Så får det bli

Min antidepressiva medicinering funkar som den ska – jag är avtrubbad, seg och lite borta i skallen, precis som det ska vara Det är skönt, det är lite semester, lite lugn och ro i känslokarusellen. Det är ju bara tillfälligt, jag är ingen person som ska trubbas av såhär någon längre tid. Bara just nu. Många nerskrivna tankar just nu blir det inte… Visst finns de här, tankarna, i allt snurr, i det som händer, men de vill inte formuleras i meningar och bli förstådda. Om jag vänder mig inåt i vanliga fall är det ingenting mot vad jag gör just nu. Jag mår inte dåligt, jag är bara lite borta

Vid andra försöket fick jag kontakt med en person vid företagshälsovården som fungerar för mig. Jättebra till och med. Han hade förmågan att direkt kunna hitta den person jag egentligen är, under allt det här andra och han kunde lyfta fram det. Nu ser jag fram emot besöken där. Annars har jag tystnat; har inget behov av att prata just nu. Vill bara vara. Det värsta är över för den här gången (peppar peppar ta i trä!!) och nu vill jag bara gå vidare, inte gräva ner mig. Intensiv – ja.

Nu går jag in i semesterperioden vilket utöver långsemester också innebär flera veckor med deltidsjobb. Inte förrän i slutet av augusti jobbar jag heltid igen ! Det här är precis vad jag behöver nu. Kanske kan jag hitta tillbaka till mig själv någonstans i alla de deckare jag ska läsa på stranden. Eller med vinglaset under korkeken i, än så länge, ”min” trädgård. Kanske är det här sommaren när allting vänder, då allting andas förändring och en oviss framtid finns där framme. Hösten känns alltid som en nystart, oavsett om förändringarna är på insidan eller utsidan. Jag blir nog kvar här på lilla orten där jag hör hemma, bara tanken på något annat känns som att slita hjärtat ur bröstet. Jag ska bara hitta ett sätt att kunna bo här utan att bli deprimerad Så får det bli.

Om

Om om inte fanns skulle jag just nu vara kvar i byråkratin på fest med mina högt älskade kollegor, en plats där jag kände mig helt hemma och som en i gänget. Jag skulle dessutom vara där tillsammans med honom; han som borde ha varit min man men som gifte sig för länge sedan. Med någon annan. Men om finns. Beslutet att istället bege sig snabbt hemåt efter arbetsdagens slut var lätt och rätt, klockrent. Istället sitter jag här i min varma härliga trädgård, under min korkek (ja ja, äppelträd) med ett glas gott australiensiskt vin och livet är helt underbart

Imorse kom känslan bara till mig. Jag slutar vänta på Mr Right nu, ni vet han på den vita hästen. Det finns helt underbara män där ute, det är inte det. De männen har också helt underbara fruar/sambos/barn (även om många lever i äktenskap som jag hellre skulle leva ensam resten av mitt liv än befinna mig i). Tåget gick och jag tog det inte. Och jag lovar – det finns inte spår av bitterhet i det här. Inte ens en smula. Bara ett konstaterande. Den absolut största anledningen till att jag ville träffa honom NU är längtan efter barn. Det finns andra sätt att skaffa barn på (och då menar jag inte att lura nån stackare i fällan). Ja, ensam mamma, jag vet antagligen inte vad jag pratar om, det kan jag inte veta. Men andra fixar det och är det någonting jag är bra på så är det att klara mig själv. Den här väntan funkar inte, den är desperat, den är tråkig, den är ohyggligt avtändande. Äntligen känner jag mig fri.

Jag behöver det här, stressa av, varva ner, komma i kontakt med den jag verkligen är. Så är det. Under korkeken.

Utvilad?

Jag hade ”nog” rätt i min iakttagelse att jag var sliten och behövde sova, eftersom jag sovit närmare 30 timmar den här helgen Idag känner jag mig kanske inte pånyttfödd men jag mår bra och känner mig relativt utvilad (ja, relativt, jag tror det finns ännu mer att ta ) Jag har slappat och segat mig igenom dagen i byråkratin och sparat energi till att på hemmaplan agera rörmokare , storstäda kylskåp, tvätta, veckohandla och ……..ännu är kvällen långt ifrån slut. Det gäller att lägga sin energi på viktiga saker

Det är tydligt för mig nu att alla de där stora drömmarna om ett helt nytt liv, om att starta eget företag eller flytta till Australien eller andra livsavgörande beslut, bara stressat en redan sönderstressad byråkrat ännu mer. När man har fullt upp med att klara vardagen så är det nog att ta sig vatten över huvudet, men det är vad desperation kan göra. Det är när jag börjar hitta de där små förändringarna och små guldkornen i vardagen som jag börjar må bra; att utgå från där jag är IDAG istället för att överge allting och börja på nytt. Jag har varit så förut, jag har gjort så förut, om och om igen, men just nu är det inte lösningen. Åtminstone inte idag. Imorgon kanske jag packar väskan och drar, därför att det känns rätt då.

Nu väntar soffan och de chips som ”råkade” bli över i helgen. Mmmmm.

Vingar

Jag längtar ihjäl mig efter våren! Hjälper det att be till gudarna? Ingen mer snö! Snälla!

