. Lite svårt att beskriva känslan att få den där blöta nosen i ansiktet när han stryker sig mot mig. Hjärtat smälter liksom totalt

En dåres envishet

Imorse vaknade jag och mådde bra!?! Mår jag bra har jag absolut ingen ro i kroppen att stanna hemma. Så jag åkte till jobbet, på halvtid, efter chefens inrådan. Jag jobbade några timmar och åkte sen hem till en vän där jag tillbringat hela eftermiddagen med att fika. Helt OK Jag vet fortfarande inte om jag är sjuk eller trött eller en kombination av de båda. Trött är jag, det kan ingen ta miste på, inte ens jag. Men är jag sjuk också?

Jag hann med att bli ifrågasatt; av den enda kollega som vet hur jag mådde igår och varför jag gick hem. På något konstigt sätt börjar jag bli van att inte bli trodd; jag utgår från det. På mitt jobb är man inte sjuk, då är man “svag”. Riktiga hjältar tar en Alvedon och jobbar ändå. Eventuell frånvaro på grund av sjukdom diskuteras vitt och brett runt fikabordet; ingen integritet här inte! Till och med när jag var nyopererad blev jag ifrågasatt. Tur att ni inte vet vart jag jobbar ;)  Jag ska ta diskussionen med min chef, det måste jag, behöver förklara mina reaktioner. Honom litar jag på och kanske just därför får han ta mycket av min ilska. Det är inte lätt att vara chef

Det kommer någonting gott ur den här tröttheten, det märker jag. Det är nämligen dags att jag blir lika ego som många av dem jag omger mig med

Nere för räkning

Jag har haft feber inatt. Vaknade imorse och visste inte alls hur jag mådde; för sjuk för att jobba, för frisk för att stanna i sängen. Så jag åkte till jobbet och tänkte “det går kanske över”. Hm, jovisst. Efter att ha varit febrig och mått illa hela förmiddagen och insett att jag måste åka hem, så avslöt jag dagen med att ryka ihop med chefen, bryta ihop på jobbet och gråta (!!) för att SEN åka hem…. Himla smart…. Jag gråter en gång i kvartalet, ungefär, och när jag väl börjar så kan jag inte sluta. Jag betedde mig som en sexåring inför chefen, känns det som, men han är en buffel utan känsla för när det är läge att skämta eller inte. Han kom i alla fall in och bad om ursäkt och vi har klarat upp alltihop. Han har också fått se mig gråta, vilket jag inte tror att han hade väntat sig i första taget. Inte jag heller… Han vet också nu hur pressad jag känner mig, hur allt växer mig över huvudet, hur trött jag är. Jag vet inte ännu om febern och smärtan i lederna/ryggen och illamåendet är influensa eller ren jäkla trötthet. Det kommer jag att veta ikväll. Efter att ha legat nerbäddad hela eftermiddagen och rensat tårkanalerna ordentligt kommer jag att veta…. En sak vet jag i alla fall redan nu: JAG ÄR TRÖTT.

Aj!

Jag får alltid ont i ryggen efter långpromenader och det går alltid över. Utom den här gången då. På jobbet har det ändå fungerat bra idag, eller har jag inte hunnit tänka på det i all stress? Helt plötsligt i bilen på väg hem så får jag ischias. Aj som fn! Nu har jag ont i ryggen på riktigt :(  Det blir soffläge ikväll med värmedyna och försöka stoppa det som vill fram. Konstigt att första reaktionen alltid blir “Inte nu! Det är inte läge för det nu!” Precis som det någon gång skulle vara läge för ryggont….?

Idag har jag sagt NEJ, NEJ och NEJ till att lägga tarotkort. Jag gav henne också telefonnumret till en “riktig” häxa Svaret jag fick förbryllade mig lite grann; hon är nämligen ännu mer ego än vad jag riktigt har insett. Det verkar som att tarotkort eller andra liknande kunskaper får människor i omgivningen att liksom bekänna färg; att de visar vad de går för. Jag känner starkt idag att hon är en vän som jag kan räkna med i medgång och eventuellt i mina motgångar, men när det gäller hennes motgångar ska jag nog passa mig lite grann….

Jag fixar inte att sitta här ikväll