Tillbaka

I helgen, helt utan förvarning, tackade min dator för sig och la av totalt. Tack vare en vän och hennes son är jag nu tillbaka, i alla fall för tillfället. Min dator lever på lånad tid, i den ”höga åldern” av fyra år Ny burk behöver inhandlas. Tusenlapparna flyger förbi i mitt liv, som vanligt, jag reagerar knappt längre. Spara ihop till oförutsedda utgifter? Jag hinner inte mellan de oförutsedda utgifterna… Att helt plötsligt bli utan dator fick mig att inse två saker. För det första ett ganska kraftigt datorberoende För det andra att det inte alls är bra för min stressnivå att alltid vara uppkopplad och anträffbar. Nyttiga insikter. Bara lite dyra

Jag är tillbaka inte bara i datorvärlden utan också IRL. Healing och tid för mig själv har gjort att jag har hittat åtminstone någon form av lugn igen, även om lugnet är bräckligt och känsligt för stötar. En helg hemma i mysbyxor, ofixad, utan krav – det räcker långt för mig just nu. Jag ljuger och slingrar mig ur 2-3 fester varje helg; jag som för inte så himla länge sen tyckte att jag helt saknade partykompisar. Nåt hände på vägen. Tydligen. Saker förändras verkligen. Inte alltid så fort som jag önskar att de hade gjort det, men de gör det.

 Jag har också fått sörja klart förlusten av mitt hem, för sorg är det. Visst, jag vet ännu inte vad som händer, vem som köper och vad de vill, men att säga något annat än att jag ska flytta härifrån skulle vara att gå emot min magkänsla å det grövsta. Det är dags att gå vidare nu, jag är klar här. Synd bara att jag inte verkar klar med mitt jobb ännu och undrar nyfiket när jag kan tänkas vara det Det stället har lärt mig så enormt mycket om vem jag är och vad jag vill och tydligen är jag inte fullärd ännu eftersom nästa jobb låter vänta på sig. Och vänta. Och vänta.

En dag kvar till ännu en efterlängtad ”minisemester” med massor av TLC till mig själv

Om

Om om inte fanns skulle jag just nu vara kvar i byråkratin på fest med mina högt älskade kollegor, en plats där jag kände mig helt hemma och som en i gänget. Jag skulle dessutom vara där tillsammans med honom; han som borde ha varit min man men som gifte sig för länge sedan. Med någon annan. Men om finns. Beslutet att istället bege sig snabbt hemåt efter arbetsdagens slut var lätt och rätt, klockrent. Istället sitter jag här i min varma härliga trädgård, under min korkek (ja ja, äppelträd) med ett glas gott australiensiskt vin och livet är helt underbart

Imorse kom känslan bara till mig. Jag slutar vänta på Mr Right nu, ni vet han på den vita hästen. Det finns helt underbara män där ute, det är inte det. De männen har också helt underbara fruar/sambos/barn (även om många lever i äktenskap som jag hellre skulle leva ensam resten av mitt liv än befinna mig i). Tåget gick och jag tog det inte. Och jag lovar – det finns inte spår av bitterhet i det här. Inte ens en smula. Bara ett konstaterande. Den absolut största anledningen till att jag ville träffa honom NU är längtan efter barn. Det finns andra sätt att skaffa barn på (och då menar jag inte att lura nån stackare i fällan). Ja, ensam mamma, jag vet antagligen inte vad jag pratar om, det kan jag inte veta. Men andra fixar det och är det någonting jag är bra på så är det att klara mig själv. Den här väntan funkar inte, den är desperat, den är tråkig, den är ohyggligt avtändande. Äntligen känner jag mig fri.

Jag behöver det här, stressa av, varva ner, komma i kontakt med den jag verkligen är. Så är det. Under korkeken.

Gilla läget

Jaha ja, det var ju bara att muttrande ta sig tillbaka till byråkratin efter att ledigheten jag längtat så mycket efter knappt hann börja innan den tog slut Bita ihop, gilla läget, muttra och sen tillbaka till känslan av distans som gör att jag härdar ut. Men det går faktiskt fort nu; att bara konstatera att ingenting funkar där, att det stället är kört för mig och sen inte lägga någon mer energi på att bli arg eller försöka förändra eller någonting lika bortkastat.

