Dags att dra

Min dator är seg men jag är nog ännu segare, därav min bloggfrånvaro. Det finns tankar men det saknas ord. Efter inrådan av den mycket kloka läkare jag träffat på har jag börjat med antidepressiv medicinering trots att jag inte är deprimerad utan mest påverkad av yttre orsaker ( i klarspråk ska jag äta dem tills jag slutar i byråkratin). Hittills känns det rätt, jag behövde det tillskottet i min serotoninnivå för att det skulle lätta lite. Och jag fyller min tillvaro med allting som ger någonting, allt det där som tillför, tar bort allt det andra som kan väljas bort. Det hjälper också.

Idag har jag blivit överrumplad av min hyresvärd och uppsagd från min lägenhet. De har vetat om det ett bra tag men valt att inte säga någonting till mig Det är det som gör mig mest besviken, att jag skulle flytta ”visste” jag  ju redan, men att de valde att tiga har jag svårt att köpa idag. Det förklarar varför jag inte fått svar på alla mina frågor. Innan det här hände har jag velat mellan att stanna här så länge det går eller att flytta så fort som möjligt. Det beslutet blev ju väldigt enkelt nu. Idag har jag också sökt årets första nya jobb. Dags att bryta upp från fler ställen än ett, hoppas jag.

Mitt i allting så fungerar jag och mår bättre än jag gjort på flera månader. Livet är…oförklarligt.

Nej tack!

Nej, jag tänker inte göra något hurtfriskt försök att hålla skenet uppe och låtsas att allt är bra. Den här veckan har, hittills, varit den värsta på länge. Humöret är i botten och min kropp har hängt på det tillståndet från och med idag. Om jag håller på att bli förkyld eller någonting annat kan jag inte avgöra; det är helt enkelt bara tungt. Inte ens att den extra lilla ledigheten börjat nu har lyckats lyfta mig och det är förvånande, men det hinner ändra sig ikväll. Eller kanske 12-13 timmars sömn kan få mig på andra tankar. Tankar, tankar, tankar – mitt liv består av dem! Och mardrömmar, tydligen räcker dagarna inte till för att lösa den här gåtan.

Ikväll åker jag ut till ”mina” katter och låter dem ta hand om mig. Jag bojkottar, högaktningsfullt, de valborgsfester jag är inbjuden till och sjunker istället väldigt djupt ner i min sköna soffa efter utfört arbete. Att gå på krogen/stan en valborg är någonting jag undviker i normala fall också (med bättre humör) eftersom hela stan verkar bestå av kanonfulla 15-åringar som inte kan ta vara på sig själva. Hade jag fått jobba hos polisen eller nånting liknande hade jag kunnat gå på stan. Det är hopplöst för mig att bara gå förbi dem, titta åt ett annat håll och inte bry mig så därför blir mina egna krogkvällar på valborg inte särskilt….roliga.

Min framtid? Den bojkottar jag också, också det  högaktningsfullt. Jag skiter i det, släpper taget, flyger för vinden. Någonstans hamnar jag ju. Jag ”skakas loss” nu och då får någon faktiskt, TACK, ta och visa mig vart jag ska. Jag är öppen för alla möjliga tokiga idéer och förslag

Men från mig till alla er därute – ha en jätteskön valborg! Och välkommen maj !

Bönhörd! Eller?

Man ska verkligen vara försiktig med vad man ber om – för man kan faktiskt få det. Jag har bett på mina bara knän om en förändring i mitt liv, någonting som tar mig framåt, mot nästa steg. Så kommer förändringen, men den kommer i min bostad, där jag absolut inte ville ha någon förändring. Visst, det finns en mening med det också, det ordnar sig alltid, det kommer att gå bra, det kan också bli mycket bättre. Det finns så mycket man kan säga och visst kan jag hålla skenet uppe och säga alla de där sakerna, men saken är att just nu är jag jätteledsen Och arg. Och frustrerad. Och vilsen. Tur att änglar finns, dagar som de här.

Tid för eftertanke

Gäsp! Träning igår kväll, efter tre veckors upphåll, det tog hårt på en (tillfällig) latmask  Eller också är det bara en bra ursäkt för en ständigt närvarande trötthet som nog mest beror på tristess eller sjunkande stressnivå. Bara att välja.

Jag får nog börja varna eventuella framtida hyresvärdar för att hyra ut till mig. Alla ställen jag bosätter mig på blir till salu, förr eller senare. Nu i veckan kommer fastighetsmäklare hem till mig, i ”MITT” hem och snokar runt mot min vilja Tusan också, jag vill verkligen inte. Tydligen följer jag med vid eventuell försäljning, men de nya ägarna kanske börjar med att säga upp mig, det har de all rätt att göra. Förändringen kommer i höst, under sommaren kommer ingenting att hända, skönt. Samtidigt pirrar nånstans en liten frihetskänsla – nu har jag snart kanske varken jobb eller bostad som håller mig kvar här…. Den delen av mig är liten, men den finns.

