Dagens tema: bananer

”En häxdoktor från Sydafrika berättade för mig hur de fångar apor där. I en pumpa borrar de ett hål som är tillräckligt stort för att stoppa en banan i. Sedan gräver de ur hålet med en sked och släpper ner bananen. När apan kommer känner han doften av banan inuti pumpan, stoppar ner sin lilla arm, känner sig för, tar tag i bananen och sedan sitter han fast. Hans hjärna talar inte om för honom att han måste släppa bananen för att få loss handen. Han fortsätter att hålla den. Det är så många människor beter sig idag, de klamrar sig fast vid bananen i många år. Man släpper inte taget om gamla sårade känslor och besvikelser. Det finns mycket som har hänt i ditt liv som du borde ha gjort dig av med men som du fortfarande håller fast vid. Du har fortfarande en stor dialog som pågår. Det är inte konstigt att du har vilda drömmar på nätterna. Det är som ett kalejdoskop som går genom ditt medvetande, därför att du håller fast vid så många saker som du borde ha släppt taget om för länge sedan”.

Ett utdrag ur min ”bibel”

Inatt har jag rest igen i mina drömmar. När båten la till i hamnen hängde jag i något rep uppe i luften efter båten, men lyckades ändå landa i vattnet och ta mig i land. Bara för att upptäcka att jag såklart inte hade packat klart för att gå av båten. Ständigt detta bagage.

Halvledig

Och redan en ny människa. Jag jobbar deltid hela sommaren; ett mycket smart drag av mig om man får säga så i Sverige Ledighet är det jag behöver nu, hur mycket som helst. Omättligt. Hjärnan funkar inte riktigt efter all stress det här året. Svamlar, minns inte men framför allt denna genomsyrande trötthet. Överallt, hela tiden, styr livet just nu. En öde ö, sova bort en vecka, bara vara och någonstans under all trötthet är jag ännu mig själv. Med mycket livsglädje, hunger och vilja. När jag började mitt byråkratjobb för flera år sedan presenterades det som ett jobb som man inte bränner ut sig på. Nu är det den största risken av alla. Hela organisationen är fylld av utslitna, missnöjda medarbetare som inte trivs. Oklara regler. Ilskna kunder. Frustration. Maktlöshet. Been there, done that, utbrändhet känner jag igen. Och jag ser alla varningstecken. Jag hoppas och tror att jag lärde mig något förra gången och kanske har större möjlighet att undvika det nu. Men kollegorna? De som suttit där säkert i flera år; på ett jobb där man inte bränner ut sig…? Hm. Vi får väl se.

Men nu är jag ju ledig

Kompis attraktiva bror skiljer sig. Mycket intressant. Lite tankar idag på en man som är otroligt fin och alltså snart singel. Det finns hopp

På grund av att monstret jobbet tagit över hela min tillvaro 2008 har jag inte alls träffat min bror så mycket som jag velat i år. Har tagit igen lite av det idag och vet att allt är precis som det ska va. Vännerna nära, nära. Det finns så hemskt mycket kärlek i mitt liv. Det är bara kärleken till en man som jag saknar. Eller OK då, kärlek till en man som faktiskt finns i mitt liv.

En liten hälsning

Idag har jag skickat lite information till Kosmos; till det som finns där ute någonstans. Jag är klar med byråkratin. Jag är också klar med kärleken där. Redo att gå vidare nu, vet bara inte vart. Visa mig! Öppna ögon och resten intuition, ge mig små vinkar och jag går dit ni visar. Hur ska man annars leva sitt liv? Det första som hände var att jag hittade en ”lär-känna-dig-själv”-broschyr på jobbet (hur har den hamnat där av alla ställen ?) För bara 28.000 kronor inkl moms kan jag få reda på allting om mig själv på en kurs. OK, jag förstår vinken (men glöm kursen!). Vem är jag? Vad vill jag? Sista tiden har jag haft en stark känsla att det är dags att byta riktning helt och hållet; inte bara lite grann. Frågan är nog inte om – utan vart. Jag tror det. Skit i utbildning, skit i studieskulder. Ny start!

Antalet arbetsdagar kvar till semestern: 10. Tron på att det kommer att bli bättre i höst med allting nytt som händer i byråkratin: 0. Ork, lust och energi att älska gift man: 0. Längtan efter långa dagar på stranden med en deckare: 100. Längtan efter långa kvällar på stan med vännerna: 100. Längtan efter någonting som ens liknar att vara utvilad: 100. Hopp om framtiden: 100.

Glad midsommar!

Här råder total blogg-torka eller brist på inspiration eller brist på tid eller en kombination av alltihop. Men en glad midsommar önskar jag er bloggare i alla fall. Skål!

