Så får det bli

Min antidepressiva medicinering funkar som den ska – jag är avtrubbad, seg och lite borta i skallen, precis som det ska vara Det är skönt, det är lite semester, lite lugn och ro i känslokarusellen. Det är ju bara tillfälligt, jag är ingen person som ska trubbas av såhär någon längre tid. Bara just nu. Många nerskrivna tankar just nu blir det inte… Visst finns de här, tankarna, i allt snurr, i det som händer, men de vill inte formuleras i meningar och bli förstådda. Om jag vänder mig inåt i vanliga fall är det ingenting mot vad jag gör just nu. Jag mår inte dåligt, jag är bara lite borta

Vid andra försöket fick jag kontakt med en person vid företagshälsovården som fungerar för mig. Jättebra till och med. Han hade förmågan att direkt kunna hitta den person jag egentligen är, under allt det här andra och han kunde lyfta fram det. Nu ser jag fram emot besöken där. Annars har jag tystnat; har inget behov av att prata just nu. Vill bara vara. Det värsta är över för den här gången (peppar peppar ta i trä!!) och nu vill jag bara gå vidare, inte gräva ner mig. Intensiv – ja.

Nu går jag in i semesterperioden vilket utöver långsemester också innebär flera veckor med deltidsjobb. Inte förrän i slutet av augusti jobbar jag heltid igen ! Det här är precis vad jag behöver nu. Kanske kan jag hitta tillbaka till mig själv någonstans i alla de deckare jag ska läsa på stranden. Eller med vinglaset under korkeken i, än så länge, ”min” trädgård. Kanske är det här sommaren när allting vänder, då allting andas förändring och en oviss framtid finns där framme. Hösten känns alltid som en nystart, oavsett om förändringarna är på insidan eller utsidan. Jag blir nog kvar här på lilla orten där jag hör hemma, bara tanken på något annat känns som att slita hjärtat ur bröstet. Jag ska bara hitta ett sätt att kunna bo här utan att bli deprimerad Så får det bli.

Tillbaka

I helgen, helt utan förvarning, tackade min dator för sig och la av totalt. Tack vare en vän och hennes son är jag nu tillbaka, i alla fall för tillfället. Min dator lever på lånad tid, i den ”höga åldern” av fyra år Ny burk behöver inhandlas. Tusenlapparna flyger förbi i mitt liv, som vanligt, jag reagerar knappt längre. Spara ihop till oförutsedda utgifter? Jag hinner inte mellan de oförutsedda utgifterna… Att helt plötsligt bli utan dator fick mig att inse två saker. För det första ett ganska kraftigt datorberoende För det andra att det inte alls är bra för min stressnivå att alltid vara uppkopplad och anträffbar. Nyttiga insikter. Bara lite dyra

Jag är tillbaka inte bara i datorvärlden utan också IRL. Healing och tid för mig själv har gjort att jag har hittat åtminstone någon form av lugn igen, även om lugnet är bräckligt och känsligt för stötar. En helg hemma i mysbyxor, ofixad, utan krav – det räcker långt för mig just nu. Jag ljuger och slingrar mig ur 2-3 fester varje helg; jag som för inte så himla länge sen tyckte att jag helt saknade partykompisar. Nåt hände på vägen. Tydligen. Saker förändras verkligen. Inte alltid så fort som jag önskar att de hade gjort det, men de gör det.

 Jag har också fått sörja klart förlusten av mitt hem, för sorg är det. Visst, jag vet ännu inte vad som händer, vem som köper och vad de vill, men att säga något annat än att jag ska flytta härifrån skulle vara att gå emot min magkänsla å det grövsta. Det är dags att gå vidare nu, jag är klar här. Synd bara att jag inte verkar klar med mitt jobb ännu och undrar nyfiket när jag kan tänkas vara det Det stället har lärt mig så enormt mycket om vem jag är och vad jag vill och tydligen är jag inte fullärd ännu eftersom nästa jobb låter vänta på sig. Och vänta. Och vänta.

En dag kvar till ännu en efterlängtad ”minisemester” med massor av TLC till mig själv

En jävla röra

Det är nog det uttrycket som bäst beskriver min insida just nu, tror jag Mitt liv är en känslomässig berg- och dalbana. Och den går snabbt. Om mitt humör svänger fort och intensivt i vanliga fall så har jag skaffat mig turbo just nu. Idag finns ändå ett visst mått av stabilitet här (än så länge, dagen är inte slut ännu).  För första gången på evigheter har jag varit social på jobbet idag. Och rolig. Jag är ju faktiskt en rolig person . Egentligen. Det kan man inte föreställa sig veckor som förra veckan. Så idag ser jag definitivt en ljusning. Imorgon kan det vara nattsvart igen. Den som lever får se, helt enkelt. Jag åker med.

