So long, vänner!

Efter noggrant övervägande låter jag bloggen vila tills inspirationen återvänt, tills saker och ting ser annorlunda ut, kanske den där magiska dagen när jag kan hitta tillräckligt med inspiration i min vardag för helt fantastiska inlägg. Mitt liv tråkar ut mig, vilket alltså också min blogg gör Helt logiskt. Men det kommer nya dagar, nya vindar och jag kommer att flyga igen, var så säkra !

En lugn helg

Jag har sovit runt 22 timmar i helgen och känner mig ganska OK idag, hade nog lite att ta igen. Jag vill hitta ett sätt att inte låta jobbet ta så mycket energi av mig, men det är jäkligt svårt, hittar inte riktigt dit. Det funkar i perioder; sedan händer saker som gör att jag är på jobbet 24 timmar om dygnet i tankar och drömmar och känslor. Är så medveten om det, ser det komma och har så svårt att stoppa ändå. I och för sig är läget extremt där nu och jag kan inte komma på en enda kollega som fixar det här, så det är kanske inte så konstigt, men ändå…Jag behöver mina kvällar, helger och nätter till annat än byråkrati

Jag kollar reprisen av Idol 2008 och skäms lika mycket som vanligt. Gud, så pinsamt och oemotståndligt det är ! Utöver det väntar storstädning av kylskåp, dammsugning av lägenhet och kanske en promenad i det nästan fina vädret. Någon gång kanske jag kan hitta inspiration i vardagen….?

Tunga dagar

Hm, det är märkligt men det verkar som att min kropp ser till att jag blir sjuk istället för att bränna ut mig?! Det verkar vara så efter den svängen för flera år sen när jag var utbränd eller i alla fall väldigt i närheten av. Med sjukdom i kroppen tvingas jag till sängläge, lugn, tystnad och lite läskig introspektion. Det har varit hemska dagar, tunga dagar, tunga tankar. Jag lastar mig själv enormt mycket för att jag har slösat bort flera år av mitt liv på fullkomligt värdelösa arbetsplatser bara därför att jag råkar vilja bo just här. Det känns som att jag är instängd och sliter förtvivlat i alla möjliga dörrar för att ta mig ut, men ingenting funkar. Så länge jag inte vill ge upp min dröm att bo kvar här tvingas jag stanna i en miljö som är jävligt destruktiv och så fruktansvärt FEL för mig. Ilskan, frustrationen, vanmakten intar hela mig ibland. Och det här med kärlek sen….Har jag sumpat alla mina chanser? Har jag hela tiden i mitt liv gjort fel val, träffat fel män pga brister i min egen person och dåliga erfarenheter? Kommer det att leda till att jag aldrig kommer att få barn?

Lite tunga tankar, eller hur? Tydligen skulle jag möta dem nu, verkligen se mig själv i ögonen. Det har jag gjort. Och vet ni vad jag ser? Jag har gjort så gott jag kan, alltid, inte någonstans i mitt liv hade jag kunnat göra ett annat val – med hjärtat. Jag har hela tiden följt mitt hjärta, ibland förr, ibland senare. Det är egentligen det enda jag kan ångra – att jag ibland inte har lyssnat tillräckligt utan stannat för länge, speciellt i dåliga relationer. Alla mina val fram till nu har lett till den person jag är idag och till att jag är här idag och jag skulle inte vilja vara någon annanstans! Och framför allt vill jag absolut inte vara en annan person än den jag är idag. Nej, på mitt jobb är jag inte värd någonting, framför allt inte värd att lyssnas på, men på ett annat ställe är jag det! De ska inte få lära mig något annat, få mig att tvivla. Det kommer också att finnas en man (eller flera) som ser att jag är värd någonting särskilt. De andra har helt enkelt inte varit meningen. Om det har berott på saker hos dem eller hos mig eller hos båda spelar egentligen ingen roll. Det är historia nu.

Jäklar vilka dagar det har varit! Jag behövde dem.

