Helgalet

Förra veckan var en av de värsta hittills i min “karriär” inom byråkratin. Tokstress! Sådär hemskt så att hjärnan slutar fungera; total förvirring, beter mig illa mot kollegorna, enorm frustration Efter några dagars ledighet med läsning i solen, fotboll, träffa bästa vännen och sova en masse så är jag nog ganska normal igen Vad nu det innebär?! Nu ska jag “bara” tillbaka till det där jvla stället utan att bli förbannad igen, distans är mitt enda mål. Jag ska, helt klart och tydligt, inte ha ett jobb där jag bara ska tiga och lyda och göra som jag blir tillsagd; hur korkat det än är. Men – den stora nedräkningen har börjat! Den till semestern, ni vet Hösten känns som en nystart (eller också är det bara min oförmåga att ge upp som gör att jag tror att det kommer att bli annorlunda i augusti )

Jag behöver semester från den gifta mannen också. Det är jobbigt att se honom inte se mig även om jag helt och hållet förstår honom. Hans samvete klarar inte av otrohet och jag finns där hela tiden som en påminnelse. Det som finns mellan honom och mig kan ju faktiskt inte förnekas, trots att han just nu verkligen försöker. Om hans beslut, igen, blir att stanna hos familjen då måste precis allting mellan oss läggas ner. Inget “mys” på fester, inget småflirtande, ingen speciell connection, ingen samhörighet – nada. Jag köper inte det här längre. Den här gången är det allt eller inget.

Allt är möjligt.