En dåres envishet

Imorse vaknade jag och mådde bra!?! Mår jag bra har jag absolut ingen ro i kroppen att stanna hemma. Så jag åkte till jobbet, på halvtid, efter chefens inrådan. Jag jobbade några timmar och åkte sen hem till en vän där jag tillbringat hela eftermiddagen med att fika. Helt OK Jag vet fortfarande inte om jag är sjuk eller trött eller en kombination av de båda. Trött är jag, det kan ingen ta miste på, inte ens jag. Men är jag sjuk också?

Jag hann med att bli ifrågasatt; av den enda kollega som vet hur jag mådde igår och varför jag gick hem. På något konstigt sätt börjar jag bli van att inte bli trodd; jag utgår från det. På mitt jobb är man inte sjuk, då är man “svag”. Riktiga hjältar tar en Alvedon och jobbar ändå. Eventuell frånvaro på grund av sjukdom diskuteras vitt och brett runt fikabordet; ingen integritet här inte! Till och med när jag var nyopererad blev jag ifrågasatt. Tur att ni inte vet vart jag jobbar   Jag ska ta diskussionen med min chef, det måste jag, behöver förklara mina reaktioner. Honom litar jag på och kanske just därför får han ta mycket av min ilska. Det är inte lätt att vara chef

Det kommer någonting gott ur den här tröttheten, det märker jag. Det är nämligen dags att jag blir lika ego som många av dem jag omger mig med