Plötsligt händer det!

Plötsligt fanns Han där. Han den där Stora Kärleken. Han som jag aldrig kunnat tro, bara drömt om, bara kanske trott att Han fanns. Det är såhär det är när det är Rätt. När det är Självklart. Allt det där jag inte trodde fanns. Åtminstone inte för mig. För mig fanns inte den här sortens kärlek. Hur kunde det bli så? Han har funnits där så länge; alltid med det där lilla extra, alltid med känslor, alltid haft något speciellt, köpte sig en plats i mitt hjärta för redan 10 år sedan, redan från början. Det var “hej” i juni 1999 och det var självklart. Ett möte från förut. Mitt hjärta tillhör nu någon annan. Det tillhör också mig. Vad framtiden än vill så är han så rätt som någon kan vara. Är vi för lika för att leva tillsammans? Är det här så rätt att det blir fel? I så fall ger jag upp. I så fall ska jag alltid leva själv. I så fall är relationer inget för mig. Det är han eller ingen. Punkt.