Min antidepressiva medicinering funkar som den ska – jag är avtrubbad, seg och lite borta i skallen, precis som det ska vara
Det är skönt, det är lite semester, lite lugn och ro i känslokarusellen. Det är ju bara tillfälligt, jag är ingen person som ska trubbas av såhär någon längre tid. Bara just nu. Många nerskrivna tankar just nu blir det inte… Visst finns de här, tankarna, i allt snurr, i det som händer, men de vill inte formuleras i meningar och bli förstådda. Om jag vänder mig inåt i vanliga fall är det ingenting mot vad jag gör just nu. Jag mår inte dåligt, jag är bara lite borta
Vid andra försöket fick jag kontakt med en person vid företagshälsovården som fungerar för mig. Jättebra till och med. Han hade förmågan att direkt kunna hitta den person jag egentligen är, under allt det här andra och han kunde lyfta fram det. Nu ser jag fram emot besöken där. Annars har jag tystnat; har inget behov av att prata just nu. Vill bara vara. Det värsta är över för den här gången (peppar peppar ta i trä!!) och nu vill jag bara gå vidare, inte gräva ner mig. Intensiv – ja.
Nu går jag in i semesterperioden vilket utöver långsemester också innebär flera veckor med deltidsjobb. Inte förrän i slutet av augusti jobbar jag heltid igen
! Det här är precis vad jag behöver nu. Kanske kan jag hitta tillbaka till mig själv någonstans i alla de deckare jag ska läsa på stranden. Eller med vinglaset under korkeken i, än så länge, ”min” trädgård. Kanske är det här sommaren när allting vänder, då allting andas förändring och en oviss framtid finns där framme. Hösten känns alltid som en nystart, oavsett om förändringarna är på insidan eller utsidan. Jag blir nog kvar här på lilla orten där jag hör hemma, bara tanken på något annat känns som att slita hjärtat ur bröstet. Jag ska bara hitta ett sätt att kunna bo här utan att bli deprimerad
Så får det bli.
