Nej tack!

Nej, jag tänker inte göra något hurtfriskt försök att hålla skenet uppe och låtsas att allt är bra. Den här veckan har, hittills, varit den värsta på länge. Humöret är i botten och min kropp har hängt på det tillståndet från och med idag. Om jag håller på att bli förkyld eller någonting annat kan jag inte avgöra; det är helt enkelt bara tungt. Inte ens att den extra lilla ledigheten börjat nu har lyckats lyfta mig och det är förvånande, men det hinner ändra sig ikväll. Eller kanske 12-13 timmars sömn kan få mig på andra tankar. Tankar, tankar, tankar – mitt liv består av dem! Och mardrömmar, tydligen räcker dagarna inte till för att lösa den här gåtan.

Ikväll åker jag ut till ”mina” katter och låter dem ta hand om mig. Jag bojkottar, högaktningsfullt, de valborgsfester jag är inbjuden till och sjunker istället väldigt djupt ner i min sköna soffa efter utfört arbete. Att gå på krogen/stan en valborg är någonting jag undviker i normala fall också (med bättre humör) eftersom hela stan verkar bestå av kanonfulla 15-åringar som inte kan ta vara på sig själva. Hade jag fått jobba hos polisen eller nånting liknande hade jag kunnat gå på stan. Det är hopplöst för mig att bara gå förbi dem, titta åt ett annat håll och inte bry mig så därför blir mina egna krogkvällar på valborg inte särskilt….roliga.

Min framtid? Den bojkottar jag också, också det  högaktningsfullt. Jag skiter i det, släpper taget, flyger för vinden. Någonstans hamnar jag ju. Jag ”skakas loss” nu och då får någon faktiskt, TACK, ta och visa mig vart jag ska. Jag är öppen för alla möjliga tokiga idéer och förslag

Men från mig till alla er därute – ha en jätteskön valborg! Och välkommen maj !

Bönhörd! Eller?

Man ska verkligen vara försiktig med vad man ber om – för man kan faktiskt få det. Jag har bett på mina bara knän om en förändring i mitt liv, någonting som tar mig framåt, mot nästa steg. Så kommer förändringen, men den kommer i min bostad, där jag absolut inte ville ha någon förändring. Visst, det finns en mening med det också, det ordnar sig alltid, det kommer att gå bra, det kan också bli mycket bättre. Det finns så mycket man kan säga och visst kan jag hålla skenet uppe och säga alla de där sakerna, men saken är att just nu är jag jätteledsen Och arg. Och frustrerad. Och vilsen. Tur att änglar finns, dagar som de här.

Om

Om om inte fanns skulle jag just nu vara kvar i byråkratin på fest med mina högt älskade kollegor, en plats där jag kände mig helt hemma och som en i gänget. Jag skulle dessutom vara där tillsammans med honom; han som borde ha varit min man men som gifte sig för länge sedan. Med någon annan. Men om finns. Beslutet att istället bege sig snabbt hemåt efter arbetsdagens slut var lätt och rätt, klockrent. Istället sitter jag här i min varma härliga trädgård, under min korkek (ja ja, äppelträd) med ett glas gott australiensiskt vin och livet är helt underbart

Imorse kom känslan bara till mig. Jag slutar vänta på Mr Right nu, ni vet han på den vita hästen. Det finns helt underbara män där ute, det är inte det. De männen har också helt underbara fruar/sambos/barn (även om många lever i äktenskap som jag hellre skulle leva ensam resten av mitt liv än befinna mig i). Tåget gick och jag tog det inte. Och jag lovar – det finns inte spår av bitterhet i det här. Inte ens en smula. Bara ett konstaterande. Den absolut största anledningen till att jag ville träffa honom NU är längtan efter barn. Det finns andra sätt att skaffa barn på (och då menar jag inte att lura nån stackare i fällan). Ja, ensam mamma, jag vet antagligen inte vad jag pratar om, det kan jag inte veta. Men andra fixar det och är det någonting jag är bra på så är det att klara mig själv. Den här väntan funkar inte, den är desperat, den är tråkig, den är ohyggligt avtändande. Äntligen känner jag mig fri.

Jag behöver det här, stressa av, varva ner, komma i kontakt med den jag verkligen är. Så är det. Under korkeken.