Efter ungefär fyra timmars sömn inatt och en smällande huvudvärk som sällskap sedan imorse är jag mäkta stolt över att jag har klarat av dagen (hittills) utan att slå någon (hårt). Dagen är inte slut ännu men risken har reducerats kraftigt sedan jag lämnade byråkratin

De senaste dagarna har jag ägnat åt att försöka övertyga mina vänner från andra sidan jorden om att de definitivt inte ska köra tvärsöver vårt land i snöstorm och blixthalka när de aldrig har kört på snö förut. Nu börjar jag fundera på att kanske behöva säga nej på fler språk än ett? Det händer förvånansvärt ofta i mitt liv att jag funderar på vad som är otydligt i ett NEJ. Kommunikation handlar ofta om tydlighet, men…hur kan det liksom bli såhär galet? Det måste finnas någon hemlighet där som jag inte knäckt ännu.

Man ska inte svika sina vänner, särskilt inte när de kanske behöver en som mest, men när vännen som misshandlats av sin man tar tillbaka densamme – då hoppar jag av Helvete vad svårt det är att stå bredvid. Jag fixar det inte längre. Sorry vännen.

Känslan från festen sitter fortfarande kvar, också i min rygg. Allting handlar BARA om vilka människor jag omger mig med, precis så enkelt är det faktiskt. Den kvällen och natten var fan ren magi. Fler gäster delar den känslan med mig. Och ja – jag vet vad jag vill, vad jag ska göra och använda framtiden till

Det funkade visst

Ja, det gick ju det också, att börja jobba igen alltså. Jag överlevde. Igen. Med en lätt huvudvärk som sällskap största delen av dagen har jag ändå varit ganska produktiv. Jag har också lärt mig nu att inte umgås för mycket med kollegorna såhär i början; jag tar istället den mycket märkliga mentaliteten i små doser. Inte överdos redan första dagen Som vanligt har jag också drömt mardrömmar inför att komma tillbaka; drömmar där människor har pratat med mig på turkiska och tagit för givet att jag skulle förstå. Så är det ju för mig på jobbet, förutom att alla pratar svenska. Språket är obegripligt för mig ändå. Varför är det såhär? Hur kan det bli så? Hur kan det här stället vara så olika alla andra platser jag varit på (och det är inte några) ? Frågor som aldrig kommer att besvaras, inte ens i mina drömmar. Men det viktigaste har jag idag – DISTANS.

Jag kan inte få ur skallen att det ska vara måndag idag. Vad glad jag kommer att bli på fredag !

Jag vet inte om man kan kalla det nyårslöfte ändå, men det här med struliga (dåliga) relationer i mitt liv – de finns inte 2009. Energitjuvar, egotrippade vänner, gifta karlar eller bara struliga karlar, alla ska de få vila i min tillvaro under detta magiska år. Energin ska istället läggas på mig själv och på det som ger något tillbaka. Mina underbara vänner som finns här. Min härliga familj. Och förhoppningsvis på en ny karriär. Och en ny underbar, ogift man som älskar mig. Och nya vänner som tillför minst lika mycket som de tar.

Det är härligt med ett nytt år.

Kaos

Hjärnan funkar inte riktigt; sådär som det blir när stressen krupit alldeles för långt in under skinnet. Det man borde veta, borde kunna, faller bort i informationsflödet som är mer än möjligt att smälta. Inga rutiner. Bara kaos. Chefens personangrepp rev mina höga murar. Jag trodde det var bra; livet tenderar att stagnera där bakom, det är svårt att komma vidare. Men i den miljö jag befinner mig måste jag ha mina murar, måste ha ett skydd mot byråkratin, kan inte vara så sårbar och skyddlös.

Stora förändringar på gång för Den Gifta Mannen På Jobbet. En dröm som går i uppfyllelse, han borde vara lycklig. Om han ens vill möta min blick är det mycket ledsna ögon jag möter. Han vill inte se mig, samtidigt söker han mig. ”För barnens skull”. Hur länge ska han fixa det? Han då? Jag vill att han ska vara lycklig – trots att han lever med en annan kvinna när han borde leva med mig Antar att sånt kallas villkorslös kärlek. Jag vill ge honom en öppning till mig, vill helst krama om och hålla om men det får jag inte. Starka känslor. Alltid. Ofta vilar de under ytan, men inte nu.

Långpromenader, nära vänner, vila, Bach-droppar, änglar och dans, väntar på våren. Det ska gå den här gången också.

Empty rooms

Schlagerfeber + byråkrati kombinerat = märkliga drömmar Inatt har jag varit sambo med en man som jag dejtade för ett antal år sedan. Också inatt insåg jag att mina känslor inte var tillräckliga och att vår relation aldrig skulle hålla. Så jag berättade det för honom och gick för att packa och ge mig av så fort som möjligt. Men det visade sig att huset vi bodde i var i storleksordningen slott och jag kunde inte hitta tillbaka till det rum där mina saker fanns! Panik! Jag sprang från rum till rum, det var som en labyrint. När jag vände mig till honom och bad om hjälp var han iskall, åkte därifrån och lämnade mig i mitt letande. Jag kom inte därifrån och vaknade kallsvettig. Fångad i tomma rum alltså. Den mannen är livvakt, tränare inom kampsport, hade väldigt tvivelaktiga kontakter och levde nog ett liv som inte tålde alltför närgången granskning i dagsljus. Men att koppla den hotfullhet som han på ett sätt stod för (som jag faktiskt inte råkade ut för) med byråkratin….? Eller är det mitt liv i stort det handlar om? Hjärnan är fantastisk

Dagen har fortsatt i samma känsla, den sitter kvar. Jag letar, försöker hitta vägen ut, total förvirring. Jag hittar liksom inte i byråkratins labyrinter varken i vaket tillstånd eller i drömmarna Men nu är jag hemma i mysiga lägenheten, ute snöar det och jag har fixat ännu en måndag.