Ljust igen

Ibland är det bra att vara en så intensiv känslomänniska som jag är. I måndags visste jag på fullt allvar inte hur jag skulle kunna ta mig ur sängen på tisdag morgon och gå till jobbet och överhuvudtaget fungera. På tisdag morgon klev jag upp ur sängen, gick till jobbet, fungerade och det missade jobbet är nästan glömt. Idag planerar jag för framtiden igen.

Ibland behöver man också bli påmind om vilka människor man har runt sig i livet. Mina underbara vänner som alltid finns där, i nöd och lust, 24 timmar om dygnet, 365 dagar per år. Min familj. Via Facebook fick jag också höra saker som värmde hela vägen in i min januarisjäl. Och sist men inte minst ni här på bloggen! Wow! Vilken support!

Jag är verkligen allt annat än ensam och ibland är det bra att bli påmind om det Det betyder väldigt mycket mer än ett förlorat jobb.

Nattsvart måndag

Nej, jag fick inte jobbet jag sökt Imorgon är en ny dag med nya friska tag när jag tar tag i nästa projekt och försöker hitta en lösning på det här. Idag är allt bara nattsvart. Riktigt jäkla tungt. Jag har insett att det inte är att jag förlorade just det jobbet som är det värsta; det värsta är att bli kvar i byråkratin. Jag tittar på mina växande högar, mina ärenden med rättshaverister och undrar hur fan jag ska hitta något sätt att ladda om.  Men känslan får mig också att inse att det här jobbet antagligen inte heller var det rätta; då hade jag gråtit mer över det jag förlorade än över det jag har kvar. Så är det inte idag. Det absolut värsta är känslan av att vara totalt inlåst Jag vet fan inte hur jag ska ta mig därifrån, jag ser inga vägar ut.

Någonting är märkligt med hur tillsättningen av tjänsten har gått till . Jag får se om jag orkar forska vidare eller om jag bara ska lägga alltihop bakom mig utan att se mig om. Hon som ringde och gav mig beskedet blev väldigt ställd över att jag bad om en motivering. Hon svarade inte heller på vem som fått tjänsten, trots att det är offentliga uppgifter.  Jag har också fått veta idag att hon la ner försöken att få tag i en av mina referenser när han inte svarade första gången. Jag har jobbat hos samma kommun tidigare och jag har reagerat väldigt starkt på hur de behandlar sin personal. Kanske ska jag helt lägga ner tanken på att ha samma arbetsgivare igen? Då måste jag verkligen tänka om rejält eftersom jobben som passar min utbildning finns inom kommunen. Men….det här är tankar för morgondagen eller dagen därpå. Inte ikväll.

Jag tror starkt på att man har de vänner man förtjänar – och mina är helt underbara Det inser jag dagar som idag.

Väntan pågår…

Hör ni hur jag trummar med fingrarna i bordet? Ser ni hur jag tittar längtansfullt på telefonen, som jag för övrigt kollar 50 gånger om dagen och inte gärna släpper ur sikte? Jag som tror att jag är ganska lugn där jag sitter hoppar högt när jag får ett sms Kombinationen av ändlös väntan och PMS gör att jag nu är irriterad på BÅDE mitt nuvarande och mitt eventuella framtida jobb….

Ibland är det svårt att få fram ironi eller skämt eller bara såna där saker man säger liksom här på bloggen. Det är egentligen inte så jävla illa med mig. Jag är bara som en apterad mina, men annars är det vardag, livet rullar på, jag fungerar Så länge mobilen är tyst

Stora deppardagen

Jag läste precis förklaringen till mitt hemska humör idag på Agapanthus blogg. Det är den deppigaste dagen på året för många och alltså är det inte bara min vanliga måndagsångest som spökar. Känns alltid skönt att inte vara ensam och att hitta något konkret istället för bara…dåligt humör liksom Började också veckan med måndagsmöte där alla deltagare var totalt uppgivna. Dessutom fick jag höra om maktmissbruk i byråkratins korridorer som fick mig att rysa och inse hur illa det kan bli om man får fel person emot sig Så ja – veckan kunde ha börjat en aning bättre kanske…

Nu i min väntan på svar om nytt jobb känns mitt nuvarande värre än någonsin; jag tycker det borde vara tvärtom egentligen? Jag tror min hjärna försöker förbereda sig på (HEMSKA TANKE!) att jag inte får jobbet och måste stanna i den här skiten. Hur ska jag fixa det? Enkelt – jag har inget val. Det är helt enkelt bara att bita ihop. I så fall. Ännu väntar jag spänt på svar och hoppet är i högsta grad levande.

