Cool again

Några timmar på ideella arbetet, några dagars extra ledighet – mer än så krävs inte just nu för att trycket ska lätta lite   Distans – det är vad allting handlar om. Igår kväll blev det också en blandning av Voltaren gel och healing som hjälpte mot både huvudvärk och ilska På häxans band från min senaste tarotläggning uppmanar hon mig att plocka fram stavkvinnan och rebellen i mig och det har jag verkligen tagit till mig Idag har jag jobbat så som ledningen har sagt till oss att göra istället för att bry mig. Vilket innebär att det blir fel. De lyssnar inte på våra åsikter; det här är vad de har sagt och då får de ta ansvaret. Jag skiter i det. Obstinat? Javisst. Envis? Absolut. Rebellisk? Mycket.

Ikväll fick jag också den härliga kombinationen av djur och barn och det kan liksom inte bli mera rätt. Att sen barnens pappa dessutom var mycket attraktiv visar ju bara att jag inte är helt bortom räddning

Det händer saker. Faktiskt så kommer jag ur det här starkare än förut.

Kommunikation mellan människor

Hur svårt kan det vara egentligen? Vi pratar ju samma språk. För den delen kan man mycket väl göra sig förstådd utan samma språk också. Men tydligen är kommunikation något väldigt komplicerat. Hela sista timmen på jobbet (nja, harkel)  har jag bara funderat på vad jag vill få fram på bloggen när jag kommer hem. Det här måste ju absolut vara det perfekta stället att fråga om jag är tydlig eller inte?! Saken är den att jag redan har mina svar – jag känner mig inte missförstådd här. Era kommentarer är relevanta och det verkar som jag får fram det jag vill ha sagt. Sen framstår jag nog som en betydligt mycket gnälligare och olyckligare människa än jag i själva verket är – det här året i mitt liv som passerat under tiden jag har bloggat har inte på något sätt varit mitt bästa.

Att jag inte blir lyssnad på inom byråkratin hör till systemet, men det är likaväl jäkligt frustrerande. Men när det sen händer på andra ställen i livet också, på andra sätt, då reagerar jag mer än jag skulle göra annars. Måttet är ju liksom redan rågat. Jag säger till en vän ”NEJ, jag vill inte lägga tarotkort”, ”NEJ, jag vill inte gå med ut på krogen ikväll”, ”NEJ, skicka inte det dokumentet till jobbet, jag hinner inte läsa det där, skicka det hem till mig”. Inget av dessa budskap har nått sin mottagare. Vad är tydligare än nej??? På jobbet går jag in till en kollega i ”högre ställning” än mig för att diskutera ett ärende. I mina ögon har vi en diskussion där vi är överens om hur problemet ska lösas. I bästa samförstånd (tycker jag) går jag därifrån, ganska nöjd och belåten och vet nu hur jag ska gå vidare. På mötet veckan efter får vi tillsägelse av chefen att vi ABSOLUT INTE får gå till den personen med den typen av frågor som jag hade gjort. Han pekade inte ut mig, det behövdes inte. Behöver jag säga att jag inte går till henne och frågar någonting mer alls nu? Det känns verkligen obehagligt. Hur ska jag veta? Missar jag någonting uppenbart? Medan jag själv säger NEJ och missförstås?!! När jag kommer hem och startar datorn sätter jag direkt hotmailen på ”upptagen” när jag ser att mannen i utlandet är inloggad. Det språket är universiellt. Det tar inte lång tid förrän han är där ”Hi”. Förstår ni att jag vill skrika? Jag vill slita mitt hår som matadoren i Ferdinand! Jag vill ha en boxboll att slå sönder. FÖRSTÅR INTE!

Det jag nog börjar kunna acceptera är att jag omger mig med ganska många människor som inte är ett dugg bra för mig. Samtidigt skrämmer det mig att behöva välja bort fler vänner. Och på grund av kommunikationsproblem? Kan man inte gå på någonting motsvarande äktenskapsrådgivning ? Eller varför inte helt enkelt lyssna? Eller respektera det jag säger? Eller helt enkelt respektera mig?