Det är ju det. Jag har kontrollerat min tillvaro på ett sätt som är svårt att föreställa sig att man har gjort när man sen släpper taget. Hållit i tills händerna har blivit blå. Kontrollerat och styrt det jag kanske har haft en möjlighet att påverka. Det är ju så man gör, visst fan håller man fast i relingen när det gungar?!

Psykologbesöket avbokat och den läkaren som skickade mig dit har fått veta varför. En sådan terapeut ska inte behandla människor som är i kris. Ny tid bokad till förhoppningsvis bättre terapeut och kontakt med läkaren under väntetiden. Läkaren är också inne på att jag kanske behöver behandling mot PMS. Och det är just det – vad är vad? Vad är stress? Vad är trötthet? Vad är hormoner? Är jag fysiskt frisk? Besöket hos min häxa var en omtumlande upplevelse som bäst kan beskrivas hårt mot hårt Det var där jag fick hjälp, där kom förändringen. Hårt mot hårt funkar bäst för envisa människor som jag. Så nu har min häxa också fått se mina värsta sidor, det svartaste av svart, det där som inte många får se.

Är det någonting jag har kontrollerat så är det min relation till den gifta mannen på jobbet. Nu när jag har släppt taget om tillvaron räcker det med att våra blickar möts så kan han se att jag är äkta. Då finns han där. Och varför ska jag kontrollera det? Det är ju bara fascinerande att möta människor som honom. Som kollega, som vän, som någon som tydligen känner mig väldigt väl.

Bara vara, det är vad jag vill mest av allt.

Bönhörd! Eller?

Man ska verkligen vara försiktig med vad man ber om – för man kan faktiskt få det. Jag har bett på mina bara knän om en förändring i mitt liv, någonting som tar mig framåt, mot nästa steg. Så kommer förändringen, men den kommer i min bostad, där jag absolut inte ville ha någon förändring. Visst, det finns en mening med det också, det ordnar sig alltid, det kommer att gå bra, det kan också bli mycket bättre. Det finns så mycket man kan säga och visst kan jag hålla skenet uppe och säga alla de där sakerna, men saken är att just nu är jag jätteledsen Och arg. Och frustrerad. Och vilsen. Tur att änglar finns, dagar som de här.

Sparlåga

Livet går lite på sparlåga just nu, inga stora stormar, inga katastrofer, bara lugn lunkande vardag. Är det något jag behöver så är det det här! Inte tänker jag sätta igång någon dramatik inte, åtminstone inte nu Jag har lärt mig uppskatta stunder av….ingenting. Mellan varven.

Jag funderar ganska mycket på just nu vad människor (kvinnor?) står ut med ”in the name of love”. Många långa samtal med förtvivlade vänner. OK för att förhållanden innebär kompromisser/samarbete/två sidor av samma mynt men – vart går gränsen? Jag som kräver respekt av en karl, är jag helt ute ? Är det märkligt att jag är singel? Bara små funderingar, en fredag som denna.

Jag funderar också på hur öppet människor skriver på Facebook om sina alkoholvanor. Det förvånar mig. Mycket. Det kanske är jag som är annorlunda där också efter att ha arbetat med missbrukare…..? Säger jag med ett vinglas i handen Också där finns det gränser. Men vart finns dom? För andra? Absolut inte på samma ställe som för mig i alla fall, så mycket är klart. Förvånad.

Jag funderar också på att mina tarotkort för året är styrkan/rättvisan och översteprästinnan. Tarotkortens kvinnliga kort nr 2 och 3 (efter kejsarinnan). Ett år i mitt liv som kommer att handla om gemenskap med kvinnor och styrka/kvinnlighet/intuition. Jaså ?

Och så är det ju det där med kommande fest på jobbet. Någonting som ingenting hade kunnat hålla mig borta ifrån för bara ett halvår sen. Nu tackar jag nej, ärligt och bestämt, för att visa för mig själv att jag inte går dit för Gift Mans Skull som jag alltid gjort förut. Det är ju över. In the name of love, you know

Fredagar är alltid fantastiska Fredagar är ännu mer fantastiska med kombinationen värme + vin + cigaretter i min trädgård i kvällssolen. Livsnjuteri.

