Provsmaka eller inte?

Igår paranoia och det svåra i att se honom må dåligt. Idag djup analys av allting som hänt, hur, när och varför. Då blir det svårt. Jag tycker inte att hjärnan ska lägga sig i det här alltför mycket; det blir bara mer komplicerat då Lättare om hjärtat får styra hela tillvaron, intuitionen, känslan. Pratar med vännerna, skriver på bloggen, tänker oavbrutet, känner precis ALLT. Svårt med vännerna, jag vill ha stödet men inte svaren. Jag vill inte veta min framtid. Vår framtid. Bara idag.

Jag vacklar mellan att undra om det är så jävla smart att provsmaka någonting som man sedan inte får fortsätta äta. Det godaste du någonsin ätit; ta en tugga men ingenting mer. Tallriken tas bort. Är det då bra att ens smaka? Borde jag ha haft vett nog någonstans att aldrig ens gå i närheten av honom? Men jag vet att det inte finns någonting jag ångrar, det finns ingenting jag tar tillbaka, ingenting ska göras ogjort. Det var bättre att smaka ändå Jag ångrar ingenting. Trots att saknaden efter honom sitter som en tagg i hjärtat idag. Hellre det. Med risk att låta överdrivet romantisk kanske (jag tar den risken) –  den mannen sveper inte förbi mig och lämnar en liten vindpust kvar – han sitter i varenda cell i hela den här kroppen och låter sig inte förnekas. Tillvaron vänds upp och ner. Det är så RÄTT. Och så fruktansvärt jävla FEL. Det finns en självklarhet i det här som jag faktiskt aldrig varit med om tidigare. En självklarhet som några av kollegorna fick se.

Jag behöver vara ledig. Premiär ikväll med middag i trädgården, ett stort glas rött en tisdag. Det blir nog ett till. Allt är tillåtet idag. Frihet.

 

En Valium eller två?

Gick in på jobbet imorse med hjärtat utanpå bröstkorgen (jo, jag lovar!) och en stor stämpel i pannan där det stod ”SKYLDIG” Morgonfikat vågade jag inte hålla mig undan eftersom total isolering dagen efter en fest oftast innebär att man har något att dölja (och den risken vågade jag ju inte ta idag, eller hur?!). Kan inte minnas att jag tidigare någon gång på jobbet pratat sådär totalt hysteriskt mycket av ren nervositet, men nu har jag testat det också Det och stämpeln i pannan gjorde att någon mer observant kollega tittade lite konstigt på mig, men vågade inte fråga. Nästa måndag (och kommande måndagar) ska jag komma ihåg att om jag lyckades överleva den här måndagen så fixar jag alla måndagar

Lägg till en man som mår fruktansvärt jävla dåligt, att jag är så förälskad att jag inte ens vet om jag har någon hjärna kvar och hur totalt rörigt och kaosartat det är på jobbet annars – då förstår du att jag går in i affären för att handla tre saker och kommer hem med två

Fakta: Jag älskar den mannen och har svårt att se honom må som han gör. Det gör ont i mig också.

Kommande ledighet kan inte komma mer lägligt.

Äkta vara

Mellan honom och mig finns inga spel; bara ärlighet. Det är väl det som är skillnaden när det är äkta. Jag är lugnare efter han ringde. Var bara tvungen att höra hans röst, höra hur han mår, bara få prata med honom. Jag ska leva en dag i taget nu; framtiden är någonting som händer ändå och jag vet ingenting om den. Vet inte vad jag känner för morgondagen, det är en helt ny dag, nya förutsättningar. Det känns som livet inte kan stå stilla längre. Vet inte om det kommer att pratas och vet inte om jag bryr mig. Vad jag vet är att han är så totalt rätt för mig och han är inte likt någon annan man jag mött. Vad jag också vet är att han är gift med en annan kvinna. 

Får ingen ro i kroppen men tror inte jag mår dåligt. Hjärtat är vidöppet. Påverkad i varenda cell. Full av kärlek till en man som är så annorlunda. Det stärker mig, ger mig mer frihet än jag har annars, vet inte varför. Kanske därför att det här just nu överskuggar allting annat.

