Dags att dra

Min dator är seg men jag är nog ännu segare, därav min bloggfrånvaro. Det finns tankar men det saknas ord. Efter inrådan av den mycket kloka läkare jag träffat på har jag börjat med antidepressiv medicinering trots att jag inte är deprimerad utan mest påverkad av yttre orsaker ( i klarspråk ska jag äta dem tills jag slutar i byråkratin). Hittills känns det rätt, jag behövde det tillskottet i min serotoninnivå för att det skulle lätta lite. Och jag fyller min tillvaro med allting som ger någonting, allt det där som tillför, tar bort allt det andra som kan väljas bort. Det hjälper också.

Idag har jag blivit överrumplad av min hyresvärd och uppsagd från min lägenhet. De har vetat om det ett bra tag men valt att inte säga någonting till mig Det är det som gör mig mest besviken, att jag skulle flytta ”visste” jag  ju redan, men att de valde att tiga har jag svårt att köpa idag. Det förklarar varför jag inte fått svar på alla mina frågor. Innan det här hände har jag velat mellan att stanna här så länge det går eller att flytta så fort som möjligt. Det beslutet blev ju väldigt enkelt nu. Idag har jag också sökt årets första nya jobb. Dags att bryta upp från fler ställen än ett, hoppas jag.

Mitt i allting så fungerar jag och mår bättre än jag gjort på flera månader. Livet är…oförklarligt.

Nej tack!

Nej, jag tänker inte göra något hurtfriskt försök att hålla skenet uppe och låtsas att allt är bra. Den här veckan har, hittills, varit den värsta på länge. Humöret är i botten och min kropp har hängt på det tillståndet från och med idag. Om jag håller på att bli förkyld eller någonting annat kan jag inte avgöra; det är helt enkelt bara tungt. Inte ens att den extra lilla ledigheten börjat nu har lyckats lyfta mig och det är förvånande, men det hinner ändra sig ikväll. Eller kanske 12-13 timmars sömn kan få mig på andra tankar. Tankar, tankar, tankar – mitt liv består av dem! Och mardrömmar, tydligen räcker dagarna inte till för att lösa den här gåtan.

Ikväll åker jag ut till ”mina” katter och låter dem ta hand om mig. Jag bojkottar, högaktningsfullt, de valborgsfester jag är inbjuden till och sjunker istället väldigt djupt ner i min sköna soffa efter utfört arbete. Att gå på krogen/stan en valborg är någonting jag undviker i normala fall också (med bättre humör) eftersom hela stan verkar bestå av kanonfulla 15-åringar som inte kan ta vara på sig själva. Hade jag fått jobba hos polisen eller nånting liknande hade jag kunnat gå på stan. Det är hopplöst för mig att bara gå förbi dem, titta åt ett annat håll och inte bry mig så därför blir mina egna krogkvällar på valborg inte särskilt….roliga.

Min framtid? Den bojkottar jag också, också det  högaktningsfullt. Jag skiter i det, släpper taget, flyger för vinden. Någonstans hamnar jag ju. Jag ”skakas loss” nu och då får någon faktiskt, TACK, ta och visa mig vart jag ska. Jag är öppen för alla möjliga tokiga idéer och förslag

Men från mig till alla er därute – ha en jätteskön valborg! Och välkommen maj !

Sparlåga

Livet går lite på sparlåga just nu, inga stora stormar, inga katastrofer, bara lugn lunkande vardag. Är det något jag behöver så är det det här! Inte tänker jag sätta igång någon dramatik inte, åtminstone inte nu Jag har lärt mig uppskatta stunder av….ingenting. Mellan varven.

Jag funderar ganska mycket på just nu vad människor (kvinnor?) står ut med ”in the name of love”. Många långa samtal med förtvivlade vänner. OK för att förhållanden innebär kompromisser/samarbete/två sidor av samma mynt men – vart går gränsen? Jag som kräver respekt av en karl, är jag helt ute ? Är det märkligt att jag är singel? Bara små funderingar, en fredag som denna.

Jag funderar också på hur öppet människor skriver på Facebook om sina alkoholvanor. Det förvånar mig. Mycket. Det kanske är jag som är annorlunda där också efter att ha arbetat med missbrukare…..? Säger jag med ett vinglas i handen Också där finns det gränser. Men vart finns dom? För andra? Absolut inte på samma ställe som för mig i alla fall, så mycket är klart. Förvånad.