Lite läskigt är det att inse att trots att jag tycker att jag varvat ner och att stressen har släppt så har jag ännu de flesta symptomen på långvarig stress. Lite läskigt att stressen blir så integrerad i tillvaron att den blir ett normaltillstånd, att man byter referensramar utan att ens märka det. Helt plötsligt är alla steg bort från stress någonting positivt, när det egentligen ska vara att alla steg mot stress som ska vara en varning. Jag vet i alla fall vad jag ska ägna den här våren/sommaren/hösten åt – att eliminera alla typer av negativ stress som finns i alla skrymslen och vrår. Nu när jag inte är riktigt lika stressad längre ser jag detaljerna tydligt, jag vet exakt vart det ska städas

Påskhelgen har varit bra, härligt väder och mycket god mat På en av påskmiddagarna bjöds jag också på förkylningsbaciller med halsont och lite märklig kroppstemperatur som såklart lätt fångade in mig i samband med sömnbrist. Nu blir det soffan resten av kvällen, ta hand om mig själv och vila bort påskbacillerna.

Åh shit!

Nej, jag bad inte till Gudarna igår och glömde ett litet ”inte” där när det gäller snö. Shit! Nu är det vinter på riktigt allvar.

Idag har mina kollegor fått känna på att försöka handskas med mig när jag har nikotinabstinens. Kanske rätt åt dem, vad vet jag ? Allvarligt talat – hur ska det här gå till? Jag blir så känslomässigt instabil att jag inte borde vistas i möblerade rum; än mindre ha justitieombudsmannen flåsande i nacken. Kanske är det att ställa för höga krav på sig själv att sluta röka när jag inte står ut ens med kroppen fullproppad med nikotin. Men jag ska hitta ett sätt att skiljas från mina älskade cigaretter – det får helt enkelt bara ta den tid det tar. Rätt tid, rätt plats.

Fortfarande på fest

Nej, tyvärr inte fysiskt men mentalt. Den kvällen och natten fick mig att vakna upp. Det är när man möter motsatsen till det man lever i som man inser saker. Jag är ju SÅ medveten om vad byråkratin gör med mig som person, det där att alltid leva i känslan av att vara fel. Jag var också medveten om att jag kan ha vänner omkring mig som inte är bra för mig men det påverkar inte mig så mycket. Eller? Hur medveten var jag egentligen? ? Att gå in där i lördags och möta nya okända människor och också människor jag träffat förut men inte känner så väl fick mig verkligen att förstå hur saker och ting har blivit. Från att ha varit en person som älskat att träffa nya människor, varit nyfiken och öppen och glad - nu utgår jag från att jag inte har någonting att erbjuda alls och vill helst inte synas. Har jag ens någon självkänsla kvar? Det är jag själv som har tillåtit det här; jag har låtit andra människors åsikter ta ifrån mig bland det viktigaste jag hade. Fan

Min bästa vän ”tvingade” mig att sitta hos de människor hon visste att jag skulle få roligast tillsammans med, där jag passade in bäst, dem jag tycker så mycket om efter en krogkväll för några år sen. Och vilken kväll jag fick Underbara, roliga, härliga, halvgalna, fria människor.  Hela kvällen blev en uppvisning i att känna sig rätt, att vara med människor där man passar in, kärlek, omtanke, frihet och humor. En av dem sa till mig att han tycker att jag är fantastisk och att få höra det av en människa som jag tycker så mycket om – det sitter ännu kvar i typ hela kroppen. När jag gick in där och kände mig så liten och låg. Oj, snacka om att vakna till.

Igår var jag tillbaka i byråkratin med två vakna hjärnceller (och de var fortfarande på fest ). Bara igår råkade jag ut för två riktigt grova påhopp på min person som jag inte vet om det var elakhet eller ren jävla dumhet. Jag berättade också för min nya (enda?) vän på jobbet om festen i helgen och hennes svar är ”ja, det är sån skillnad att gå ut med människor som inte vill en illa!”. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på obehaget jag upplever under krogkvällarna med jobbet, men nu förstår jag, hon satte ord på det. Varför i helvete blir ett ställe så konstigt?  

Jag har fortfarande svårt att hitta orden, det är så mycket som pågår i min kropp och själ just nu, men jag hoppas jag får fram min poäng ändå. FAN HELLER! FAN FAN FAN HELLER! Det finns så många omkring mig som jag älskar och bryr mig om – det är bara de som är viktiga i mitt liv och som har någonting att säga till om när det gäller mitt värde och vem jag är.