Tid för eftertanke

Gäsp! Träning igår kväll, efter tre veckors upphåll, det tog hårt på en (tillfällig) latmask  Eller också är det bara en bra ursäkt för en ständigt närvarande trötthet som nog mest beror på tristess eller sjunkande stressnivå. Bara att välja.

Jag får nog börja varna eventuella framtida hyresvärdar för att hyra ut till mig. Alla ställen jag bosätter mig på blir till salu, förr eller senare. Nu i veckan kommer fastighetsmäklare hem till mig, i ”MITT” hem och snokar runt mot min vilja Tusan också, jag vill verkligen inte. Tydligen följer jag med vid eventuell försäljning, men de nya ägarna kanske börjar med att säga upp mig, det har de all rätt att göra. Förändringen kommer i höst, under sommaren kommer ingenting att hända, skönt. Samtidigt pirrar nånstans en liten frihetskänsla – nu har jag snart kanske varken jobb eller bostad som håller mig kvar här…. Den delen av mig är liten, men den finns.

Det är tid för eftertanke i mitt liv nu. Ibland måste man stanna upp och hinna ifatt sig själv. Det finns verkligen hopp om tillvaron

Sparlåga

Livet går lite på sparlåga just nu, inga stora stormar, inga katastrofer, bara lugn lunkande vardag. Är det något jag behöver så är det det här! Inte tänker jag sätta igång någon dramatik inte, åtminstone inte nu Jag har lärt mig uppskatta stunder av….ingenting. Mellan varven.

Jag funderar ganska mycket på just nu vad människor (kvinnor?) står ut med ”in the name of love”. Många långa samtal med förtvivlade vänner. OK för att förhållanden innebär kompromisser/samarbete/två sidor av samma mynt men – vart går gränsen? Jag som kräver respekt av en karl, är jag helt ute ? Är det märkligt att jag är singel? Bara små funderingar, en fredag som denna.

Jag funderar också på hur öppet människor skriver på Facebook om sina alkoholvanor. Det förvånar mig. Mycket. Det kanske är jag som är annorlunda där också efter att ha arbetat med missbrukare…..? Säger jag med ett vinglas i handen Också där finns det gränser. Men vart finns dom? För andra? Absolut inte på samma ställe som för mig i alla fall, så mycket är klart. Förvånad.

Jag funderar också på att mina tarotkort för året är styrkan/rättvisan och översteprästinnan. Tarotkortens kvinnliga kort nr 2 och 3 (efter kejsarinnan). Ett år i mitt liv som kommer att handla om gemenskap med kvinnor och styrka/kvinnlighet/intuition. Jaså ?

Och så är det ju det där med kommande fest på jobbet. Någonting som ingenting hade kunnat hålla mig borta ifrån för bara ett halvår sen. Nu tackar jag nej, ärligt och bestämt, för att visa för mig själv att jag inte går dit för Gift Mans Skull som jag alltid gjort förut. Det är ju över. In the name of love, you know

Fredagar är alltid fantastiska Fredagar är ännu mer fantastiska med kombinationen värme + vin + cigaretter i min trädgård i kvällssolen. Livsnjuteri.

Gilla läget

Jaha ja, det var ju bara att muttrande ta sig tillbaka till byråkratin efter att ledigheten jag längtat så mycket efter knappt hann börja innan den tog slut Bita ihop, gilla läget, muttra och sen tillbaka till känslan av distans som gör att jag härdar ut. Men det går faktiskt fort nu; att bara konstatera att ingenting funkar där, att det stället är kört för mig och sen inte lägga någon mer energi på att bli arg eller försöka förändra eller någonting lika bortkastat.

Lite läskigt är det att inse att trots att jag tycker att jag varvat ner och att stressen har släppt så har jag ännu de flesta symptomen på långvarig stress. Lite läskigt att stressen blir så integrerad i tillvaron att den blir ett normaltillstånd, att man byter referensramar utan att ens märka det. Helt plötsligt är alla steg bort från stress någonting positivt, när det egentligen ska vara att alla steg mot stress som ska vara en varning. Jag vet i alla fall vad jag ska ägna den här våren/sommaren/hösten åt – att eliminera alla typer av negativ stress som finns i alla skrymslen och vrår. Nu när jag inte är riktigt lika stressad längre ser jag detaljerna tydligt, jag vet exakt vart det ska städas

Påskhelgen har varit bra, härligt väder och mycket god mat På en av påskmiddagarna bjöds jag också på förkylningsbaciller med halsont och lite märklig kroppstemperatur som såklart lätt fångade in mig i samband med sömnbrist. Nu blir det soffan resten av kvällen, ta hand om mig själv och vila bort påskbacillerna.