Ikväll ska jag krypa ner i soffan, äta chips (tröst), kolla på Zlatan på TV och bara ta hand om mig själv. Imorgon är en ny mycket bättre dag; det vet jag. Och idag fick jag svar på Facebook från en vän jag inte pratat med på över 20 år, någon som stod mig väldigt nära då. Det mailet vägde upp det mesta idag

Ibland undrar man

Vad är det för märkliga energier som finns i luften vissa dagar? Härliga, märkliga, förvånande saker har hänt hela dagen. Jag har fått en av de finaste komplimanger jag fått under hela min tid i byråkratin idag. Nu? Varför då? Det är bara ett fåtal kollegor som vet vad som händer i mitt liv just nu; hon är inte en av dem. Jag har fått höra av några andra kollegor att det var trevligt för dem att jag är med och fikar tillsammans med dem.  Jag? Vaaa? Varför då? Nu? För första gången på fem år har en av våra högsta jurister lyssnat på vad jag säger. Varför då? Nu?

Min bilmekaniker har ägnat dagen åt att försöka få ur ett lock ur en kastrull istället för att fixa min bil Helt lugnt, jag har sagt att jag inte behöver pärlan i helgen. Men..?

Mina ”andliga kanaler” är vidöppna, mina guider är ständigt närvarande. Hela jag är som ett stort känslospröt, alla känslor finns inom mig, samtidigt. Och de är starka. Allting som varit fruset smälter nu. Små, små saker händer, små bra saker, som nog visar att jag på något sätt har valt att gå in på rätt väg. Någonstans längs vägen valde jag rätt. Det får visa sig på vilket sätt.

Dessutom är det ju fredag !

Väntan

Behöver lugn och ro i livet mer än någonting annat. Kollar underbara Lasse Winnerbäck på TV. 20 kronor på lönekontot, långt till lön. Svar nästa vecka – hur ser framtiden ut? Livet just nu är väntan.

Totalt urblåst (och det är inte vädrets fel)

Vilken urladdning det är att bli grillad av flera personer under en timmes tid på en anställningsintervju. Funderar mycket på nu vad jag egentligen sa och inte sa, hur svårt det är att få fram självklarheter om mig själv till någon som inget vet. Det här jobbet vill jag ha, magkänslan är bra. Det skulle innebära en utmaning för mig, en positiv utmaning.  Nu ska jag ”bara” vänta på svar, men väntan blir ganska kort. På nuvarande jobbet är jag mer distansierad än nånsin förut, är knappt mentalt närvarande alls, har stängt av. Om det är ett tecken eller inte får jag veta snart….

Min mammas undersökningar har gått bra fick jag veta när jag kom hem. Vilken lättnad! Nu fick jag också veta att hon inte har berättat allt för mig om sina tankar och om sin oro; i ett försök att skydda. Det förklarar varför jag inte har fått ihop det, nu förstår jag.

Att ge sig in på Facebook igen har öppnat upp mina ögon rejält. Vissa relationer i mitt liv är och har varit struliga, men känts svåra eller faktiskt omöjliga att släppa. Varför? Det ser jag nu. Ja, därför att vi har nästan hela vår historia ihop. Ett helt nät av människor där ute, vårt gemensamma liv. Det är så många år det handlar om, så mycket som har hänt, så många människor runt omkring. Hur gör man slut på det? Det är ju jag! Typ hela mitt liv! Så här långt.

Nu är jag TRÖTT. Och totalt urblåst Vilket inte gör särskilt mycket. Soffan väntar. Lite TLC en måndag olik alla andra i januari.

Skitnervös!

Ja, rent utsagt. Kommande anställningsintervju upptar mina tankar och för en gångs skull är jag riktigt pirrig och nervös. Det är nog ett riktigt bra tecken ändå; att jag bryr mig. Det handlar ju inte bara om att komma ifrån, det handlar om att komma till, och det här jobbet vill jag verkligen ha! Det har ju sjukvårdsanknytning och sjukvården är ”hemma” för mig, det är där jag egentligen ska vara. Håll tummarna!

