Jag tycker inte om det tvivel som kryper in i mig de dagar när det han inte ser (alltså mig) inte finns 
Jag tycker inte om att behöva bekräftelse när jag egentligen borde veta (och det gör jag ju, egentligen). Men jag tycker om att vara människa, jag tycker om förälskelse och till de båda hör ett visst mått av tvivel. Ibland. Jag gillar inte tystnaden och väntar på det där “slumpmässiga” tillfället att prata med honom. Det dyker inte upp och är alltså inte meningen. Livet när jag älskar en gift man som kanske skiljer sig så småningom, kanske inte, innebär dagar där jag önskar mina känslor åt helvete. Men inte ens när jag önskar mina känslor åt helvete ångrar jag en enda dag, ett ögonblick med honom. Jag ångrar ingenting.
Vissa av mina kollegor är guld värda. En av dem har busat med mig största delen av dagen 
Mitt humör stiger avsevärda grader när han finns i min närhet. Han får mig att bli den jag egentligen är, också på jobbet där jag, tidigare, har hållit en väldigt låg profil. Andra kollegor undrar säkert vem den här glada och mycket kaxiga personen är 
Det finns verkligen guldkorn att hitta överallt. Är det någonting jag verkligen saknar från storstaden så är det mina killkompisar Här i småstan är de allra flesta en del av ett par och att mannen ska umgås med en singelkvinna i sina bästa år ingår liksom inte i bilden Kanske, kanske kan jag hitta en ny vän i kollegan; jag hoppas det. Vår jättehärliga kontakt kanske också kan skapa en viss osäkerhet och svartsjuka hos den gifta mannen, men det är något jag inte kan ta hänsyn till. Jag kan inte heller bestämma mig för om det är bra eller dåligt 
Och nu är det favoritstunden på hela veckan Jag tröttnar aldrig på mina fredagkvällar! Hur kan man göra det? I helgen väntar värmebölja och jag är helt obokad och fri att bara följa dagen; precis som jag vill ha det. Dags att bli brun och oemotståndlig