En annorlunda morgon

Det är en overklig morgon. Han finns ännu kvar i min hud. Allting blev sagt; jag kommer aldrig mer att tveka. Allting jag känt och trott på har visat sig vara sant. Närheten bara är där, den finns där alltid. Samma känslor, samma tankar, samma drömmar. Som en pusselbit som passar. Rätt nyckel i rätt lås. Efter så många år har ingenting förändrats, det bara ÄR. Allting blev inte gjort, trots att vi för första gången hade tillfälle. Tacksam för det idag. Motsägelsefullt. Hjärtat sitter utanpå kroppen ändå; vanvettigt förälskad. De andra ser, de andra vet, kan inte döljas. Hur mår han? Jag kan inte ringa, får inte prata, behöver det. Världen är upp och ner.

Utmanad av Märtagreta

Det kan jag ju inte motstå

TRE namn jag går under:
Mitt smeknamn (som jag inte kan skriva ut här pga anonymiteten). Mitt riktiga namn är någonting som bara min mamma använde när jag var olydig eller om det är ytterst allvarligt. Annars tar jag verkligen inte åt mig om någon ropar på mig med mitt riktiga namn
Lillasyster. Helt enkelt därför att det är jag.
Fler kommer jag inte på?!

TRE saker som skrämmer mig:
Spindlar! Hugaligen!
Flygresor. Hemska.
Att mitt liv ännu om ett år ska se ut som det gör idag. Eller mer rätt är nog att jag är rädd att jobba kvar på nuvarande jobbet om ett år.

TRE saker jag har på mig:
Jeans. Nästan alltid.
Parfym, ”Woman” av Ralph Lauren. En absolut favorit.
En hårsnodd. Nånstans i burret finns den. Eller också har jag tappat den. Igen.

TRE sanningar:
Jag är ENVIS. En egenskap som kan ställa till saker för mig eftersom jag håller kvar vid saker jag borde släppa. Också en egenskap som kan ta mig väldigt långt. Lite ”lagom” skulle vara helt OK i det här fallet.
Jag har ett enormt frihetsbehov. Det kändes så bra när astrologen påtalade det; ordet ”enormt” också. Det förklarar mycket. Jag tror det hör ihop med lillasystern i mig (se ovan). Jag kan själv nämligen! Jag kan välja mina egna vägar. Jag följer inte flocken. Inte ens under livsfara tydligen
Jag är ärlig. På jobbet så pass ärlig att det ger mig sämre lön. Attans.

TRE saker jag verkligen vill ha:
Pengar, pengar, pengar! Den absolut enklaste frågan.
För att inte göra det riktigt så enkelt för mig kan jag lägga till hälsa och kärlek. Vida begrepp.

TRE personer jag utmanar:
Agapanthus, när hon behagar återkomma från Paris. Znogge om hon inte redan blivit utmanad. Och vem kan motstå att fråga ett Lejon vad han är rädd för?

En Riktig Måndag

Det finns två sorters måndagar – lite mindre jävliga och lite mer jävliga. En lite mer jävlig måndag förtjänar utnämnandet En Riktig Måndag. En Riktig Måndag kräver tröstätande och ikväll går valet till smågodis; självklart i sån mängd och med sån hastighet att jag mår illa. Men det hjälper. Kanske var det chefens sätt att demonstrera sitt behov av makt och ytterligare inskränka den lilla frihet vi har som var anledningen till att jag idag ringde på en tjänst som jag inte skulle funderat på annars. Tror jag (antagligen händer det nåt lika illa imorgon som också skulle få mig att ringa om jag inte redan gjort det ). Så jag söker ett jobb som ännu inte finns men kanske utvecklas så småningom Desperat ? Ingen kan säga att jag inte försöker allt och lite till att ändra min situation….

Framför mig har jag nu, förutom underbar vår och sommar, en period med betydligt mindre jobb (färre arbetsdagar) och mer ledighet. Det är min räddning På helgerna nu är jag så trött och utslagen att jag helst av allt ligger på rygg i soffan och ser på TV från morgon till kväll. Inte likt mig. Inte friskt. Inte bra alls. Men det ska ändras på det nu med början kommande helg !