Jag funderar också på att mina tarotkort för året är styrkan/rättvisan och översteprästinnan. Tarotkortens kvinnliga kort nr 2 och 3 (efter kejsarinnan). Ett år i mitt liv som kommer att handla om gemenskap med kvinnor och styrka/kvinnlighet/intuition. Jaså ?

Och så är det ju det där med kommande fest på jobbet. Någonting som ingenting hade kunnat hålla mig borta ifrån för bara ett halvår sen. Nu tackar jag nej, ärligt och bestämt, för att visa för mig själv att jag inte går dit för Gift Mans Skull som jag alltid gjort förut. Det är ju över. In the name of love, you know

Fredagar är alltid fantastiska Fredagar är ännu mer fantastiska med kombinationen värme + vin + cigaretter i min trädgård i kvällssolen. Livsnjuteri.

Ren magi

Det finns hopp till och med för dagar som den här när PMS:en har slagit sina obarmhärtiga hormonklor i mig och förvandlar mig från en ganska behaglig (?) person till en Bitch without mercy. Jag är i alla fall rättvis – såväl jättehärliga vänner, ytligt bekanta, okända, ovänner och döda ting får varsin släng av sleven Det finns helt enkelt ingenting som är OK. Tydligen. Jag kan inte förstå varför det krävs en veckas depression varje månad för att man ska ha förmåga att fortplanta sig, men det finns väl en tanke bakom det också. Kanske.

Men nu är jag ensam och mina möbler är ganska svåra att förolämpa eller såra på minsta vis. En rotfruktsgratäng är på gång i ugnen, till den ska avnjutas lite lufttorkad skinka och faktiskt ett glas rött också trots att det är en halv dag kvar till ledigheten.

Ledighet – the magic word

Utvilad?

Jag hade ”nog” rätt i min iakttagelse att jag var sliten och behövde sova, eftersom jag sovit närmare 30 timmar den här helgen Idag känner jag mig kanske inte pånyttfödd men jag mår bra och känner mig relativt utvilad (ja, relativt, jag tror det finns ännu mer att ta ) Jag har slappat och segat mig igenom dagen i byråkratin och sparat energi till att på hemmaplan agera rörmokare , storstäda kylskåp, tvätta, veckohandla och ……..ännu är kvällen långt ifrån slut. Det gäller att lägga sin energi på viktiga saker

Det är tydligt för mig nu att alla de där stora drömmarna om ett helt nytt liv, om att starta eget företag eller flytta till Australien eller andra livsavgörande beslut, bara stressat en redan sönderstressad byråkrat ännu mer. När man har fullt upp med att klara vardagen så är det nog att ta sig vatten över huvudet, men det är vad desperation kan göra. Det är när jag börjar hitta de där små förändringarna och små guldkornen i vardagen som jag börjar må bra; att utgå från där jag är IDAG istället för att överge allting och börja på nytt. Jag har varit så förut, jag har gjort så förut, om och om igen, men just nu är det inte lösningen. Åtminstone inte idag. Imorgon kanske jag packar väskan och drar, därför att det känns rätt då.

Nu väntar soffan och de chips som ”råkade” bli över i helgen. Mmmmm.

Feminist?

I helgen har jag varit på tjejträff med en nybildad typ ”Girl Power Grupp”. Då jag trivs bäst att hänga med grabbarna och väl inte har riktigt bra erfarenheter av tjejgäng så var jag nervös innan, men nyfikenheten och glädjen över initiativet tog överhand. Allting måste ju prövas och utforskas. Det tog inte många minuter in i samtalet innan jag och några barnlösa singlar till fick höra att vi har ”gjort fel”, i den meningen att vi inte har man, barn eller exman. Frågat/sagt av en människa som möter oss för första gången, som inte har en aning om våra liv eller historier eller vad som ligger bakom vår ”livsstil”. Numera tar jag inte åt mig (förutom riktigt tunga dagar) och svarar emot direkt i termer om vad som bedöms vara rätt och fel. Tystna kommer jag absolut inte att göra! Jag blir tyvärr inte heller särskilt förvånad.  I övrigt så gick diskussionerna höga över middagen inom alla tänkbara ämnen, det dansades halva natten och jag ramlade in här framåt småtimmarna Träffa dem igen? Ja, jag får ju ta det för vad det är i så fall; ett roligt partygäng där jag, igen, får en ”stämpel” på mig. Sen ska jag inte gå in i debatten om jämställdhet, då blir det här inlägget flera sidor långt , men så länge det finns olika lönetabeller för män och kvinnor och alla traditionella kvinnoyrken har lägst lön så har vi långt kvar till jämställdhet. Men inte fan är det grabbgänget på lunchen som försöker hindra mig att flyga….

