Jodå…alltså…

Jodå, jag finns kvar men i ganska begränsad omfattning. På bloggen i alla fall I´ll be back, men just nu äter jag bedövningsmedel (antidepressiv medicin) som gör att det står ganska stilla. Inuti alltså. Orden också. Efter att ha varit en person med mycket känslor och mycket ord är det just nu…ganska stilla. Att titta in i en vägg i flera timmar i sträck är en helt OK sysselsättning just nu. Vila. Jodå, det är jätteskönt, känns som semester i alla känslostormar jag brukar leva i. Det här är bra – en kort tid. Men egentligen är det INTE jag. Ett eventuellt missbruk av antidepressiva ligger långt, LÅNGT borta, jag vill egentligen bara tillbaka till mig själv. Snart.

Semestern närmar sig, bara några få långdragna, sega dagar kvar tills friheten . Det enda jag lever för just nu, den där mållinjen och friheten som väntar.

Nytt hem i höst, har nytt kontrakt på en ”riktig” lägenhet, förstahandskontrakt. Saknar det privatliv som jag inte haft på länge. Längtar dit. Inreder i mina tankar, typ hela tiden. Känns för bra för att vara sant, så stabilt, så vuxet, så….på riktigt på nåt sätt. Måste våga tro. Det här är min tid. Dags att landa. Kanske.

Midsommar var härlig Bästa vännens bror som funnits där så länge. Tidigare gift, inte längre. Vill ha men vägen dit är komplicerad och risken är att behöva möta honom på födelsedagar och fester sätter lite hinder i vägen. För både honom och mig. Tror jag. Eller också är jag helt ute och cyklar – vilket inte skulle vara första gången i så fall Kanske ser han mig bara som lillesyrrans underhållande, crazy kompis. Förbaskat trevligt i vilket fall. Vad betydde den natten i mitt livs historia…? Den som lever får se. Som vanligt. Livet är ganska spännande

Sen var det det där med jobbet, men urk va hemskt och jag ska snart glömma det när dörren öppnas inför en månads underbar FRIHET Förhoppningsvis är framtiden lika öppen där och alla möjligheter väntar runt hörnet. I höst.

Nej tack!

Nej, jag tänker inte göra något hurtfriskt försök att hålla skenet uppe och låtsas att allt är bra. Den här veckan har, hittills, varit den värsta på länge. Humöret är i botten och min kropp har hängt på det tillståndet från och med idag. Om jag håller på att bli förkyld eller någonting annat kan jag inte avgöra; det är helt enkelt bara tungt. Inte ens att den extra lilla ledigheten börjat nu har lyckats lyfta mig och det är förvånande, men det hinner ändra sig ikväll. Eller kanske 12-13 timmars sömn kan få mig på andra tankar. Tankar, tankar, tankar – mitt liv består av dem! Och mardrömmar, tydligen räcker dagarna inte till för att lösa den här gåtan.

Ikväll åker jag ut till ”mina” katter och låter dem ta hand om mig. Jag bojkottar, högaktningsfullt, de valborgsfester jag är inbjuden till och sjunker istället väldigt djupt ner i min sköna soffa efter utfört arbete. Att gå på krogen/stan en valborg är någonting jag undviker i normala fall också (med bättre humör) eftersom hela stan verkar bestå av kanonfulla 15-åringar som inte kan ta vara på sig själva. Hade jag fått jobba hos polisen eller nånting liknande hade jag kunnat gå på stan. Det är hopplöst för mig att bara gå förbi dem, titta åt ett annat håll och inte bry mig så därför blir mina egna krogkvällar på valborg inte särskilt….roliga.

Min framtid? Den bojkottar jag också, också det  högaktningsfullt. Jag skiter i det, släpper taget, flyger för vinden. Någonstans hamnar jag ju. Jag ”skakas loss” nu och då får någon faktiskt, TACK, ta och visa mig vart jag ska. Jag är öppen för alla möjliga tokiga idéer och förslag

Men från mig till alla er därute – ha en jätteskön valborg! Och välkommen maj !