Helgalet

Förra veckan var en av de värsta hittills i min ”karriär” inom byråkratin. Tokstress! Sådär hemskt så att hjärnan slutar fungera; total förvirring, beter mig illa mot kollegorna, enorm frustration Efter några dagars ledighet med läsning i solen, fotboll, träffa bästa vännen och sova en masse så är jag nog ganska normal igen Vad nu det innebär?! Nu ska jag ”bara” tillbaka till det där jvla stället utan att bli förbannad igen, distans är mitt enda mål. Jag ska, helt klart och tydligt, inte ha ett jobb där jag bara ska tiga och lyda och göra som jag blir tillsagd; hur korkat det än är. Men – den stora nedräkningen har börjat! Den till semestern, ni vet Hösten känns som en nystart (eller också är det bara min oförmåga att ge upp som gör att jag tror att det kommer att bli annorlunda i augusti )

Jag behöver semester från den gifta mannen också. Det är jobbigt att se honom inte se mig även om jag helt och hållet förstår honom. Hans samvete klarar inte av otrohet och jag finns där hela tiden som en påminnelse. Det som finns mellan honom och mig kan ju faktiskt inte förnekas, trots att han just nu verkligen försöker. Om hans beslut, igen, blir att stanna hos familjen då måste precis allting mellan oss läggas ner. Inget ”mys” på fester, inget småflirtande, ingen speciell connection, ingen samhörighet – nada. Jag köper inte det här längre. Den här gången är det allt eller inget.

Allt är möjligt.

What a day!

Efter Italiens förlust igår kväll hade jag svårt att sova Nä då, så farligt var det inte (men synd ändå). Däremot har mitt fantastiska arbete hållit mig vaken inatt; stressen har slagit sina obarmhärtiga klor i mig igen och vill inte riktigt släppa taget Ordet kaos räcker inte för att beskriva tillståndet som drabbat byråkratin, det är far beyond nu. Hela tiden tror jag att ”nu spricker hela verksamheten”, men tyvärr gör den aldrig det. Inte ännu i alla fall. Det enda som funkar är att sluta bry sig; de kollegor som klarar sig bäst är de som enbart ser till sitt eget skrivbord och glömmer att vi arbetar med människor. Vägen dit är för mig väldigt lång och jag har bara kommit en liten bit, men jag knatar på. Hemskt, men det kallas självbevarelsedrift.

Igår slog det mig hur märkligt det här året har varit. Ingenting, absolut INGENTING, har gått som jag har tänkt Det visar verkligen hur oförutsägbar och härlig tillvaron är Jag gick till samtalet med min chef och trodde att det var lugnt eftersom han var en bra chef. Han krossade mig som en myra under sin fotsula och jag har inte pratat med honom efter det. Jag gick till festen på jobbet med övertygelsen att avsluta ”relationen” med den gifta mannen en gång för alla. Ja..hm…det sket sig. Jag kommer att tacka nej om jag blir erbjuden nytt jobb efter anställningsintervjun jag varit på och stanna i den krackelerande byråkratin. Hade någon sagt det för någon månad sedan hade jag skrattat ganska rått. Idag känns det naturligt. För att bara nämna några exempel på oförutsägbarheten; det här är genomgående i stort och smått i livet. Jag älskar det Det tydliga är också hur min magkänsla i varenda situation har VETAT innan; ibland har jag lyssnat, ibland inte. Nu vet jag bättre. Eller hur?!!!

Idag har jag också fått möjlighet att ha lite kontakt med gifta mannen och jag mår bra av det Jag har inte varit honom riktigt fysiskt nära sedan då, men idag tog jag chansen att få prata lite kroppsspråk med honom, känna in energier och bara mysa av den fysiska närheten. Utan att ta i honom kan man säga ganska mycket med kroppen ändå Han knuffade inte ut mig ur sitt personliga revir heller. Känslan efteråt är bra och det är det enda som räknas. Som sagt – livet är lite märkligt

Äntligen!

Äntligen får jag sällskap av Zlatan, Christiano Ronaldo och Cannavaro ! Varm härlig sommar, en kall öl och fotboll – kan det bli bättre ?

Solberoende

Det tar emot att vara inomhus idag Men att laga mat och svalna av lite kräver lite tid inomhus innan jag återvänder till min underbara trädgård. Mera, mera, mera SOL.

Jag konsulterade min häxa. Hur gör människor som inte tror på sånt (hur kan man inte tro?) och de som tror men inte känner någon häxa? Hm, bara en fundering Hon healar dessutom samtidigt som hon lägger tarotkort för mig; är inte säker på att det är avsikten men det är definitivt effekten Nej, det blir inget nytt jobb för mig. Det är inte längtan efter semester som ställer till det; det är själva arbetsplatsen som är tvärfel. Det finns inte en chans att det kommer att bli bra. Jag är inte klar med den gifta mannen ännu, men just nu måste jag ge honom distans. Hans känslor för mig är lika starka som mina känslor för honom och jag måste hitta tryggheten i det och sedan bara vara. Och jag ska fortsätta vara ärlig mot honom. Inga problem, ingenting verkar kunna hindra den ärligheten Kvinnlig list behövs… Det var kvinnlig list som satte igång allting den här gången; innan festen. Jag spelade väldigt, väldigt fint på lite svartsjuka och det tog verkligen skruv. Kan man säga Min energislukande, tarotkortsmaniska vän måste hållas på avstånd. Det är tråkigt att en vänskap kan förändras på det sättet; jag behöver och vill ha kvar vår gamla relation Kan vi hitta dit igen? Så småningom? Utan alltför många sår?

