Long time, no see! Efter veckor av flyttande, flyttstädning, nyheminredning och strul med all teknik inklusive bredband så vill jag bara tala om att jag finns här igen. Tydligen är det nya inom inredn ingstrender också att placera ut den tillfälliga datamöbeln och placera datorn på golvet bredvid den – så ser det nämligen ut hemma hos mig 
I väntan på levereans från IKEA är ju frågan hur mycket tid man ska lägga på provisoriska lösningar och hittills har svaret varit – nada. Trots den obekväma tillvaron att skriva så kryper sig behovet att skriva på mig med all större iver och jag ser fram emot en höst i bloggvärlden igen. Tanken är också att bloggen ska fungera som den dagbok jag haft nästan hela mitt liv och den som vill är välkommen att följa. Alla dessa dagar, eller hur 
Jag håller också på, efter medicinering och terapi och byte av bostad, att krypa mig upp ur en depression som kanske slog klorna i mig för ganska länge sedan utan att jag egentligen märkte vad som hände. På mitt förra jobb kom utbrändheten som en rak höger; i mitt nuvarande liv har allting liksom hänt successivt, smygande, tagit bit för bit av mig och den jag är. Den jag egentligen är, där någonstans i botten. Att ständigt vara fel person, att aldrig riktigt bli accepterad för den man är på det stället där man tillbringar 40 timmar (minst!!) varje vecka – det tar. Små, små tuggor hela tiden blir till slut till ganska stora bitar som är borta ur den som är jag. Därtill har jag inte det privatliv jag längtar efter; man och barn och familj och ett annat liv än idag. Sett i bakspegeln var det inte såhär livet skulle se ut idag. Det kan ge mig panik. Men nu vet jag det och har en annan kraft att ta itu med det. Hoppas jag.
Kvällen tillbringas i mitt nya hem där jag trivs som fisken i vattnet Nu är jag fri, en vuxen människa som bor för mig själv utan en närgången granntant som i brist på eget liv behöver hålla total koll på mig och mina förehavanden. Inte visste jag att hemmet jag trodde var så rätt var så fel! Något som gjorde mig så förtvivlad för månader sedan är idag redan konstaterat att det var det bästa som kunde hända. Jag är FRI nu. Och en av mina ledstjärnor här i livet, ett av mina viktigaste behov, mina största egenskaper är behovet av FRIHET. Den som säger något annat har otvivelaktigt fel och kan därmed, respektfullt, slänga sig i väggen.
Ikväll är det stort, stort party inom Byråkratin. Och här sitter jag, utan minsta, minsta tvekan, och ser fram emot en kväll i ensamhet i soffan, långt borta från alla byråkrater. För första gången i mitt liv faktiskt så är jag inte en del av en gemenskap och däri finns både styrka och sorg. Styrkan i att våga välja bort, att helt och hållet gå min egen väg och faktiskt välja det som är viktigt här i livet. Sorgen i att bli så ratad som person, en ny erfarenhet som antagligen leder framåt, som öppnar mina ögon, som ger en annan styrka inför framtiden, ett annat sätt att uppskatta det som faktiskt är RÄTT. Missförstå mig inte; det finns människor också inom byråkratin som jag tycker oerhört mycket om och som jag kommer att sakna den dagen jag vinkar adjö. Så är det. De strålar som stjärnor på en jättemörk himmel och de är så lätta att se! Så enkelt. Tidigare hade jag aldrig den förmågan att se de stjärnorna; innan jag fick upp ögonen för allt som kan vara så fel. Kanske en del i att bli vuxen, kanske en nyttig erfarenhet på vägen. Goda råd har jag fått nog av för en oöverskådlig framtid. Jag är lilla-lillasyster-kan-själv-säg-inte-till-mig-hur-jag-ska-leva-mitt-liv!!! Hon kommer jag ännu att vara när jag är 80 år och ve den som vet mer om mig och mitt liv än vad jag gör.
Nu väntar den grekiska maten i ugnen, soffan och rödvinsglaset på en trött men ganska lycklig utter.