Om

Om om inte fanns skulle jag just nu vara kvar i byråkratin på fest med mina högt älskade kollegor, en plats där jag kände mig helt hemma och som en i gänget. Jag skulle dessutom vara där tillsammans med honom; han som borde ha varit min man men som gifte sig för länge sedan. Med någon annan. Men om finns. Beslutet att istället bege sig snabbt hemåt efter arbetsdagens slut var lätt och rätt, klockrent. Istället sitter jag här i min varma härliga trädgård, under min korkek (ja ja, äppelträd) med ett glas gott australiensiskt vin och livet är helt underbart

Imorse kom känslan bara till mig. Jag slutar vänta på Mr Right nu, ni vet han på den vita hästen. Det finns helt underbara män där ute, det är inte det. De männen har också helt underbara fruar/sambos/barn (även om många lever i äktenskap som jag hellre skulle leva ensam resten av mitt liv än befinna mig i). Tåget gick och jag tog det inte. Och jag lovar – det finns inte spår av bitterhet i det här. Inte ens en smula. Bara ett konstaterande. Den absolut största anledningen till att jag ville träffa honom NU är längtan efter barn. Det finns andra sätt att skaffa barn på (och då menar jag inte att lura nån stackare i fällan). Ja, ensam mamma, jag vet antagligen inte vad jag pratar om, det kan jag inte veta. Men andra fixar det och är det någonting jag är bra på så är det att klara mig själv. Den här väntan funkar inte, den är desperat, den är tråkig, den är ohyggligt avtändande. Äntligen känner jag mig fri.

Jag behöver det här, stressa av, varva ner, komma i kontakt med den jag verkligen är. Så är det. Under korkeken.

Solenergi

Jag har precis druckit vin i trädgården OK, med vinterjackan på för säkerhets skull, men ändå! Känslan ! Min frusna själ vaknar till liv igen nu efter en alltför lång vinter och kroppen bubblar av energi för första gången på länge.  Jag tankar mig full med solenergi där ute, det var så länge sen vi sågs sist.

Solen letar sig också in i mitt hem och jag undrar med fasa om jag har bott såhär hela vintern Ett vinteride där allting har dolts och legat på is tydligen, dolt av mörkret. Jag tänkte spara den stora, STORA städningen tills påskledighet men i så fall blir det persienner ner hela helgen och det går ju inte. Imorgon lär allting åka ut härifrån, vändas ut och in, slängas eller sparas, bara det rör på sig. In med ny energi, ut med den gamla.

Fortfarande sitter känslan från Den Där Festen för några veckor sen kvar hos mig. Det var verkligen ett uppvaknande till verkligheten, hur mitt liv har blivit. Hur jag omgivit mig med så totalt fel människor, hur tråkigt allting har blivit, hur det ska kännas när det är rätt för mig, vem jag är då. Egentligen är allting självklart; jag hade bara glömt, kommit alltför långt hemifrån. Man behöver ett slag i ansiktet då och då och det här var ju en smekning med samma effekt, ännu bättre

Hela helgen är obokad för mig för första gången på över två månader. Myskläder, lugn och ro, vin i trädgården, tid för sömn och eftertanke. Kan det bli bättre?

Feminist?

I helgen har jag varit på tjejträff med en nybildad typ ”Girl Power Grupp”. Då jag trivs bäst att hänga med grabbarna och väl inte har riktigt bra erfarenheter av tjejgäng så var jag nervös innan, men nyfikenheten och glädjen över initiativet tog överhand. Allting måste ju prövas och utforskas. Det tog inte många minuter in i samtalet innan jag och några barnlösa singlar till fick höra att vi har ”gjort fel”, i den meningen att vi inte har man, barn eller exman. Frågat/sagt av en människa som möter oss för första gången, som inte har en aning om våra liv eller historier eller vad som ligger bakom vår ”livsstil”. Numera tar jag inte åt mig (förutom riktigt tunga dagar) och svarar emot direkt i termer om vad som bedöms vara rätt och fel. Tystna kommer jag absolut inte att göra! Jag blir tyvärr inte heller särskilt förvånad.  I övrigt så gick diskussionerna höga över middagen inom alla tänkbara ämnen, det dansades halva natten och jag ramlade in här framåt småtimmarna Träffa dem igen? Ja, jag får ju ta det för vad det är i så fall; ett roligt partygäng där jag, igen, får en ”stämpel” på mig. Sen ska jag inte gå in i debatten om jämställdhet, då blir det här inlägget flera sidor långt , men så länge det finns olika lönetabeller för män och kvinnor och alla traditionella kvinnoyrken har lägst lön så har vi långt kvar till jämställdhet. Men inte fan är det grabbgänget på lunchen som försöker hindra mig att flyga….