Det är tid för eftertanke i mitt liv nu. Ibland måste man stanna upp och hinna ifatt sig själv. Det finns verkligen hopp om tillvaron

Gilla läget

Jaha ja, det var ju bara att muttrande ta sig tillbaka till byråkratin efter att ledigheten jag längtat så mycket efter knappt hann börja innan den tog slut Bita ihop, gilla läget, muttra och sen tillbaka till känslan av distans som gör att jag härdar ut. Men det går faktiskt fort nu; att bara konstatera att ingenting funkar där, att det stället är kört för mig och sen inte lägga någon mer energi på att bli arg eller försöka förändra eller någonting lika bortkastat.

Lite läskigt är det att inse att trots att jag tycker att jag varvat ner och att stressen har släppt så har jag ännu de flesta symptomen på långvarig stress. Lite läskigt att stressen blir så integrerad i tillvaron att den blir ett normaltillstånd, att man byter referensramar utan att ens märka det. Helt plötsligt är alla steg bort från stress någonting positivt, när det egentligen ska vara att alla steg mot stress som ska vara en varning. Jag vet i alla fall vad jag ska ägna den här våren/sommaren/hösten åt – att eliminera alla typer av negativ stress som finns i alla skrymslen och vrår. Nu när jag inte är riktigt lika stressad längre ser jag detaljerna tydligt, jag vet exakt vart det ska städas

Påskhelgen har varit bra, härligt väder och mycket god mat På en av påskmiddagarna bjöds jag också på förkylningsbaciller med halsont och lite märklig kroppstemperatur som såklart lätt fångade in mig i samband med sömnbrist. Nu blir det soffan resten av kvällen, ta hand om mig själv och vila bort påskbacillerna.

Ren magi

Det finns hopp till och med för dagar som den här när PMS:en har slagit sina obarmhärtiga hormonklor i mig och förvandlar mig från en ganska behaglig (?) person till en Bitch without mercy. Jag är i alla fall rättvis – såväl jättehärliga vänner, ytligt bekanta, okända, ovänner och döda ting får varsin släng av sleven Det finns helt enkelt ingenting som är OK. Tydligen. Jag kan inte förstå varför det krävs en veckas depression varje månad för att man ska ha förmåga att fortplanta sig, men det finns väl en tanke bakom det också. Kanske.

Men nu är jag ensam och mina möbler är ganska svåra att förolämpa eller såra på minsta vis. En rotfruktsgratäng är på gång i ugnen, till den ska avnjutas lite lufttorkad skinka och faktiskt ett glas rött också trots att det är en halv dag kvar till ledigheten.

Ledighet – the magic word

Fortfarande på fest

Nej, tyvärr inte fysiskt men mentalt. Den kvällen och natten fick mig att vakna upp. Det är när man möter motsatsen till det man lever i som man inser saker. Jag är ju SÅ medveten om vad byråkratin gör med mig som person, det där att alltid leva i känslan av att vara fel. Jag var också medveten om att jag kan ha vänner omkring mig som inte är bra för mig men det påverkar inte mig så mycket. Eller? Hur medveten var jag egentligen? ? Att gå in där i lördags och möta nya okända människor och också människor jag träffat förut men inte känner så väl fick mig verkligen att förstå hur saker och ting har blivit. Från att ha varit en person som älskat att träffa nya människor, varit nyfiken och öppen och glad - nu utgår jag från att jag inte har någonting att erbjuda alls och vill helst inte synas. Har jag ens någon självkänsla kvar? Det är jag själv som har tillåtit det här; jag har låtit andra människors åsikter ta ifrån mig bland det viktigaste jag hade. Fan

Min bästa vän ”tvingade” mig att sitta hos de människor hon visste att jag skulle få roligast tillsammans med, där jag passade in bäst, dem jag tycker så mycket om efter en krogkväll för några år sen. Och vilken kväll jag fick Underbara, roliga, härliga, halvgalna, fria människor.  Hela kvällen blev en uppvisning i att känna sig rätt, att vara med människor där man passar in, kärlek, omtanke, frihet och humor. En av dem sa till mig att han tycker att jag är fantastisk och att få höra det av en människa som jag tycker så mycket om – det sitter ännu kvar i typ hela kroppen. När jag gick in där och kände mig så liten och låg. Oj, snacka om att vakna till.

Igår var jag tillbaka i byråkratin med två vakna hjärnceller (och de var fortfarande på fest ). Bara igår råkade jag ut för två riktigt grova påhopp på min person som jag inte vet om det var elakhet eller ren jävla dumhet. Jag berättade också för min nya (enda?) vän på jobbet om festen i helgen och hennes svar är ”ja, det är sån skillnad att gå ut med människor som inte vill en illa!”. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på obehaget jag upplever under krogkvällarna med jobbet, men nu förstår jag, hon satte ord på det. Varför i helvete blir ett ställe så konstigt?  

Jag har fortfarande svårt att hitta orden, det är så mycket som pågår i min kropp och själ just nu, men jag hoppas jag får fram min poäng ändå. FAN HELLER! FAN FAN FAN HELLER! Det finns så många omkring mig som jag älskar och bryr mig om – det är bara de som är viktiga i mitt liv och som har någonting att säga till om när det gäller mitt värde och vem jag är.

