Kaos

Hjärnan funkar inte riktigt; sådär som det blir när stressen krupit alldeles för långt in under skinnet. Det man borde veta, borde kunna, faller bort i informationsflödet som är mer än möjligt att smälta. Inga rutiner. Bara kaos. Chefens personangrepp rev mina höga murar. Jag trodde det var bra; livet tenderar att stagnera där bakom, det är svårt att komma vidare. Men i den miljö jag befinner mig måste jag ha mina murar, måste ha ett skydd mot byråkratin, kan inte vara så sårbar och skyddlös.

Stora förändringar på gång för Den Gifta Mannen På Jobbet. En dröm som går i uppfyllelse, han borde vara lycklig. Om han ens vill möta min blick är det mycket ledsna ögon jag möter. Han vill inte se mig, samtidigt söker han mig. “För barnens skull”. Hur länge ska han fixa det? Han då? Jag vill att han ska vara lycklig - trots att han lever med en annan kvinna när han borde leva med mig Antar att sånt kallas villkorslös kärlek. Jag vill ge honom en öppning till mig, vill helst krama om och hålla om men det får jag inte. Starka känslor. Alltid. Ofta vilar de under ytan, men inte nu.

Långpromenader, nära vänner, vila, Bach-droppar, änglar och dans, väntar på våren. Det ska gå den här gången också.

Empty rooms

Schlagerfeber + byråkrati kombinerat = märkliga drömmar Inatt har jag varit sambo med en man som jag dejtade för ett antal år sedan. Också inatt insåg jag att mina känslor inte var tillräckliga och att vår relation aldrig skulle hålla. Så jag berättade det för honom och gick för att packa och ge mig av så fort som möjligt. Men det visade sig att huset vi bodde i var i storleksordningen slott och jag kunde inte hitta tillbaka till det rum där mina saker fanns! Panik! Jag sprang från rum till rum, det var som en labyrint. När jag vände mig till honom och bad om hjälp var han iskall, åkte därifrån och lämnade mig i mitt letande. Jag kom inte därifrån och vaknade kallsvettig. Fångad i tomma rum alltså. Den mannen är livvakt, tränare inom kampsport, hade väldigt tvivelaktiga kontakter och levde nog ett liv som inte tålde alltför närgången granskning i dagsljus. Men att koppla den hotfullhet som han på ett sätt stod för (som jag faktiskt inte råkade ut för) med byråkratin….? Eller är det mitt liv i stort det handlar om? Hjärnan är fantastisk

Dagen har fortsatt i samma känsla, den sitter kvar. Jag letar, försöker hitta vägen ut, total förvirring. Jag hittar liksom inte i byråkratins labyrinter varken i vaket tillstånd eller i drömmarna Men nu är jag hemma i mysiga lägenheten, ute snöar det och jag har fixat ännu en måndag.