Som vanligt har jag i stort sett sovit bort helgen Det är en negativ snurr jag befinner mig i. Jag sover nog inte riktigt bra i veckorna, sen är jag totalt knockad på helgnätterna, sover som om jag blivit klubbad. Resten av helgerna blir också sega, men det kanske är det viktigaste för mig just nu? Att vila? Jag kanske bara ska gilla läget?

Jag har gett mig ut på Facebook igen, BARA för att återuppta kontakter med long lost friends. Den här gången är det roligare, en vän har liksom banat väg och redan letat fram de flesta Ja, jag är kanske lite bekväm ibland… På StayFriends dyker det nu också upp människor från det förflutna . Är det vår ålder som gör att vi börjar försöka hitta varandra igen ? Eller helt enkelt för att det finns ställen att göra det på nu, på ett lätt sätt?

Dags för reprisen av ”Let´s dance”! Jag håller på Hasse Aaro, han har nånting som jag verkligen gillar. Manlighet tror jag

Det funkade visst

Ja, det gick ju det också, att börja jobba igen alltså. Jag överlevde. Igen. Med en lätt huvudvärk som sällskap största delen av dagen har jag ändå varit ganska produktiv. Jag har också lärt mig nu att inte umgås för mycket med kollegorna såhär i början; jag tar istället den mycket märkliga mentaliteten i små doser. Inte överdos redan första dagen Som vanligt har jag också drömt mardrömmar inför att komma tillbaka; drömmar där människor har pratat med mig på turkiska och tagit för givet att jag skulle förstå. Så är det ju för mig på jobbet, förutom att alla pratar svenska. Språket är obegripligt för mig ändå. Varför är det såhär? Hur kan det bli så? Hur kan det här stället vara så olika alla andra platser jag varit på (och det är inte några) ? Frågor som aldrig kommer att besvaras, inte ens i mina drömmar. Men det viktigaste har jag idag – DISTANS.

Jag kan inte få ur skallen att det ska vara måndag idag. Vad glad jag kommer att bli på fredag !

Jag vet inte om man kan kalla det nyårslöfte ändå, men det här med struliga (dåliga) relationer i mitt liv – de finns inte 2009. Energitjuvar, egotrippade vänner, gifta karlar eller bara struliga karlar, alla ska de få vila i min tillvaro under detta magiska år. Energin ska istället läggas på mig själv och på det som ger något tillbaka. Mina underbara vänner som finns här. Min härliga familj. Och förhoppningsvis på en ny karriär. Och en ny underbar, ogift man som älskar mig. Och nya vänner som tillför minst lika mycket som de tar.

Det är härligt med ett nytt år.

Vad hände…?

Två veckors semester – bara borta!?! NU känner jag att jag har vilat upp mig, varvat ner, kommit igen lite. Det är NU semestern ska börja ! Igår kväll låg söndagsångesten tung i min säng; men idag känner jag skit samma, life goes on, också i byråkratin. Och ännu är det typ 46 timmar kvar av ledigheten.

Stan är tyst med ett tjockt snötäcke över sig och kylan biter rejält. Tystnaden är bland det bästa med snö. Grannens hundvalp är helt galet lycklig och far fram som en, mindre effektiv, snöslunga och hur kan någon överhuvudtaget motstå en sån syn ? Mitt hjärta smälte första gången jag såg honom och det fortsätter smälta. Varje gång.

Jag väntar på min mamma som är på sjukhuset på undersökning. Hon är orolig, tror alltid det värsta och hennes oro smittar av sig på mig också. Min mamma har alltid varit frisk och stark och alltid mamma liksom. Nu blir rollerna lite ombytta och det är svårt att hitta rätt; att jag ska vara vuxen nu. Dammsugaren har varit framme i mitt hem kl 8 på morgonen; sånt händer bara när mamma ska komma på besök Varför går sånt där aldrig ur ?

Idag är det både vardag och helg. Städning och tvätt ska kombineras med god mat ikväll med gott vin till; ta hand om mig själv lite och mysa av semesterns sista timmar.