När jag ser tillbaka på året hittills så har jag haft en (1) helg som har varit blank i almanackan. I övrigt har det varit fester, i och för sig de flesta stora och jäkligt roliga, men det har slunkit ner mycket god mat och mycket gott vin och det har sovits väldigt lite. Ja, jag känner mig rejält sliten även om det också har fyllt på energi. April får bli en lugnare, mer hälsosam månad

Magkänslan pratar jättehögt igen och jag ber den hålla tyst eftersom den inte verkar verklighetsförankrad alls. Min mage är förvånad att den där mannen på den där festen inte har hört av sig. Det ska han ju inte göra så tyst på dig!!

Ikväll har jag anmält mig till två universitetsutbildningar på distans i höst Båda inom personaladministration/psykologi i arbetslivet. Spännande!

Åh shit!

Nej, jag bad inte till Gudarna igår och glömde ett litet ”inte” där när det gäller snö. Shit! Nu är det vinter på riktigt allvar.

Idag har mina kollegor fått känna på att försöka handskas med mig när jag har nikotinabstinens. Kanske rätt åt dem, vad vet jag ? Allvarligt talat – hur ska det här gå till? Jag blir så känslomässigt instabil att jag inte borde vistas i möblerade rum; än mindre ha justitieombudsmannen flåsande i nacken. Kanske är det att ställa för höga krav på sig själv att sluta röka när jag inte står ut ens med kroppen fullproppad med nikotin. Men jag ska hitta ett sätt att skiljas från mina älskade cigaretter – det får helt enkelt bara ta den tid det tar. Rätt tid, rätt plats.

Vingar

Jag längtar ihjäl mig efter våren! Hjälper det att be till gudarna? Ingen mer snö! Snälla!

Efter ungefär fyra timmars sömn inatt och en smällande huvudvärk som sällskap sedan imorse är jag mäkta stolt över att jag har klarat av dagen (hittills) utan att slå någon (hårt). Dagen är inte slut ännu men risken har reducerats kraftigt sedan jag lämnade byråkratin

De senaste dagarna har jag ägnat åt att försöka övertyga mina vänner från andra sidan jorden om att de definitivt inte ska köra tvärsöver vårt land i snöstorm och blixthalka när de aldrig har kört på snö förut. Nu börjar jag fundera på att kanske behöva säga nej på fler språk än ett? Det händer förvånansvärt ofta i mitt liv att jag funderar på vad som är otydligt i ett NEJ. Kommunikation handlar ofta om tydlighet, men…hur kan det liksom bli såhär galet? Det måste finnas någon hemlighet där som jag inte knäckt ännu.

Man ska inte svika sina vänner, särskilt inte när de kanske behöver en som mest, men när vännen som misshandlats av sin man tar tillbaka densamme – då hoppar jag av Helvete vad svårt det är att stå bredvid. Jag fixar det inte längre. Sorry vännen.

Känslan från festen sitter fortfarande kvar, också i min rygg. Allting handlar BARA om vilka människor jag omger mig med, precis så enkelt är det faktiskt. Den kvällen och natten var fan ren magi. Fler gäster delar den känslan med mig. Och ja – jag vet vad jag vill, vad jag ska göra och använda framtiden till

Fortfarande på fest

Nej, tyvärr inte fysiskt men mentalt. Den kvällen och natten fick mig att vakna upp. Det är när man möter motsatsen till det man lever i som man inser saker. Jag är ju SÅ medveten om vad byråkratin gör med mig som person, det där att alltid leva i känslan av att vara fel. Jag var också medveten om att jag kan ha vänner omkring mig som inte är bra för mig men det påverkar inte mig så mycket. Eller? Hur medveten var jag egentligen? ? Att gå in där i lördags och möta nya okända människor och också människor jag träffat förut men inte känner så väl fick mig verkligen att förstå hur saker och ting har blivit. Från att ha varit en person som älskat att träffa nya människor, varit nyfiken och öppen och glad - nu utgår jag från att jag inte har någonting att erbjuda alls och vill helst inte synas. Har jag ens någon självkänsla kvar? Det är jag själv som har tillåtit det här; jag har låtit andra människors åsikter ta ifrån mig bland det viktigaste jag hade. Fan

Min bästa vän ”tvingade” mig att sitta hos de människor hon visste att jag skulle få roligast tillsammans med, där jag passade in bäst, dem jag tycker så mycket om efter en krogkväll för några år sen. Och vilken kväll jag fick Underbara, roliga, härliga, halvgalna, fria människor.  Hela kvällen blev en uppvisning i att känna sig rätt, att vara med människor där man passar in, kärlek, omtanke, frihet och humor. En av dem sa till mig att han tycker att jag är fantastisk och att få höra det av en människa som jag tycker så mycket om – det sitter ännu kvar i typ hela kroppen. När jag gick in där och kände mig så liten och låg. Oj, snacka om att vakna till.

