Att släppa taget

Att släppa taget om tillvaron och låta allting hamna där det är menat att hamna. Inte hålla fast vid saker, inte kämpa, inte söka svar eller lösningar. Bara låta det gå. Tillit till att det ordnar sig. När det är dags. Om det är meningen. Det fungerar ju så. Jag måste det. Luta mig tillbaka och låta saker hända. Låta någon visa mig nästa steg. Bara vara. Och alltid, alltid följa mitt hjärta. Varje vaken sekund. Varje relation. Varje beslut.

När hans doft ännu satt kvar i min hud hade jag alla svar; allting var så självklart, jag “visste”. Nu när tystnaden är total, när saknaden efter honom finns här hela tiden, när jag inte kan nå fram, bara kan se hur dåligt han mår - då är frågorna tillbaka. För min egen skull, för att jag själv ska kunna gå vidare, behöver jag nog svaren, men de finns inte. Inte för mig i alla fall. Kanske inte för någon. Jag gick till festen med tanken att “avsluta honom”. Det sket sig. Verkligen ! Jag har varit så förvirrad, men förvirringen är inte min, den är hans. Jag fångar in hans känslor, känner av, blir delaktig. Ett nytt hus. Familjen. Barnen. Vad han känner för mig? Spelar det ens någon roll?

Härlig kväll igår på promenad med bästa vännen runt halva stan. Frisk luft, nya energier. Löfte om långa ljusa sommarkvällar. Behåll allting bra, släng bort allting dåligt. Egentligen är livet enkelt. Öppna dörrar. Släppa taget. Helt enkelt