Kommande fest lockar mig inte ett dugg, trots att det var Den Gifta Mannen som såg till att jag kommer med. Det hinner ändra sig. Eller inte. Varje timme på jobbet känns ju som tortyr. Den som lever får se. Kanske är han det sista jag måste avsluta på det stället innan det är dags att dra?

Har jag lyckats?

Bättre sent än aldrig har jag lärt mig infoga en bild på bloggen Man ska skynda långsamt. Tror jag.

Fruktansvärt trött och sliten

Efter 12 timmars sömn inatt är det enda jag vill att återvända till sängen och sova lika länge till. Det är ingen underdrift att säga att jag är fruktansvärt sliten Nej, jag var inte ute igår kväll, jag har inte sovit dåligt hela veckan. Det finns ingen påtaglig ursäkt; jag är helt enkelt bara trött. Och sliten. Jag vet inte om jag har gjort slut med krogen helt och hållet….Det lockar mig inte längre; det finns ingenting som kan få ut mig just nu i den världen. Min vän som faktiskt, FAKTISKT, ligger i skilsmässa från sin misshandlande man är ju väldigt sugen på att gå ut, men – nej. Jag vill bara sova Kanske i sommar. Kanske. Inte nu. Krogen är ytlig. Och tråkar ut mig. Jag kan den världen; behöver nåt annat. Sova t.ex. Den här graden av trötthet är inte frisk, det vet jag, men det kommer att vända. Någon gång. Jag ska bara vara snäll mot mig själv nu. Ta hand om den viktigaste personen i mitt liv

Förändring på gång

En stor sådan i byråkratin. Ny arbetsgrupp, kanske ny chef. Kanske det händer saker nu som gör det lite mer uthärdligt? Kanske? Kan jag hoppas lite grann? Min framtid finns ändå inte där, men tills nya jobbet dyker upp kanske tillvaron där kan bli dräglig. Kanske? Min nuvarande chef ser på mig med ledsna ögon; ångrar nog det han har sagt och gjort. Jag ger människor många chanser, alldeles för många ibland. Pratar ut, klarar ut missförstånd, förlåter och går vidare. Och fortsätter tycka om. Sen kommer den där gränsen, en gång för mycket – och det är kört för mig. Tyvärr kom vi dit. Jag tål inte att se honom längre, går omvägar för att slippa träffa honom, ser bort, han ”existerar” inte i min värld längre. Min egen chef! Jodå, en aning komplicerat och ohållbart. Om han bad om ursäkt eller nånting kanske jag kunde…. men jag vet inte det och han gör det inte. Tjurskallig – jag ? Envis? Långsint? Självbevarelsedrift…?

Ta mig tusan om jag inte ser en dörr ut till friheten öppnas lite grann idag?! Jag känner hopp när det gäller jobbet för första gången på väldigt länge. Dörren står i alla fall på glänt och just nu räcker det långt.

Men nu är det ju fredagkväll ! Ett halvt glas rött har redan slunkit in mellan mina läppar och jag känner mig ganska färdig att sova redan nu ett säkert tecken på hur resten av kvällen kommer att bli. Men det gör ju inget; soffan är min och bara min!

There are two sides to every story

Hjärnan säger: Nej, inte nu igen!!!! Han är en gift och stadgad familjefar med hus och hund. Det spelar ingen roll vad ni känner för varandra, att dina känslor är besvarade, han är ÄNDÅ gift! Det finns inget hopp, ingen framtid. Det är ju bara en fest; sen går han hem till sin fru och sina barn. Lägg ner, gå vidare, glöm bort. GÅ!

Hjärtat säger: JAAAAAA ! Mera, mera, mera! Det spelar ingen roll att han är gift – han är ju RÄTT! Så himla rätt! Hans närhet fyller mig med så mycket att jag inte kan sluta flyga. Jag har aldrig varit så förälskad förut. Han vill att jag ska gå på festen! Självklart – vad skulle hålla mig därifrån? Jag vet faktiskt ingenting alls om framtiden. Jag vet bara hur bra och rätt allting känns när jag får vara nära honom; ingenting annat spelar någon roll.

Jag har tappat huvudet