När jag ser tillbaka på året hittills så har jag haft en (1) helg som har varit blank i almanackan. I övrigt har det varit fester, i och för sig de flesta stora och jäkligt roliga, men det har slunkit ner mycket god mat och mycket gott vin och det har sovits väldigt lite. Ja, jag känner mig rejält sliten även om det också har fyllt på energi. April får bli en lugnare, mer hälsosam månad

Magkänslan pratar jättehögt igen och jag ber den hålla tyst eftersom den inte verkar verklighetsförankrad alls. Min mage är förvånad att den där mannen på den där festen inte har hört av sig. Det ska han ju inte göra så tyst på dig!!

Ikväll har jag anmält mig till två universitetsutbildningar på distans i höst Båda inom personaladministration/psykologi i arbetslivet. Spännande!

Vingar

Jag längtar ihjäl mig efter våren! Hjälper det att be till gudarna? Ingen mer snö! Snälla!

Efter ungefär fyra timmars sömn inatt och en smällande huvudvärk som sällskap sedan imorse är jag mäkta stolt över att jag har klarat av dagen (hittills) utan att slå någon (hårt). Dagen är inte slut ännu men risken har reducerats kraftigt sedan jag lämnade byråkratin

De senaste dagarna har jag ägnat åt att försöka övertyga mina vänner från andra sidan jorden om att de definitivt inte ska köra tvärsöver vårt land i snöstorm och blixthalka när de aldrig har kört på snö förut. Nu börjar jag fundera på att kanske behöva säga nej på fler språk än ett? Det händer förvånansvärt ofta i mitt liv att jag funderar på vad som är otydligt i ett NEJ. Kommunikation handlar ofta om tydlighet, men…hur kan det liksom bli såhär galet? Det måste finnas någon hemlighet där som jag inte knäckt ännu.

Man ska inte svika sina vänner, särskilt inte när de kanske behöver en som mest, men när vännen som misshandlats av sin man tar tillbaka densamme – då hoppar jag av Helvete vad svårt det är att stå bredvid. Jag fixar det inte längre. Sorry vännen.

Känslan från festen sitter fortfarande kvar, också i min rygg. Allting handlar BARA om vilka människor jag omger mig med, precis så enkelt är det faktiskt. Den kvällen och natten var fan ren magi. Fler gäster delar den känslan med mig. Och ja – jag vet vad jag vill, vad jag ska göra och använda framtiden till

Fortfarande på fest

Nej, tyvärr inte fysiskt men mentalt. Den kvällen och natten fick mig att vakna upp. Det är när man möter motsatsen till det man lever i som man inser saker. Jag är ju SÅ medveten om vad byråkratin gör med mig som person, det där att alltid leva i känslan av att vara fel. Jag var också medveten om att jag kan ha vänner omkring mig som inte är bra för mig men det påverkar inte mig så mycket. Eller? Hur medveten var jag egentligen? ? Att gå in där i lördags och möta nya okända människor och också människor jag träffat förut men inte känner så väl fick mig verkligen att förstå hur saker och ting har blivit. Från att ha varit en person som älskat att träffa nya människor, varit nyfiken och öppen och glad - nu utgår jag från att jag inte har någonting att erbjuda alls och vill helst inte synas. Har jag ens någon självkänsla kvar? Det är jag själv som har tillåtit det här; jag har låtit andra människors åsikter ta ifrån mig bland det viktigaste jag hade. Fan

Min bästa vän ”tvingade” mig att sitta hos de människor hon visste att jag skulle få roligast tillsammans med, där jag passade in bäst, dem jag tycker så mycket om efter en krogkväll för några år sen. Och vilken kväll jag fick Underbara, roliga, härliga, halvgalna, fria människor.  Hela kvällen blev en uppvisning i att känna sig rätt, att vara med människor där man passar in, kärlek, omtanke, frihet och humor. En av dem sa till mig att han tycker att jag är fantastisk och att få höra det av en människa som jag tycker så mycket om – det sitter ännu kvar i typ hela kroppen. När jag gick in där och kände mig så liten och låg. Oj, snacka om att vakna till.

Igår var jag tillbaka i byråkratin med två vakna hjärnceller (och de var fortfarande på fest ). Bara igår råkade jag ut för två riktigt grova påhopp på min person som jag inte vet om det var elakhet eller ren jävla dumhet. Jag berättade också för min nya (enda?) vän på jobbet om festen i helgen och hennes svar är ”ja, det är sån skillnad att gå ut med människor som inte vill en illa!”. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på obehaget jag upplever under krogkvällarna med jobbet, men nu förstår jag, hon satte ord på det. Varför i helvete blir ett ställe så konstigt?  

