Tungt är det

men ibland är det faktiskt bra att nå botten. Att förlora det där allra sista, att tappa allting. Då finns det bara en väg att gå och det är uppåt. Det är alltid bra att veta sanningen, även om den gör ont. Det fanns en lägre nivå i byråkratin; det trodde inte jag. Nu finns det ingenting kvar. Jag har slutat kämpa. Min chef lekte psykolog, vilket är det sista han är, han är en buffel och ingenting annat. Jag fick höra saker som jag absolut inte trodde var möjligt. Förut har jag alltid kunna förlåta honom hans osmidiga svängar i porslinsbutiken, men inte nu. Det är kört. Alltså är det nu förändringen kommer, för jag måste byta väg. Det går inte att fortsätta. Och det är bra.

Som alltid finns mina vänner där och lyssnar, stöttar och bara är underbara. Det viktiga i livet. Det ordnar sig. Alltid.