Om inte allt det här var tillräckligt så avslutades natten med behandling av en kiropraktor på bästa vännens golv halv sex på morgonen. Min rygg knäcktes ut så att människor som sov vaknade till av oljudet Igår kväll låg jag i soffan, åt värktabletter och var säker på att läkarbesök var det enda rätta idag OM jag skulle kunna ta mig ur sängen. Ikväll har jag tränat, rullat runt på ryggen på golvet utan minsta smärta någonstans och min rygg känns friskare än den gjort på hur länge som helst.

Wow.

Undantagstillstånd

Förkylningen i helgen var bara en liten försmak av vad som skulle komma. Några dagar senare återvände den med förnyad styrka och knockade mig; liksom ungefär hälften (!) av mina många kollegor! En väldigt aggressiv bacill som hittat in till ett gäng utarbetade, uttråkade byråkrater. Idag sitter jag i alla fall upp – ännu så länge.

Mitt hem är ett undantagstillstånd just nu med enorma dammråttor i varje hörn, disk som svämmar över i hela köket och allmän oordning på det mesta. Här är den stora nackdelen med singellivet Allt det praktiska i att handla, laga mat, all markservice, när man själv inte kan. Det är bara att bädda ner sig igen. Och blunda.

Förresten blev jag jätteförvånad förra veckan när en person jag hade höga tankar om, Amelia Adamo, gick ut hårt med att det är en myt att man kan vara lycklig som singel. Det uttalandet kommer från en person som jag trodde var en stark, fri feminist och också mycket klokare än så. Snarare är det väl så att myten om den alltid olyckliga singeln skapas av människor som är olyckliga i sina äktenskap och inte vill se att det finns alternativ ? Sanningen är väl den att lika lite som man alltid är lycklig i ett förhållande, lika lite är man alltid lycklig som singel. Ibland är det bäst att vara singel och man är precis hur lycklig som helst. Ibland saknar man någon så man nästan går sönder. Det går helt enkelt i perioder, hur civilståndet än ser ut, precis som det allra mesta i livet. Det finns inga generaliseringar, även om det skulle underlätta för många människor att ha så välordnade fack för vart människor ska befinna sig och hur man ska må.

Dags för skidskytte – det positiva med att vara sjuk precis just nu

Allt går i cirklar

Eller allt förresten, det är nog mest mina tankar Allra mest mina tankar om framtiden. I perioder tar tankarna på nästa steg i mitt liv över allting, nu måste jag vidare, nu måste jag ta nästa steg. Och jag vet inte i vilken riktning jag ska ta nästa steg. Jag har överhuvudtaget ingen aning. Flytta? Plugga vidare? Stanna kvar här? Vad är målet? Vad vill jag?

Så det blir back to basics. Ja, jag vill bo här. Någonting håller mig här, något som är väldigt starkt, annars hade jag flyttat för länge sen. Men här finns inga jobb. Eller jobben som finns kan jag inte få eller vill inte  ha. Så… Ska jag bo kvar? Är det värt att sitta på ett skitjobb år efter år bara för att bo just här? Cirklar!!!!!

Det ska inte bli några missförstånd heller – för mig fyller jobbet en funktion och den heter pengar. Jag förstår inte ens frågan ”skulle du fortsätta jobba om du vann storvinsten?” Självklart INTE! Jag tror att jag någon gång för ganska länge sen tänkte ”karriär”, ”utveckling”, ”att hjälpa andra”, ”social samvaro” men de tankarna är verkligen långt borta. Något i stil med ”vardagsrutiner” har jag aldrig tänkt

Jag kanske egentligen är född för att vara rik men missade någonstans på vägen..?

Stora deppardagen

Jag läste precis förklaringen till mitt hemska humör idag på Agapanthus blogg. Det är den deppigaste dagen på året för många och alltså är det inte bara min vanliga måndagsångest som spökar. Känns alltid skönt att inte vara ensam och att hitta något konkret istället för bara…dåligt humör liksom Började också veckan med måndagsmöte där alla deltagare var totalt uppgivna. Dessutom fick jag höra om maktmissbruk i byråkratins korridorer som fick mig att rysa och inse hur illa det kan bli om man får fel person emot sig Så ja – veckan kunde ha börjat en aning bättre kanske…

Nu i min väntan på svar om nytt jobb känns mitt nuvarande värre än någonsin; jag tycker det borde vara tvärtom egentligen? Jag tror min hjärna försöker förbereda sig på (HEMSKA TANKE!) att jag inte får jobbet och måste stanna i den här skiten. Hur ska jag fixa det? Enkelt – jag har inget val. Det är helt enkelt bara att bita ihop. I så fall. Ännu väntar jag spänt på svar och hoppet är i högsta grad levande.

Ikväll ska jag krypa ner i soffan, äta chips (tröst), kolla på Zlatan på TV och bara ta hand om mig själv. Imorgon är en ny mycket bättre dag; det vet jag. Och idag fick jag svar på Facebook från en vän jag inte pratat med på över 20 år, någon som stod mig väldigt nära då. Det mailet vägde upp det mesta idag