Provsmaka eller inte?

Igår paranoia och det svåra i att se honom må dåligt. Idag djup analys av allting som hänt, hur, när och varför. Då blir det svårt. Jag tycker inte att hjärnan ska lägga sig i det här alltför mycket; det blir bara mer komplicerat då Lättare om hjärtat får styra hela tillvaron, intuitionen, känslan. Pratar med vännerna, skriver på bloggen, tänker oavbrutet, känner precis ALLT. Svårt med vännerna, jag vill ha stödet men inte svaren. Jag vill inte veta min framtid. Vår framtid. Bara idag.

Jag vacklar mellan att undra om det är så jävla smart att provsmaka någonting som man sedan inte får fortsätta äta. Det godaste du någonsin ätit; ta en tugga men ingenting mer. Tallriken tas bort. Är det då bra att ens smaka? Borde jag ha haft vett nog någonstans att aldrig ens gå i närheten av honom? Men jag vet att det inte finns någonting jag ångrar, det finns ingenting jag tar tillbaka, ingenting ska göras ogjort. Det var bättre att smaka ändå Jag ångrar ingenting. Trots att saknaden efter honom sitter som en tagg i hjärtat idag. Hellre det. Med risk att låta överdrivet romantisk kanske (jag tar den risken) –  den mannen sveper inte förbi mig och lämnar en liten vindpust kvar – han sitter i varenda cell i hela den här kroppen och låter sig inte förnekas. Tillvaron vänds upp och ner. Det är så RÄTT. Och så fruktansvärt jävla FEL. Det finns en självklarhet i det här som jag faktiskt aldrig varit med om tidigare. En självklarhet som några av kollegorna fick se.

Jag behöver vara ledig. Premiär ikväll med middag i trädgården, ett stort glas rött en tisdag. Det blir nog ett till. Allt är tillåtet idag. Frihet.