What a day!

Efter Italiens förlust igår kväll hade jag svårt att sova Nä då, så farligt var det inte (men synd ändå). Däremot har mitt fantastiska arbete hållit mig vaken inatt; stressen har slagit sina obarmhärtiga klor i mig igen och vill inte riktigt släppa taget Ordet kaos räcker inte för att beskriva tillståndet som drabbat byråkratin, det är far beyond nu. Hela tiden tror jag att “nu spricker hela verksamheten”, men tyvärr gör den aldrig det. Inte ännu i alla fall. Det enda som funkar är att sluta bry sig; de kollegor som klarar sig bäst är de som enbart ser till sitt eget skrivbord och glömmer att vi arbetar med människor. Vägen dit är för mig väldigt lång och jag har bara kommit en liten bit, men jag knatar på. Hemskt, men det kallas självbevarelsedrift.

Igår slog det mig hur märkligt det här året har varit. Ingenting, absolut INGENTING, har gått som jag har tänkt Det visar verkligen hur oförutsägbar och härlig tillvaron är Jag gick till samtalet med min chef och trodde att det var lugnt eftersom han var en bra chef. Han krossade mig som en myra under sin fotsula och jag har inte pratat med honom efter det. Jag gick till festen på jobbet med övertygelsen att avsluta “relationen” med den gifta mannen en gång för alla. Ja..hm…det sket sig. Jag kommer att tacka nej om jag blir erbjuden nytt jobb efter anställningsintervjun jag varit på och stanna i den krackelerande byråkratin. Hade någon sagt det för någon månad sedan hade jag skrattat ganska rått. Idag känns det naturligt. För att bara nämna några exempel på oförutsägbarheten; det här är genomgående i stort och smått i livet. Jag älskar det Det tydliga är också hur min magkänsla i varenda situation har VETAT innan; ibland har jag lyssnat, ibland inte. Nu vet jag bättre. Eller hur?!!!

Idag har jag också fått möjlighet att ha lite kontakt med gifta mannen och jag mår bra av det Jag har inte varit honom riktigt fysiskt nära sedan då, men idag tog jag chansen att få prata lite kroppsspråk med honom, känna in energier och bara mysa av den fysiska närheten. Utan att ta i honom kan man säga ganska mycket med kroppen ändå Han knuffade inte ut mig ur sitt personliga revir heller. Känslan efteråt är bra och det är det enda som räknas. Som sagt - livet är lite märkligt