Vingar

Jag längtar ihjäl mig efter våren! Hjälper det att be till gudarna? Ingen mer snö! Snälla!

Efter ungefär fyra timmars sömn inatt och en smällande huvudvärk som sällskap sedan imorse är jag mäkta stolt över att jag har klarat av dagen (hittills) utan att slå någon (hårt). Dagen är inte slut ännu men risken har reducerats kraftigt sedan jag lämnade byråkratin

De senaste dagarna har jag ägnat åt att försöka övertyga mina vänner från andra sidan jorden om att de definitivt inte ska köra tvärsöver vårt land i snöstorm och blixthalka när de aldrig har kört på snö förut. Nu börjar jag fundera på att kanske behöva säga nej på fler språk än ett? Det händer förvånansvärt ofta i mitt liv att jag funderar på vad som är otydligt i ett NEJ. Kommunikation handlar ofta om tydlighet, men…hur kan det liksom bli såhär galet? Det måste finnas någon hemlighet där som jag inte knäckt ännu.

Man ska inte svika sina vänner, särskilt inte när de kanske behöver en som mest, men när vännen som misshandlats av sin man tar tillbaka densamme – då hoppar jag av Helvete vad svårt det är att stå bredvid. Jag fixar det inte längre. Sorry vännen.

Känslan från festen sitter fortfarande kvar, också i min rygg. Allting handlar BARA om vilka människor jag omger mig med, precis så enkelt är det faktiskt. Den kvällen och natten var fan ren magi. Fler gäster delar den känslan med mig. Och ja – jag vet vad jag vill, vad jag ska göra och använda framtiden till

Fortfarande på fest

Nej, tyvärr inte fysiskt men mentalt. Den kvällen och natten fick mig att vakna upp. Det är när man möter motsatsen till det man lever i som man inser saker. Jag är ju SÅ medveten om vad byråkratin gör med mig som person, det där att alltid leva i känslan av att vara fel. Jag var också medveten om att jag kan ha vänner omkring mig som inte är bra för mig men det påverkar inte mig så mycket. Eller? Hur medveten var jag egentligen? ? Att gå in där i lördags och möta nya okända människor och också människor jag träffat förut men inte känner så väl fick mig verkligen att förstå hur saker och ting har blivit. Från att ha varit en person som älskat att träffa nya människor, varit nyfiken och öppen och glad - nu utgår jag från att jag inte har någonting att erbjuda alls och vill helst inte synas. Har jag ens någon självkänsla kvar? Det är jag själv som har tillåtit det här; jag har låtit andra människors åsikter ta ifrån mig bland det viktigaste jag hade. Fan

Min bästa vän ”tvingade” mig att sitta hos de människor hon visste att jag skulle få roligast tillsammans med, där jag passade in bäst, dem jag tycker så mycket om efter en krogkväll för några år sen. Och vilken kväll jag fick Underbara, roliga, härliga, halvgalna, fria människor.  Hela kvällen blev en uppvisning i att känna sig rätt, att vara med människor där man passar in, kärlek, omtanke, frihet och humor. En av dem sa till mig att han tycker att jag är fantastisk och att få höra det av en människa som jag tycker så mycket om – det sitter ännu kvar i typ hela kroppen. När jag gick in där och kände mig så liten och låg. Oj, snacka om att vakna till.

Igår var jag tillbaka i byråkratin med två vakna hjärnceller (och de var fortfarande på fest ). Bara igår råkade jag ut för två riktigt grova påhopp på min person som jag inte vet om det var elakhet eller ren jävla dumhet. Jag berättade också för min nya (enda?) vän på jobbet om festen i helgen och hennes svar är ”ja, det är sån skillnad att gå ut med människor som inte vill en illa!”. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på obehaget jag upplever under krogkvällarna med jobbet, men nu förstår jag, hon satte ord på det. Varför i helvete blir ett ställe så konstigt?  

Jag har fortfarande svårt att hitta orden, det är så mycket som pågår i min kropp och själ just nu, men jag hoppas jag får fram min poäng ändå. FAN HELLER! FAN FAN FAN HELLER! Det finns så många omkring mig som jag älskar och bryr mig om – det är bara de som är viktiga i mitt liv och som har någonting att säga till om när det gäller mitt värde och vem jag är.