Igår var jag tillbaka i byråkratin med två vakna hjärnceller (och de var fortfarande på fest ). Bara igår råkade jag ut för två riktigt grova påhopp på min person som jag inte vet om det var elakhet eller ren jävla dumhet. Jag berättade också för min nya (enda?) vän på jobbet om festen i helgen och hennes svar är ”ja, det är sån skillnad att gå ut med människor som inte vill en illa!”. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på obehaget jag upplever under krogkvällarna med jobbet, men nu förstår jag, hon satte ord på det. Varför i helvete blir ett ställe så konstigt?  

Jag har fortfarande svårt att hitta orden, det är så mycket som pågår i min kropp och själ just nu, men jag hoppas jag får fram min poäng ändå. FAN HELLER! FAN FAN FAN HELLER! Det finns så många omkring mig som jag älskar och bryr mig om – det är bara de som är viktiga i mitt liv och som har någonting att säga till om när det gäller mitt värde och vem jag är.

Om inte allt det här var tillräckligt så avslutades natten med behandling av en kiropraktor på bästa vännens golv halv sex på morgonen. Min rygg knäcktes ut så att människor som sov vaknade till av oljudet Igår kväll låg jag i soffan, åt värktabletter och var säker på att läkarbesök var det enda rätta idag OM jag skulle kunna ta mig ur sängen. Ikväll har jag tränat, rullat runt på ryggen på golvet utan minsta smärta någonstans och min rygg känns friskare än den gjort på hur länge som helst.

Wow.

Inget nytt under solen. Eller..?

Det krävs ganska mycket nu för tiden för att någonting i Byråkratin ska kunna förvåna mig. Det har kanske infunnit sig en viss cynism och krasshet i min personlighet, kanske inte Men idag är jag uppriktigt och äkta förvånad. Inte arg, inte muttrande, inte ledsen. Bara förvånad. Jag jobbar heltid, 100%. So far so good. Mängden arbete på min tjänst däremot, enligt chefernas mått mätt, uppgår till cirka 220%. På något sätt att jag lärt mig nu att jag inte har en chans att ens försöka göra ett bra jobb under de förutsättningarna, jag har nog kapitulerat där. Men vet ni vad? Min chef sa idag att min ovilja att ta på mig ytterligare arbetsuppgifter, utan krav på att bli av med något av det jag redan har, beror på min brist på flexibilitet. Ja, det förvånade till och med mig, den numera ganska luttrade Uttern Min chef är ju en klok person! Han ser och förstår saker! Men han ser inte att det här är orimligt. Som tur var fann jag mig i situationen och förklarar för min chef – med en känsla av….ja…Drömmer jag eller händer det här?

Vart gick det snett? Exakt när förlorade byråkratin helt och hållet kontakten med verkligheten? När slutade sunt förnuft och rimlighet vara en del av vårt arbete? Vad hände? Hur kunde en myndighet bli så sluten att den nästan känns som en sekt?

Jag som älskar att resa med bara ryggsäck och öppen biljett. Jag som älskar att jobba inom akutsjukvård och andra ställen med blåljus därför att  det oförutsägbara gör mig hög av adrenalin. Saker som bygger på att man är flexibel och öppen för nya situationer. Jag befinner mig väldigt långt från min egen verklighet Men det visste jag ju redan, inget nytt under solen.

Han säger också att det märks att jag är trött på mitt jobb (jag sa ju att han är klok ) men att jag ändå sköter mitt jobb och det påverkar inte hur jag blir bedömd. Jag säger att det senaste året varit hemskt och att det är sunt att reagera. Det är när man bara köper saker och inte reagerar som människor runt omkring borde reagera. Egentligen. Istället för att brytas ner byggs jag upp; jag vet ju själv vem jag är och jag blir starkare i det. Jag är verkligen en unik människa, särskilt inom byråkratin

Men vad tusen hände….?