Slutet på vägen

Envis som jag är så drar jag alltid saker alldeles för långt. Jag ger inte upp hoppet; det finns en gnista kvar att det måste ordna sig, det måste bli bra, människor måste ju förstå till slut! Så jag fortsätter framåt, håller kvar vid relationer jag borde lämna, låter saker komma åt mig som jag inte borde tänka på alls, försöker förändra, försöker påverka. Helt plötsligt står jag vid slutet på vägen utan att jag såg att jag var så nära. Tydligen har jag haft någon liten gnista kvar gällande mitt jobb, jag visste inte det. Jag märker det nu när den är borta…. Jag har gett upp hoppet ända in i hjärteroten, det finns absolut ingenting kvar. Maktlöst möte idag och jag orkar inte ens bli arg, orkar inte reagera, orkar inte bry mig. Nu är det verkligen över. På riktigt. Det är kört. Det är det bästa som kan hända. För min egen del alltså Nu finns bara framtiden. Vad ska jag göra nu?

Träning ikväll, underbart svettigt och skönt och avgiftande. Skittrött! Dags att lägga sig i soffan och låta andra anstränga sig och spela handboll; själv orkar jag inte röra mig nåt mer idag