Jises, det är inte konstigt att jag har huvudvärk

Men sen kommer jag hem på kvällen till min mysiga lägenhet, pratar med någon av mina härliga vänner eller min familj, sjunker ner i soffan med lite örtté och livet är ju liksom helt OK Och varje kväll tröstar Lars Winnerbäck mig….

”I rispan från din vrede ska jag sätta jord och så

I skuggan av din stolthet ska jag resa mig och gå

Jag är ingen soldat, jag har inga vapen att ta till

Det är inget korståg jag vill gå

Ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still

Jag fungerar inte då

Jag är ingen soldat, jag tänker inte så”

Zzzzzzz

Så fort ”Bygglov” är slut är det jag som går och sover. Träning ikväll, sen en skön trötthet som jag vill njuta lite av. Snart är det vår, eller hur? Situationen i byråkratin kan inte vara såhär så länge till; det är inte möjligt, faktiskt inte ens där. Så det finns hopp om livet Jag ska bara sova lite först…

Måndagspoesi

Nej, ingen bakfylla idag. Inte ens jag kan bli bakfull av tre glas vin trots att de intogs en söndag Men jag har en smällande huvudvärk, vilket nog är en aning orättvist att beskylla vinet för, snarare beror den nog på att mina axlar har fastnat i någon kamp/flykt-ställning uppe vid öronen och käkarna är hopbitna. Ska väl erkännas dock att jag har intagit en ansenlig mängd vin den här helgen…. Vin funkar ganska bra mot stress; så länge man har det i kroppen i alla fall Så bör man inte göra, det vet jag. Det finns så många ska, måste, bör, bör inte, får inte och ibland bör man slänga alla de måstena är helvete och bara dricka en ansenlig mängd vin; bara av den enkla anledning att man känner för det.

Övertiden börjar ta ut sin rätt i byråkratin. Kollegorna är trötta. Eller sjuka. Eller så trötta att de inte vet om de är sjuka eller bara trötta. Bacillernas paradis Istället för att idag fundera på hur jag ska bemöta självmordskandidater i telefon i byråkratin funderar jag istället på såna viktiga saker som hur faen man ska kunna steka falukorv utan att hälften fastnar i stekpannan. Eller hur jag ska få människor att förstå att när jag säger ”nej” så betyder det faktiskt, tro det eller ej, ”nej”.

Ni vet när man ligger på stranden på sommaren och solen går i moln trots att himlen var helt molnfri och blå sist ni såg upp. När ni tittar upp ser ni att det finns ett enda moln på himlen och det har parkerat sig precis framför solen. Så är mitt liv nämligen Byråkratin är molnet som skymmer solen för mig. Men vet ni? Moln flyttar ju på sig…

Oooops!

Ett glas vin till maten efter dagens jobb blev också nr två och tre och nu måste jag dra i mig lite vatten under kvällen Bakis en måndag kommer liksom inte på fråga; det är tillräckligt jävligt ändå. Handbolls-EM slut (härligt Danmark!!!), snart får skidskytte-VM ta över. En lite yngre man på jobbet är helt chockad över att kvinnor överhuvudtaget kan se på idrott…Hmm… Vart fick han det ifrån? Hur kan män som är yngre än mig ha en snävare syn på kvinnor? Mycket märkligt. Vad gick snett?

Jag har aldrig några som helst moraliska aspekter på hur andra lever sitt liv; det är inte upp till mig att döma andra. Jag vägrar att göra det. Har inte heller nåt intresse av det. Det finns alltid en anledning till att människor är otrogna och till varför människor gör de val de gör. Men när det handlar om nyfödda bebisar och otrohet – då vänder det sig i magen på mig OK, mina kollegor kanske bara är vänner, men för henne är det otroligt viktigt att vi andra förstår att det inte bara är vänskap, hon är åtrådd av honom och ja…. Usch. Hemskt. Hans fru har knappt hunnit hämta sig efter förlossningen. Vet han att det är så viktigt för henne att få det här att framstå som ett förhållande? Har de ett förhållande? Hon har ingen självkänsla, hon behöver hans uppmärksamhet för att må bra. Borde se åt ett annat håll, men helst av allt vill jag göra honom uppmärksam på hennes inställning. Borde kanske vara tyst. Brukar sällan lyckas med det.

