Tillbaka

I helgen, helt utan förvarning, tackade min dator för sig och la av totalt. Tack vare en vän och hennes son är jag nu tillbaka, i alla fall för tillfället. Min dator lever på lånad tid, i den ”höga åldern” av fyra år Ny burk behöver inhandlas. Tusenlapparna flyger förbi i mitt liv, som vanligt, jag reagerar knappt längre. Spara ihop till oförutsedda utgifter? Jag hinner inte mellan de oförutsedda utgifterna… Att helt plötsligt bli utan dator fick mig att inse två saker. För det första ett ganska kraftigt datorberoende För det andra att det inte alls är bra för min stressnivå att alltid vara uppkopplad och anträffbar. Nyttiga insikter. Bara lite dyra

Jag är tillbaka inte bara i datorvärlden utan också IRL. Healing och tid för mig själv har gjort att jag har hittat åtminstone någon form av lugn igen, även om lugnet är bräckligt och känsligt för stötar. En helg hemma i mysbyxor, ofixad, utan krav – det räcker långt för mig just nu. Jag ljuger och slingrar mig ur 2-3 fester varje helg; jag som för inte så himla länge sen tyckte att jag helt saknade partykompisar. Nåt hände på vägen. Tydligen. Saker förändras verkligen. Inte alltid så fort som jag önskar att de hade gjort det, men de gör det.

 Jag har också fått sörja klart förlusten av mitt hem, för sorg är det. Visst, jag vet ännu inte vad som händer, vem som köper och vad de vill, men att säga något annat än att jag ska flytta härifrån skulle vara att gå emot min magkänsla å det grövsta. Det är dags att gå vidare nu, jag är klar här. Synd bara att jag inte verkar klar med mitt jobb ännu och undrar nyfiket när jag kan tänkas vara det Det stället har lärt mig så enormt mycket om vem jag är och vad jag vill och tydligen är jag inte fullärd ännu eftersom nästa jobb låter vänta på sig. Och vänta. Och vänta.

En dag kvar till ännu en efterlängtad ”minisemester” med massor av TLC till mig själv

En jävla röra

Det är nog det uttrycket som bäst beskriver min insida just nu, tror jag Mitt liv är en känslomässig berg- och dalbana. Och den går snabbt. Om mitt humör svänger fort och intensivt i vanliga fall så har jag skaffat mig turbo just nu. Idag finns ändå ett visst mått av stabilitet här (än så länge, dagen är inte slut ännu).  För första gången på evigheter har jag varit social på jobbet idag. Och rolig. Jag är ju faktiskt en rolig person . Egentligen. Det kan man inte föreställa sig veckor som förra veckan. Så idag ser jag definitivt en ljusning. Imorgon kan det vara nattsvart igen. Den som lever får se, helt enkelt. Jag åker med.

Det är ju det. Jag har kontrollerat min tillvaro på ett sätt som är svårt att föreställa sig att man har gjort när man sen släpper taget. Hållit i tills händerna har blivit blå. Kontrollerat och styrt det jag kanske har haft en möjlighet att påverka. Det är ju så man gör, visst fan håller man fast i relingen när det gungar?!

Psykologbesöket avbokat och den läkaren som skickade mig dit har fått veta varför. En sådan terapeut ska inte behandla människor som är i kris. Ny tid bokad till förhoppningsvis bättre terapeut och kontakt med läkaren under väntetiden. Läkaren är också inne på att jag kanske behöver behandling mot PMS. Och det är just det – vad är vad? Vad är stress? Vad är trötthet? Vad är hormoner? Är jag fysiskt frisk? Besöket hos min häxa var en omtumlande upplevelse som bäst kan beskrivas hårt mot hårt Det var där jag fick hjälp, där kom förändringen. Hårt mot hårt funkar bäst för envisa människor som jag. Så nu har min häxa också fått se mina värsta sidor, det svartaste av svart, det där som inte många får se.

Är det någonting jag har kontrollerat så är det min relation till den gifta mannen på jobbet. Nu när jag har släppt taget om tillvaron räcker det med att våra blickar möts så kan han se att jag är äkta. Då finns han där. Och varför ska jag kontrollera det? Det är ju bara fascinerande att möta människor som honom. Som kollega, som vän, som någon som tydligen känner mig väldigt väl.

Bara vara, det är vad jag vill mest av allt.

Ord?

Senaste veckan har jag totalt saknat ord för att beskriva vad som händer i livet just nu. Det tog liksom tvärstopp, jag blev för trött, för sliten. Kontakt med företagshälsovården och extra semester, 20 timmars sömn på två dygn och jag börjar fungera igen. Tror jag. Jag hade turen att träffa en suverän läkare som vet hur illa ställt det är i byråkratin och dessutom vågade säga det. Jag påbörjade också en samtalskontakt med en psykolog för att hitta strategier att kunna stå ut i väntan på nya jobbet och det var veckans stora skämt Det gick så illa att jag dömer ut henne efter ett enda besök, det är inte likt mig att inte ge människor en andra chans, men nej, fy tusan. Det kryllar av människor i mitt liv som ger mig ”jättegoda” råd helt utifrån sina egna förutsättningar och sina egna liv/önskningar/drömmar – råd som helt enkelt inte handlar ett enda dugg om mig och vad jag vill. Det behöver jag inte ha en terapeut som gör. Vill terapeuten prata om sig själv så får hon göra det med någon annan än mig. Men komiskt var det

Nästa människa som säger till mig att jag ska säga upp mig utan att ha någon som helst försörjning efter uppsägningstidens slut kommer jag att ”lyda”, sen kommer jag helt enkelt att skicka mina räkningar till den personen. Nej tack, jag klarar mig alldeles utmärkt utan goda råd som inte har den minsta verklighetsförankring. Om jag ska prata med någon överhuvudtaget ska de svar jag får handla om MIG, MINA förutsättningar, MITT liv.

Men saker behöver inte alltid vara rätt för att hjälpa; ibland ser man det rätta när man möter det som är fel. Besöket hos terapeuten och hennes klantighet gjorde mig både full i skratt och gav mig ett rejält jävlar anamma som jag behövde. Nu i helgen väntar långa promenader vid havet, ännu mera sömn och besök hos min häxa. På måndag kanske jag är fit for fight igen.