Bloggens framtid

Hela det här året har jag varit oinspirerad. Hela livet känns oinspirerande just nu, går på tomgång på något nytt märkligt sätt. Det märks i bloggen, denna totala brist på inspiration. Inte bra. Antingen väntar jag tills livet vänder, vilket det kommer att göra. Låter bloggen vila och kommer igen med ny energi. Eller så byter jag stil, skriver andra saker än den tråkiga vardagen. Kanske börja om på nytt? Hmm…. måste fundera lite…

Tungt är det

men ibland är det faktiskt bra att nå botten. Att förlora det där allra sista, att tappa allting. Då finns det bara en väg att gå och det är uppåt. Det är alltid bra att veta sanningen, även om den gör ont. Det fanns en lägre nivå i byråkratin; det trodde inte jag. Nu finns det ingenting kvar. Jag har slutat kämpa. Min chef lekte psykolog, vilket är det sista han är, han är en buffel och ingenting annat. Jag fick höra saker som jag absolut inte trodde var möjligt. Förut har jag alltid kunna förlåta honom hans osmidiga svängar i porslinsbutiken, men inte nu. Det är kört. Alltså är det nu förändringen kommer, för jag måste byta väg. Det går inte att fortsätta. Och det är bra.

Som alltid finns mina vänner där och lyssnar, stöttar och bara är underbara. Det viktiga i livet. Det ordnar sig. Alltid.

Fotboll i snöstorm

Det var en mycket muttrande Utter som släpade sig ur sängen imorse och vägrade inse att ledigheten hade försvunnit under en blinkning. Den hann knappt börja innan den var över. Helgen har tillbringats i två olika lägen - antingen ätande (av någons goda påskbuffé) eller på rygg i soffan. Nödvändigt. Ryggläget i alla fall; vad gäller maten är jag mest glad att träningen börjat igen idag

Jag vet ju hur fel byråkratin är för mig, men såna här helger får mig att inse att det liksom aldrig KAN funka. Jag har spelat fotboll i snöstorm med 4-årigt motstånd och haft jätteroligt. Tillsammans med min härliga familj avslutades påskmiddagen vid fint dukat bord med fullt papperstusskrig Imorse öppnade jag den tunga dörren till Det Stora Allvaret och det går ju inte. Så vart hittar jag ett jobb där jag får slänga saker på kollegor, spela fotboll och bara få vara fri och galen och busig?

Förtrollad

Kan inte släppa TV:n med blicken. Allt annat försvinner. Totalt borta. Glöm Carola, glöm Saline och what ever. Andreas Johnson är på TV. Jag är här. Men ändå inte. Absorberad av TV:n. Inte många kan få mig så totalt fångad. Fantastisk. Underbar. Han är så vacker…….. Är det någon som inte har sett det?

Glad Påsk!

Jag säger bara en sak - LEDIGHET ! God mat, trevligt efterlängtat sällskap och långa, lata dagar utan en byråkrat i sikte. Lovely! Egentligen ska påsken vara vårkänslor, den första riktiga värmen och solande i trädgården. Istället vet jag inte om turen till vischan blir av på grund av snöstorm. Märkligt.

En dag av oro och splittrade tankar. En vän kraschade bilen men hade änglavakt. En annan vän väntar besked om eventuell uppsägning när hon precis köpt nytt hus. Tårar, hållna tummar och lättnad, allt på samma gång. Jag reagerar såklart, känslomänniska i alla celler, känslan av utanförskap på jobbet växer då men skit samma. Jag är van vid den och den har gått från nedbrytande till stärkande - det här är jag och jag tänker fan inte ändra på mig. Take it or leave it! (Det blir ju leave it då, så fort jag kan )

Men vem bryr sig - jag är LEDIG !

Empty rooms

Schlagerfeber + byråkrati kombinerat = märkliga drömmar Inatt har jag varit sambo med en man som jag dejtade för ett antal år sedan. Också inatt insåg jag att mina känslor inte var tillräckliga och att vår relation aldrig skulle hålla. Så jag berättade det för honom och gick för att packa och ge mig av så fort som möjligt. Men det visade sig att huset vi bodde i var i storleksordningen slott och jag kunde inte hitta tillbaka till det rum där mina saker fanns! Panik! Jag sprang från rum till rum, det var som en labyrint. När jag vände mig till honom och bad om hjälp var han iskall, åkte därifrån och lämnade mig i mitt letande. Jag kom inte därifrån och vaknade kallsvettig. Fångad i tomma rum alltså. Den mannen är livvakt, tränare inom kampsport, hade väldigt tvivelaktiga kontakter och levde nog ett liv som inte tålde alltför närgången granskning i dagsljus. Men att koppla den hotfullhet som han på ett sätt stod för (som jag faktiskt inte råkade ut för) med byråkratin….? Eller är det mitt liv i stort det handlar om? Hjärnan är fantastisk

Dagen har fortsatt i samma känsla, den sitter kvar. Jag letar, försöker hitta vägen ut, total förvirring. Jag hittar liksom inte i byråkratins labyrinter varken i vaket tillstånd eller i drömmarna Men nu är jag hemma i mysiga lägenheten, ute snöar det och jag har fixat ännu en måndag.

