Bryt!

Det är för mycket nu. När jag bryter ihop under ett samtal med en vän på jobbet - då är det för mycket. Bästa vännen som alltid förstår, som alltid säger sanningen, som alltid finns där. Tårarna trycker på, illamåendet väller över mig. Ilska. En sån jävla frustration. Arbetsuppgifter? Byråkrati? Galna kunder? Nej, nej. En gift man som jag råkar ha förälskat mig blint i som helt plötsligt inte ser mig. Eventuellt ett nytt jobb där jag måste fatta ett beslut som jag just nu inte kan fatta därför att det är semestertider och det enda jag vill är att ligga på beachen; inte svettas över nya arbetsuppgifter. Eller är jobbet totalt fel för mig? En vän som pratar i gåtor och kräver uppmärksamhet och stöd från mig utan att ärligt låta mig veta vad det handlar om och sprickan mellan oss blir bredare och bredare. En chef som tidigare lyckats mosa mig som nu går utanför dörren som Det Stora Hotet och ska ha ett samtal med mig som kommer att vara salt i öppna sår. Intuitionen tiger stil; hur i helskotta ska den kunna särskilja det ena från det andra? Och då är jag lost. Utan magkänsla är jag ett vilset litet barn som inte kan fatta ett enda beslut  Finns det någon pausknapp i livet? Finns det något sätt att bara slippa va vuxen? Finns det något sätt att slippa paniken? HA! Men det finns andra sätt - när jag inte själv kan se så har jag människor runt mig som kan. Det är dags för det nu.

Nej, det är inte konstigt att den gifta mannen inte vill se mig; självklart inte. Jag önskar mina känslor åt helvete - vad gör då inte han? Det är självklart. Egentligen. Säg det till mitt hjärta bara Vad som hände med min stora tillit till att det som är meningen kommer att bli? Det är väl det jag är mest rädd för; att chansen ska vara borta. Att det är över. Att det här är svaret. Usch, det gör ont. Förbannat ont

Vardagen väntar på mig. God mat, vårda mitt sargade ego ute i sommarkvällen. Det hjälper. Livet går alltid vidare.