Usch

Jag lägger av, stänger ner, drar täcket över huvudet, har ingen lust. Fan va allt är tungt just nu ! Höstens första förkylning har däckat mig i soffläge och jag har varken kroppen eller humöret på min sida utan fajtas mot båda. Ja, sambandet är antagligen ganska starkt Jag har talat om för ”Någon där ute” att jag vill träffa Mannen i mitt liv nu, det är liksom dags för det. Men han kan vänta tills jag piggnat på mig Sedan tre år tillbaka är det liksom dags för ett nytt jobb också, men det verkar ”Någon” skita fullkomligt i. Låter jag desperat som beställer ett nytt liv från universum?? Ja, gissa själva! Det känns som jag har gjort allt jag kan; det som återstår är att flytta men jag vill inte ens tänka på det PLEASE!!!!

Den mänskliga papperskorgen

Låååångt borta är hon som efter semestern svepte in i byråkratin utan att bry sig det minsta. Än en gång har jag blivit slukad av det stora monstret ”jobbet” med hull och hår. Omorganisation, allmänt kaos och en kund som gör allt för att komma åt mig personligen satte stopp för allt vad distans och privatliv heter. För tillfället. Dessutom har jag, igen, dragit ut i strid mot min egen arbetsgivare. Jag vet att jag inte borde; men jag kan inte sälja min själ. Kan bara inte! Ny arbetsgrupp, ny chef, nya arbetsuppgifter och helt plötsligt fanns förutsättningar för ett nytt jobb på jobbet. Jag började nog lugna ner mig, slå mig till ro, inte lika panikartat att sluta så fort som möjligt. Någon där uppe kanske började undra om jag tänkte stanna i byråkratin trots allt och ville verkligen påminna mig om allt jag inte står ut med…? OK, jag förstår vinken Jag tänkte bara försöka stå ut ett tag, inte stanna kvar.

En liten vädjan bara: Jag och alla andra som arbetar på svenska myndigheter följer lagar som stiftats av vår riksdag. Kan ni tänka på det nästa gång ni kontaktar en myndighet…? Snälla…..!! Det handlar inte om empati, det handlar om juridik.

I kaoset har jag i alla fall fattat några avgörande beslut. Nu söker jag bara arbeten som inte har med människor att göra. Någonting som är väldigt långt från det jobb jag har idag. Nästa steg innebär ett steg bort från min utbildning. För tillfället. Så har någon ett tips på vad en utsliten byråkrat ska göra ? Målarlärling? Diskare på restaurang? Arkivera papper? Enda kravet på jobbet är en rimlig lön och att inte längre arbeta som en ”mänsklig papperskorg”.

Det finns inte heller något utrymme i mitt liv för gifta män. Jag kom till gränsen när jag blev så less på läget att till och med mina känslor börjar svalna. Det var fan på tiden! I helgen väntar nästa stora fest med jobbet. Om han är där och hur han kommer att reagera på mitt nya svalare jag? Jag vet inte ens om jag kommer att stanna tillräckligt länge för att ta reda på det…. Jag är en fri och stark singelkvinna i mina bästa år! Nästa äventyr väntar! Och den här gången är äventyret inte ringmärkt

Mamma Mia!

Vilken film ! Kom precis hem från bion, lyssnar på ABBA-låtar, dansar, känner mig lite hög och varm och mycket påverkad, en av de bästa filmer jag sett. Livet är mycket enkelt och självklart.

Enough is enough

OK att han mår dåligt i sitt liv just nu, den gifta mannen. OK att han är så inne i sina egna problem att han är blind för hur han beter sig mot mig. OK att han helst skulle slippa se mig för han vill inte ha de där känslorna alls. Men när han tänker gå förbi mig på stan utan att ens hälsa, utan att ens se mig, då jävlar är det nog! Nu måste jag bli fri, jag måste ut därifrån, jag måste! Nu ska han släppas, hela vägen. Läggas bort. Det räcker nu. Nu är det allvar. JAG VILL BLI FRI!!! Jag måste hitta den friheten själv, han kommer inte att ge mig den. Den ska börja här. Jag vill gå vidare i mitt liv nu. Idag. Så kommer det att bli, för jag har bestämt mig. Fan.

Långpromenad med bästa vännen ikväll, båda har använt de flesta tillgängliga svordomarna, mycket ilska. Allt är bättre efteråt, det finns inga bekymmer i världen som inte kan lösas under våra timslånga promenader Det är vardag nu, det är höst. Nyss var det semester och hela livet var bara frihet; nu har vardagen smugit sig på mig. Frihetskänslan ska jag behålla.