Jag har fortfarande svårt att hitta orden, det är så mycket som pågår i min kropp och själ just nu, men jag hoppas jag får fram min poäng ändå. FAN HELLER! FAN FAN FAN HELLER! Det finns så många omkring mig som jag älskar och bryr mig om – det är bara de som är viktiga i mitt liv och som har någonting att säga till om när det gäller mitt värde och vem jag är.

Om inte allt det här var tillräckligt så avslutades natten med behandling av en kiropraktor på bästa vännens golv halv sex på morgonen. Min rygg knäcktes ut så att människor som sov vaknade till av oljudet Igår kväll låg jag i soffan, åt värktabletter och var säker på att läkarbesök var det enda rätta idag OM jag skulle kunna ta mig ur sängen. Ikväll har jag tränat, rullat runt på ryggen på golvet utan minsta smärta någonstans och min rygg känns friskare än den gjort på hur länge som helst.

Wow.

Ett försök trots allt

Jag har försökt hela dagen idag att hitta ord för att beskriva vilken underbar kväll/natt jag haft, men eftersom (?) jag gick och la mig klockan sex imorse så är det seeeeegt i hjärnan idag Jag hade så kul igår, träffade såna fantastiska människor, skrattade så jag fick kramp i magen, sminket hade jag nästan skrattat bort redan innan huvudrätten var slut, resten dansades bort till 80-talsdisco. Jag känner mig som en ny människa idag, om än en mycket trött sådan Vilken energipåfyllning! Vilka människor! Oj.

Trött och lycklig

Ja, det var kanonkul igår kväll Massor med god mat och dansa i flera timmar. Med kollegor! Och det var kul! Jag behövde det. Om man bara tar sig över den värsta trötthetströskeln klarar man att dansa till kl 2 också en fredag. Lite trött och fumlig dock; lyckades hälla ut nästan en hel liter vatten på golvet när jag kom hem, det jag skulle dricka för att nyktra till lite och bli lite piggare idag. Så blev det inte Men jag mår faktiskt helt OK idag ändå. Det blir soffläge, Melodifestival och lite mer rödvin ikväll. Den obligatoriska pizzan har också inhandlats och ätits upp till hälften, den beställdes med lite mindre skinka och lite extra smält ost, äkta bakfyllefrossa

Jag gick i ide någon gång i höstas. Hela vintern har jag tillbringat hemma i soffan: ”rör mig inte”, ”se mig inte”. Nu är det dags för det där som kallas LIVET igen.

Vårtrötthet?

Är det det jag drabbats av? Jag har gått i klister hela veckan, kommer knappt ur sängen på morgnarna, vaknar knappt till under dagen heller och kan knappt vänta tills jag får sova igen. Varför blir man vårtrött? Och vad är vad när det gäller trötthet egentligen? Det finns många orsaker att vara trött – som långvarig stress eller långvarig förkylning eller långvarig vinter. Men vårtrötthet känns bäst; den går ju snart över

Onsdagar är min TV-kväll och det känns skönt mellan träning, ideellt arbete och krogen. Faktiskt, för första gången på väldigt länge, känner jag för att gå ut! Och eftersom det ser ut som det gör i vänkretsen med sjuka föräldrar, kommande fester och vänner som jag inte alls vill gå ut med så faller valet faktiskt på en krogkväll med byråkraterna. Ja, livet är lite märkligt ibland men just nu är det här faktiskt vad jag vill! Det finns väl en mening med det också. Eller också har jag, äntligen, gått från halvgalen till helgalen

Min glappande käft har redan kostat mig mycket när det gäller löneförhöjningar i byråkratin. Att kritisera sin egen arbetsgivare uppskattas inte, att däremot ta på mig hela ansvaret själv varför saker fungerar så illa belönas däremot med några hundra kronor extra. Jag kanske borde knipa igen men jag kan inte, inte ens för pengar. Jag kan absolut inte knipa igen inför min f d chef, särskilt nu när han inte har någon makt över mig längre. Det går liksom inte! Men det får fan vara värt det – jag har inte sålt min själ ännu

I Aftonbladet pågår en jakt på bevis när det gäller spöken som fångats på film. Själv ska jag krypa ner i soffan och kolla på ”Det okända” och aldrig ens tänka tanken att såna saker inte finns. Åh, vad livet skulle vara tråkigt om man aldrig kan tro på det oförklarliga!