Hur fan ska jag stå ut flera månader till i byråkratin? Har ingen aning. Försöker hitta lösningar. Desperat. Semesterdagar, helgjobb, distans. Allt annat är viktigt. Jobbet inte viktigt. Blir svårt när jag är där minst sex dagar i veckan. Utmanad och provocerad hela tiden. Hur ska jag hitta dit där jobbet inte betyder något? Inte rimligt. Inte realistiskt. Men snart kanske. Kanske.

Svettigt!

Ett ansträngande handbolls-EM Studsande upp och ner ur soffan hela dagen, skrikande och hejande, trots förlamande trötthet i hela kroppen. Jag är helt slut, så är det, orkar inte göra de där roliga sakerna som jag kanske borde göra. Jag vill bara vila eller ännu hellre sova. Självmordsbenägen kund från jobbet följer med mig i tankarna över helgen; inte alls bra. Jag orkar inte det. Egentligen. Kunde jag ha gjort någonting annorlunda? Kunde jag ha undvikit att det blev såhär? Det är inte mitt fel, det är systemet som är fel. Och systemet kan jag inte påverka. Jag slår huvudet blodigt när jag slår det i väggen igen och igen, slåss mot väderkvarnar, tror jag kan få staten att förstå. Förgäves, såklart. Det känns som att jag inte kan få energin i livet att komma vidare förrän jag fått ett nytt jobb som inte dränerar mig totalt. Det är fem år sen drygt som jag flyttade tillbaka ”hem” och från första arbetsdagen hemma har jobbet bara varit FEL. Det är underbart att bo i en småstad på många sätt, men det finns fan inte många jobberbjudanden att välja på!! Jag valde bort min karriär, tror jag (hittills!), när jag valde bort storstaden. Visst, ett jobb kanske bara är ett jobb, men när man är där 45-50 timmar i veckan, nästan all min vakna tid, då måste det bara fungera. Helt enkelt. Och det gör inte det. Söndagsångest en lördagkväll? Jag jobbar ju hela dagen imorgon….. Min kropp vill inte vara med och det känns som en tidsfråga innan jag kommer att bli sjuk. Bara att åka med. Ett tag till. Sjukskrivning innebär att högarna på skrivbordet växer ohejdat och väntar på mig när jag kommer tillbaka. Ingen annan gör mitt jobb. Alltså innebär sjukskrivning att arbetsmängden ökar från 100% till 200-300%. Hur påverkar det en hög stressnivå….?

Men livet just nu gör att allting finns så nära inpå; alla känslor är så starka. Åt alla håll. Det är någonting bra i det, om än ganska krävande. Och det finns en mening med allt som händer. Jag är inte kvar i byråkratin för att bli ”straffad”, för att någon vill jävlas med mig. Det finns någonting jag ska lära mig innan jag går vidare till nästa fas i livet. Vad det är kommer jag inte att veta förrän efteråt, när läxan är gjord. Men nu är det lördagkväll ett tag till och läxfritt

Däckad

Ingen övertalning i världen har lyckats få mig att gå ut på krogen ikväll Jag är inte bara trött på krogen; jag är genomtrött, slut, sliten, däckad, utpumpad, you name it. Kaoset och frustrationen i byråkratin och dessutom en självmordsbenägen kund att hantera tar betydligt mycket mer energi än jag kan avvara just nu. Är det inte ett märkligt fenomen hur allting liksom kan hända samtidigt? Varför är det så? Men kaoset har fått mig att verkligen komma ut ur garderoben. De bråkiga, krävande, skämtande och rakt-på-sak delarna av min personlighet har helt tagit över Shit, vad jag är trött. Och stark inuti. Och så fruktansvärt mycket på väg. Någonstans.

Arg!