Jag är genomtrött. Inte ett dugg konstigt. Vill ligga på beachen, läsa deckare, sitta i trädgården och ta ett glas vin, sova hur mycket som helst. Allting som inte kräver det minsta av mig utan bara ger. Inte tänka för mycket, inte känna för mycket. Vila, helt enkelt. Från allting. Till och med vackra män.

Bryt!

Det är för mycket nu. När jag bryter ihop under ett samtal med en vän på jobbet – då är det för mycket. Bästa vännen som alltid förstår, som alltid säger sanningen, som alltid finns där. Tårarna trycker på, illamåendet väller över mig. Ilska. En sån jävla frustration. Arbetsuppgifter? Byråkrati? Galna kunder? Nej, nej. En gift man som jag råkar ha förälskat mig blint i som helt plötsligt inte ser mig. Eventuellt ett nytt jobb där jag måste fatta ett beslut som jag just nu inte kan fatta därför att det är semestertider och det enda jag vill är att ligga på beachen; inte svettas över nya arbetsuppgifter. Eller är jobbet totalt fel för mig? En vän som pratar i gåtor och kräver uppmärksamhet och stöd från mig utan att ärligt låta mig veta vad det handlar om och sprickan mellan oss blir bredare och bredare. En chef som tidigare lyckats mosa mig som nu går utanför dörren som Det Stora Hotet och ska ha ett samtal med mig som kommer att vara salt i öppna sår. Intuitionen tiger stil; hur i helskotta ska den kunna särskilja det ena från det andra? Och då är jag lost. Utan magkänsla är jag ett vilset litet barn som inte kan fatta ett enda beslut  Finns det någon pausknapp i livet? Finns det något sätt att bara slippa va vuxen? Finns det något sätt att slippa paniken? HA! Men det finns andra sätt – när jag inte själv kan se så har jag människor runt mig som kan. Det är dags för det nu.

Nej, det är inte konstigt att den gifta mannen inte vill se mig; självklart inte. Jag önskar mina känslor åt helvete – vad gör då inte han? Det är självklart. Egentligen. Säg det till mitt hjärta bara Vad som hände med min stora tillit till att det som är meningen kommer att bli? Det är väl det jag är mest rädd för; att chansen ska vara borta. Att det är över. Att det här är svaret. Usch, det gör ont. Förbannat ont

Vardagen väntar på mig. God mat, vårda mitt sargade ego ute i sommarkvällen. Det hjälper. Livet går alltid vidare.

Förvirring på högsta nivå

Efter att ha försökt påtvinga några kollegor mitt logiska tänkande direkt på morgonen har förvirringen sedan suttit i resten av dagen Jag är påstridig, ger mig inte, tänker att någonstans ska jag kunna väcka en tanke på hur ”verkligheten” ser ut – och det blir jag som går därifrån ett stort antal hjärnceller fattigare och bara inser att jag inte har lyckats göra mig förstådd. Det här gången heller. Jag knäcker inte ihop, tar det inte personligt, vi pratar inte samma språk men vad säger att mitt språk är fel?

För första gången har jag också varit på en anställningsintervju där min magkänsla är jättetydlig och den säger bara NEJ. Det har den sagt i flera veckor redan Ändå gick jag dit, mest för att kolla läget och ta reda på vad som är fel. Magkänslan säger ännu nej, faktiskt ännu tydligare nu, men jag vet fortfarande inte varför Om jag blir erbjuden jobbet ska jag konsultera min häxa innan jag fattar något beslut. Egentligen ska jag bara köra på och följa magkänslan, oavsett varför, men det finns så många orsaker som kan spela in. Semestertider. Min trötthet. Den totala oviljan att behöva utsätta en överbelamrad hjärna med en helt ny tillvaro. Den totala oklarheten; efter intervjun vet jag ännu mindre vad det sökta jobbet egentligen innebär. Någonting är också väldigt, väldigt fel med att de bestämmer sig två veckor innan tjänsten ska vara tillsatt. Hur tänker de då? Vem hinner det som redan har ett jobb med uppsägningstid osv? Nej, väldigt märkligt och helt klart varnar det mig för någonting där. Mitt hjärta vill absolut inte heller skiljas från den Gifta Mannen på jobbet Hjärtat säger stanna, hjärnan säger gå. Och mitt emellan står jag – förvirrad.