Sadistiska handläggare

Trött och seg och fortfarande förkyld. Slow motion-lördag. Behöver det. Saknar känslan av att ha energi, tröttheten ligger som ett täcke över hela tillvaron, har gjort så länge. Behöver fylla på någonstans, inte bara dräneras av ett jobb som tar alldeles för mycket. Försöker hela tiden, är medveten, skyddar den energi jag har. Men vart fylla på?

Försäkringskassan hängs i media just nu och det är uppror i stugorna. Som anställd på en myndighet så lider jag med handläggarna där. Debatten är, som vanligt, vinklad och osaklig och ofta felaktig. Helst vill media få fram att det beror på handläggarnas bristande empati och vilja att jävlas med människor. Jag lovar - handläggarna har inte ett skit att säga till om, de följer lagar och regler från politiker! Skjut inte budbäraren! Om handläggarna inte skulle ha lagen att följa utan fatta godtyckliga, empatiska beslut så får vi ett rättslöst samhälle där alla människor behandlas olika efter tycke och smak. Vill någon verkligen ha det så? Obegripligt!

Schlager ikväll. Go BWO! Alltså vinner de inte, jag har alltid fel Han är väldigt sexig (och då pratar jag såklart inte om Alexander Bard..). Alltid helt OK att ha en sexig man att se på. Såna saknas ju helt IRL…..

Måste fixa mitt hem, fixa mig själv, vara lite respresentabel. Skulle föredra städhjälp och mig själv kvar i pyjamas

Nystart i livet

Jag läste i Aftonbladet om att nystarta livet och inser att det är vad jag befinner mig i nu; det är mitt vaccum. För mig började det i december när jag la ner mitt spännande (hm, harkel, host) singelliv på krogen och prioriterade vila och tystnad istället (förutom allt jobb och övertidsjobb då…). Samtidigt fick jag en obeveklig lust att rensa ur hela mitt hem, hela mitt liv, hela mig själv från allt gammalt bagage från det förflutna. Det finns hur mycket som helst som jag behöver bli av med, kasta, bryta med för att kunna gå vidare. Mest av allt fysiskt och mentalt. Jag har stannat upp, lyssnar, känner och ur det här kommer jag att välja en ny väg att gå. Vilken har jag ingen aning om ännu, men det kommer att visa sig. Jag vet bara att jag definitivt är på väg.

När allt är som svartast finns hjälpen där. I min bästa väns liv dök det upp stöd som hon inte visste fanns, någon kastade ut en livboj. En människa hon fann direkt; ett sånt där möte där man träffar en människa för första gången bara för att inse att man alltid har känt varandra.  Det är inte att möta någon för första gången, det är jag säker på, det är någon man möter igen. Vi lyckas ju möta samma människor igen och igen, i liv efter liv. Känslan är underbar ! Det är fascinerande och unikt och någonting man verkligen ska spara i hjärtat för kallare dagar. Min bankman är en sådan person; någon jag alltid har känt. Allting faller på plats, ingenting är konstigt, bara självklart. Känslan det ger njuter jag av precis hur mycket som helst, oavsett vad framtiden vill. Bara att få träffa de här människorna är värt allt.

Lugnet före stormen???

Jag har aldrig varit med om att mitt liv har stått så still förut. Det känns som ett vaccum. Eller något sånt. Inte mycket berör mig. Både tid och inspiration saknas för fyndiga blogginlägg. Det händer inte ofta i mitt liv att jag saknar något att säga Eller tankar i överflöd. Men just nu är det så. Helt lugnt, både på utsidan och insidan. Det skadar inte, i och för sig Lite lugn i min ganska intensiva själ under min alltid lugna yta. Känns mest ovant. Den här veckan har jag på väldigt nära håll sett min bästa väns tillvaro mer eller mindre gå i bitar. Jag ska uppskatta lugnet och verkligen ta åt mig det. Njuta av tystnaden.

En måndag i mars

Jag letar inspiration; drömmer om allt underbart som kommer att hända (snart) och landar någonstans mellan huvudvärken och tvättmaskinen Men man får aldrig sluta drömma! Nästa omgång omorganisation och kaos närmar sig på jobbet; den röra som varit hittills har liksom bara varit början. Jag har slutat bry mig, skiter fullkomligt i mina ärenden. Tillströmningen från myndigheten till företagshälsovården är enorm (inside information, knappast nåt som cheferna informerar oss om). Vart ska allting sluta? Förhoppningsvis lämnar jag båten snart. Första bästa tillfälle och jag är long gone.

Idag har jag påbörjat min “utbildning” i örtmedicin. Bok köpt som ska läsas in och praktiseras. Känns väldigt rätt. Egentligen ska jag bo ute på landet med natur, växter och djur nära inpå. På tal om drömmar alltså Någon gång ska jag hitta dit.