Det jag missade i ilska igår har jag tagit igen idag Med råge. Jag muttrar och fräser och skäller på chefen, jag driver hejdlöst med jobbet på fikat och får andra att skratta så de gråter. Jag kommer hem från jobbet, pratar med bästa vännen i telefonen och fräser åt henne också, ber henne tala om för mig hur fan jag ska göra då för att inte låta det stället knäcka mig. Det är bara omtanke, men det gick inte det heller. Sen får jag dåligt samvete – varför ska hon av alla ta mitt jäkla humör? Hela dagen en ilska tillräckligt stark för att försörja hela avdelningen med el, tror jag Det är inte arbetsbelastning som gör mig arg idag utan maktlösheten och den totala bristen på planering som drabbar mig när jag får göra om samma arbete tre gånger för att ledningen ändrar rutinerna. En total brist på respekt för det arbete vi gör.

Men nu har jag tillbringat några timmar på ideella arbetet, bland djuren, och förstår knappt varför jag varit så arg. Hur lugn som helst, totalt avslappnad. Djur är mycket kloka varelser

Nu ska jag kolla in mord på TV, passar perfekt idag.

Slutet på vägen

Envis som jag är så drar jag alltid saker alldeles för långt. Jag ger inte upp hoppet; det finns en gnista kvar att det måste ordna sig, det måste bli bra, människor måste ju förstå till slut! Så jag fortsätter framåt, håller kvar vid relationer jag borde lämna, låter saker komma åt mig som jag inte borde tänka på alls, försöker förändra, försöker påverka. Helt plötsligt står jag vid slutet på vägen utan att jag såg att jag var så nära. Tydligen har jag haft någon liten gnista kvar gällande mitt jobb, jag visste inte det. Jag märker det nu när den är borta…. Jag har gett upp hoppet ända in i hjärteroten, det finns absolut ingenting kvar. Maktlöst möte idag och jag orkar inte ens bli arg, orkar inte reagera, orkar inte bry mig. Nu är det verkligen över. På riktigt. Det är kört. Det är det bästa som kan hända. För min egen del alltså Nu finns bara framtiden. Vad ska jag göra nu?

Träning ikväll, underbart svettigt och skönt och avgiftande. Skittrött! Dags att lägga sig i soffan och låta andra anstränga sig och spela handboll; själv orkar jag inte röra mig nåt mer idag

Sju sanningar

Utmanad av Märtagreta ska jag nu försöka komma på sju sanningar om mig att dela med mig av. Sanningar som är aktuella en måndagskväll i januari…

1. Jag älskar att sova, helst på morgnarna. När jag efter mycket tvång lyckas ta mig ur sängen är mitt morgonhumör gräsligt och helst vill jag inte träffa andra människor eller än mindre prata med någon den första timmen (minst). Irritationsmoment, konflikter eller något annat störande som händer på morgonen sitter i hela dagen. Jag bokar heller aldrig in tandläkarbesök eller läkarbesök på morgonen; det gör mycket mer ont då…

2. Jag anses ofta som en sluten, hemlighetsfull person som inte öppnar mig för någon. Sanningen är en annan. Jag har några få, utvalda väldigt nära vänner där jag berättar allt och inte döljer någonting (kanske inte ens det som borde döljas ) Och sen är behovet att öppna mig ”mättat” hos mig. En egenskap som ofta ställer till det för mig i mitt umgänge med andra kvinnor. Tyvärr.

3. Jag röker mycket och gärna sedan ganska många år tillbaka. Jag gillar det, men gör det inte med gott samvete (längre). Tanken att sluta finns där mer eller mindre hela tiden. Ju mer folk tjatar, desto mer röker jag. Trotsåldern gick aldrig över

4. En absolut idealdag för mig idag, januari 2008, är att hela dagen är ”obokad” och ligger blank framför mig när jag kliver upp på morgonen. Fri att göra vad jag vill och känner för just då.

5. Det absolut bästa som finns är att resa. Helst långt, helst med ryggsäck och en öppen biljett.

6. Jag är helt övertygad i min andlighet, jag tror på det jag tror på. Andligheten är helt naturlig i mitt liv. Lever vi flera liv? Finns det människor bland oss som kan se och prata med de döda? Händer saker helt slumpmässigt? Möter vi samma människor i liv efter liv? Kommer jag att möta Min blivande man när tiden är mogen för det? Mina svar är klara; såhär långt Det finns hur mycket som helst kvar att upptäcka

7. Jag drömmer om att någon gång få vara min egen chef, att ha ett eget företag och styra mitt jobb själv. Det skulle passa mig bäst.