Kommunikation mellan människor

Hur svårt kan det vara egentligen? Vi pratar ju samma språk. För den delen kan man mycket väl göra sig förstådd utan samma språk också. Men tydligen är kommunikation något väldigt komplicerat. Hela sista timmen på jobbet (nja, harkel)  har jag bara funderat på vad jag vill få fram på bloggen när jag kommer hem. Det här måste ju absolut vara det perfekta stället att fråga om jag är tydlig eller inte?! Saken är den att jag redan har mina svar – jag känner mig inte missförstådd här. Era kommentarer är relevanta och det verkar som jag får fram det jag vill ha sagt. Sen framstår jag nog som en betydligt mycket gnälligare och olyckligare människa än jag i själva verket är – det här året i mitt liv som passerat under tiden jag har bloggat har inte på något sätt varit mitt bästa.

Att jag inte blir lyssnad på inom byråkratin hör till systemet, men det är likaväl jäkligt frustrerande. Men när det sen händer på andra ställen i livet också, på andra sätt, då reagerar jag mer än jag skulle göra annars. Måttet är ju liksom redan rågat. Jag säger till en vän ”NEJ, jag vill inte lägga tarotkort”, ”NEJ, jag vill inte gå med ut på krogen ikväll”, ”NEJ, skicka inte det dokumentet till jobbet, jag hinner inte läsa det där, skicka det hem till mig”. Inget av dessa budskap har nått sin mottagare. Vad är tydligare än nej??? På jobbet går jag in till en kollega i ”högre ställning” än mig för att diskutera ett ärende. I mina ögon har vi en diskussion där vi är överens om hur problemet ska lösas. I bästa samförstånd (tycker jag) går jag därifrån, ganska nöjd och belåten och vet nu hur jag ska gå vidare. På mötet veckan efter får vi tillsägelse av chefen att vi ABSOLUT INTE får gå till den personen med den typen av frågor som jag hade gjort. Han pekade inte ut mig, det behövdes inte. Behöver jag säga att jag inte går till henne och frågar någonting mer alls nu? Det känns verkligen obehagligt. Hur ska jag veta? Missar jag någonting uppenbart? Medan jag själv säger NEJ och missförstås?!! När jag kommer hem och startar datorn sätter jag direkt hotmailen på ”upptagen” när jag ser att mannen i utlandet är inloggad. Det språket är universiellt. Det tar inte lång tid förrän han är där ”Hi”. Förstår ni att jag vill skrika? Jag vill slita mitt hår som matadoren i Ferdinand! Jag vill ha en boxboll att slå sönder. FÖRSTÅR INTE!

Det jag nog börjar kunna acceptera är att jag omger mig med ganska många människor som inte är ett dugg bra för mig. Samtidigt skrämmer det mig att behöva välja bort fler vänner. Och på grund av kommunikationsproblem? Kan man inte gå på någonting motsvarande äktenskapsrådgivning ? Eller varför inte helt enkelt lyssna? Eller respektera det jag säger? Eller helt enkelt respektera mig?

Jises, det är inte konstigt att jag har huvudvärk

Men sen kommer jag hem på kvällen till min mysiga lägenhet, pratar med någon av mina härliga vänner eller min familj, sjunker ner i soffan med lite örtté och livet är ju liksom helt OK Och varje kväll tröstar Lars Winnerbäck mig….

”I rispan från din vrede ska jag sätta jord och så

I skuggan av din stolthet ska jag resa mig och gå

Jag är ingen soldat, jag har inga vapen att ta till

Det är inget korståg jag vill gå

Ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still

Jag fungerar inte då

Jag är ingen soldat, jag tänker inte så”