Om inte allt det här var tillräckligt så avslutades natten med behandling av en kiropraktor på bästa vännens golv halv sex på morgonen. Min rygg knäcktes ut så att människor som sov vaknade till av oljudet Igår kväll låg jag i soffan, åt värktabletter och var säker på att läkarbesök var det enda rätta idag OM jag skulle kunna ta mig ur sängen. Ikväll har jag tränat, rullat runt på ryggen på golvet utan minsta smärta någonstans och min rygg känns friskare än den gjort på hur länge som helst.

Wow.

Mer uttråkad än desperat

Jag har smitit från jobbet och tar lång långlunch i samband med ett läkarbesök. Känns mycket bra Mätt och belåten tar jag också ett litet snack med mina guider om meningen med att vara kvar i byråkratin. Om de nu inte kan hjälpa mig att fixa ett nytt jobb kanske de kan ge en liten hint åt vilka håll jag ska gå? I gengäld lovar jag dyrt och heligt att vara öppen för dessa hintar, även om de känns osannlika till en början. Men de kan ju vara helt självklara också. Misstänker att det kanske kan vara fler saker i mitt liv som är precis som det här uppvaknandet i byråkratin – jag kan inte se skogen för alla träd. Nästa steg kanske är självklart, men jag ser det inte. Mer uttråkad än desperat i mina böner den här gången. ”Snälla, snälla”.

Vårtrötthet?

Är det det jag drabbats av? Jag har gått i klister hela veckan, kommer knappt ur sängen på morgnarna, vaknar knappt till under dagen heller och kan knappt vänta tills jag får sova igen. Varför blir man vårtrött? Och vad är vad när det gäller trötthet egentligen? Det finns många orsaker att vara trött – som långvarig stress eller långvarig förkylning eller långvarig vinter. Men vårtrötthet känns bäst; den går ju snart över

Onsdagar är min TV-kväll och det känns skönt mellan träning, ideellt arbete och krogen. Faktiskt, för första gången på väldigt länge, känner jag för att gå ut! Och eftersom det ser ut som det gör i vänkretsen med sjuka föräldrar, kommande fester och vänner som jag inte alls vill gå ut med så faller valet faktiskt på en krogkväll med byråkraterna. Ja, livet är lite märkligt ibland men just nu är det här faktiskt vad jag vill! Det finns väl en mening med det också. Eller också har jag, äntligen, gått från halvgalen till helgalen

Min glappande käft har redan kostat mig mycket när det gäller löneförhöjningar i byråkratin. Att kritisera sin egen arbetsgivare uppskattas inte, att däremot ta på mig hela ansvaret själv varför saker fungerar så illa belönas däremot med några hundra kronor extra. Jag kanske borde knipa igen men jag kan inte, inte ens för pengar. Jag kan absolut inte knipa igen inför min f d chef, särskilt nu när han inte har någon makt över mig längre. Det går liksom inte! Men det får fan vara värt det – jag har inte sålt min själ ännu

I Aftonbladet pågår en jakt på bevis när det gäller spöken som fångats på film. Själv ska jag krypa ner i soffan och kolla på ”Det okända” och aldrig ens tänka tanken att såna saker inte finns. Åh, vad livet skulle vara tråkigt om man aldrig kan tro på det oförklarliga!

Tillbaka på banan

Allt faller sakta på plats i tillvaron just nu. Det är verkligen inte kul att vara så djupt nere i svackorna, men man lär sig massor där på botten och kommer tillbaka med en mycket klarare blick. Jag känner mig avgiftad i kropp och själ, lugn, harmonisk. Mår helt enkelt precis så bra som jag förtjänar Allting skulle väl nötas igenom ordentligt innan det kunde vända och nu tackar jag för läxan.

Det känns skönt idag att bara kunna konstatera, utan minsta illamående, att alla tjejer på jobbet har blivit bjudna på tjejfest. Alla utom jag. Även om jag inte vill gå så är det lätt att må dåligt när sånt händer, men inte nu. Jag bara konstaterar fakta. Och jag känner mig fri; friheten som finns i att inte bry sig.

Det känns också skönt att kunna vara ett stöd för två av mina närmaste vänner just nu, utan att för den skull drunkna i deras sorg. En av vännernas pappa är så svårt sjuk att jag tvivlar på att han kommer hem från sjukhuset igen. En av vännerna har problem i sin familj av den kalibern som man inte önskar ens sin värsta ovän. Tungt, förtvivlat. Jag vill verkligen finnas där för dem nu och alltid; inte drunkna i mina egna sorger som vid jämförelse krymper till typ…ingenting.  

Viktväktarmaten funkar väl sådär. Jag är otroligt hungrig just nu  Det ska ordna sig. Det också.