Ren magi

Det finns hopp till och med för dagar som den här när PMS:en har slagit sina obarmhärtiga hormonklor i mig och förvandlar mig från en ganska behaglig (?) person till en Bitch without mercy. Jag är i alla fall rättvis – såväl jättehärliga vänner, ytligt bekanta, okända, ovänner och döda ting får varsin släng av sleven Det finns helt enkelt ingenting som är OK. Tydligen. Jag kan inte förstå varför det krävs en veckas depression varje månad för att man ska ha förmåga att fortplanta sig, men det finns väl en tanke bakom det också. Kanske.

Men nu är jag ensam och mina möbler är ganska svåra att förolämpa eller såra på minsta vis. En rotfruktsgratäng är på gång i ugnen, till den ska avnjutas lite lufttorkad skinka och faktiskt ett glas rött också trots att det är en halv dag kvar till ledigheten.

Ledighet – the magic word

Utvilad?

Jag hade ”nog” rätt i min iakttagelse att jag var sliten och behövde sova, eftersom jag sovit närmare 30 timmar den här helgen Idag känner jag mig kanske inte pånyttfödd men jag mår bra och känner mig relativt utvilad (ja, relativt, jag tror det finns ännu mer att ta ) Jag har slappat och segat mig igenom dagen i byråkratin och sparat energi till att på hemmaplan agera rörmokare , storstäda kylskåp, tvätta, veckohandla och ……..ännu är kvällen långt ifrån slut. Det gäller att lägga sin energi på viktiga saker

Det är tydligt för mig nu att alla de där stora drömmarna om ett helt nytt liv, om att starta eget företag eller flytta till Australien eller andra livsavgörande beslut, bara stressat en redan sönderstressad byråkrat ännu mer. När man har fullt upp med att klara vardagen så är det nog att ta sig vatten över huvudet, men det är vad desperation kan göra. Det är när jag börjar hitta de där små förändringarna och små guldkornen i vardagen som jag börjar må bra; att utgå från där jag är IDAG istället för att överge allting och börja på nytt. Jag har varit så förut, jag har gjort så förut, om och om igen, men just nu är det inte lösningen. Åtminstone inte idag. Imorgon kanske jag packar väskan och drar, därför att det känns rätt då.

Nu väntar soffan och de chips som ”råkade” bli över i helgen. Mmmmm.

Solenergi

Jag har precis druckit vin i trädgården OK, med vinterjackan på för säkerhets skull, men ändå! Känslan ! Min frusna själ vaknar till liv igen nu efter en alltför lång vinter och kroppen bubblar av energi för första gången på länge.  Jag tankar mig full med solenergi där ute, det var så länge sen vi sågs sist.

Solen letar sig också in i mitt hem och jag undrar med fasa om jag har bott såhär hela vintern Ett vinteride där allting har dolts och legat på is tydligen, dolt av mörkret. Jag tänkte spara den stora, STORA städningen tills påskledighet men i så fall blir det persienner ner hela helgen och det går ju inte. Imorgon lär allting åka ut härifrån, vändas ut och in, slängas eller sparas, bara det rör på sig. In med ny energi, ut med den gamla.

Fortfarande sitter känslan från Den Där Festen för några veckor sen kvar hos mig. Det var verkligen ett uppvaknande till verkligheten, hur mitt liv har blivit. Hur jag omgivit mig med så totalt fel människor, hur tråkigt allting har blivit, hur det ska kännas när det är rätt för mig, vem jag är då. Egentligen är allting självklart; jag hade bara glömt, kommit alltför långt hemifrån. Man behöver ett slag i ansiktet då och då och det här var ju en smekning med samma effekt, ännu bättre

Hela helgen är obokad för mig för första gången på över två månader. Myskläder, lugn och ro, vin i trädgården, tid för sömn och eftertanke. Kan det bli bättre?