Om inte allt det här var tillräckligt så avslutades natten med behandling av en kiropraktor på bästa vännens golv halv sex på morgonen. Min rygg knäcktes ut så att människor som sov vaknade till av oljudet Igår kväll låg jag i soffan, åt värktabletter och var säker på att läkarbesök var det enda rätta idag OM jag skulle kunna ta mig ur sängen. Ikväll har jag tränat, rullat runt på ryggen på golvet utan minsta smärta någonstans och min rygg känns friskare än den gjort på hur länge som helst.

Wow.

Mer uttråkad än desperat

Jag har smitit från jobbet och tar lång långlunch i samband med ett läkarbesök. Känns mycket bra Mätt och belåten tar jag också ett litet snack med mina guider om meningen med att vara kvar i byråkratin. Om de nu inte kan hjälpa mig att fixa ett nytt jobb kanske de kan ge en liten hint åt vilka håll jag ska gå? I gengäld lovar jag dyrt och heligt att vara öppen för dessa hintar, även om de känns osannlika till en början. Men de kan ju vara helt självklara också. Misstänker att det kanske kan vara fler saker i mitt liv som är precis som det här uppvaknandet i byråkratin – jag kan inte se skogen för alla träd. Nästa steg kanske är självklart, men jag ser det inte. Mer uttråkad än desperat i mina böner den här gången. ”Snälla, snälla”.

Segt, klister, vardag, trött

Jag hade svårt att somna igår kväll inför ankomsten av en helt ny arbetsvecka. En minut efter jag hade somnat ringde väckarklockan (i realtid var det flera timmar senare). Hela dagen har gått i ett segt, klistrigt töcken. Precis som hela förra veckan (förutom tre timmars galen dans i fredagsnatt ) Vilken trötthet jag lever i just nu, helt odiskutabel, den intar ALLT.

Hela året hittills känns som jag har gjort ”bokslut” med byråkratin. Vet inte varför men kanske får jag reda på det. Nu kommer svaren till mig också, jag ser saker, saker som jag tydligen varit helt blind för förut. Såna där subtila energier som man säkert plockar upp och som blir en del av den stora, stora känslan av förvirring. Jag har aldrig förstått den bakfylleångest jag känt tidigare utan att ha någonting att ångra, men den verkar sitta i kulturen där. Människor är verkligen bleka dagen efter en fest. Varför sitter sånt i väggarna? Behov av kontroll? Och varför håller man tyst om någonting i fem år för att sen haspla ur sig det efter några glas vin? Hur ärligt är det? Vad ”vet” människor om mig egentligen? Det får mig i alla fall att inse att det finns otroligt mycket saker under ytan där som jag med mina jätteantenner säkert snappar upp men inte förstår Men, fort som fan, tillbaka till den fantastiska DISTANSEN. Det kanske var sista festen med gänget….?

Trött och lycklig

Ja, det var kanonkul igår kväll Massor med god mat och dansa i flera timmar. Med kollegor! Och det var kul! Jag behövde det. Om man bara tar sig över den värsta trötthetströskeln klarar man att dansa till kl 2 också en fredag. Lite trött och fumlig dock; lyckades hälla ut nästan en hel liter vatten på golvet när jag kom hem, det jag skulle dricka för att nyktra till lite och bli lite piggare idag. Så blev det inte Men jag mår faktiskt helt OK idag ändå. Det blir soffläge, Melodifestival och lite mer rödvin ikväll. Den obligatoriska pizzan har också inhandlats och ätits upp till hälften, den beställdes med lite mindre skinka och lite extra smält ost, äkta bakfyllefrossa

Jag gick i ide någon gång i höstas. Hela vintern har jag tillbringat hemma i soffan: ”rör mig inte”, ”se mig inte”. Nu är det dags för det där som kallas LIVET igen.

Vårtrötthet?

Är det det jag drabbats av? Jag har gått i klister hela veckan, kommer knappt ur sängen på morgnarna, vaknar knappt till under dagen heller och kan knappt vänta tills jag får sova igen. Varför blir man vårtrött? Och vad är vad när det gäller trötthet egentligen? Det finns många orsaker att vara trött – som långvarig stress eller långvarig förkylning eller långvarig vinter. Men vårtrötthet känns bäst; den går ju snart över

Onsdagar är min TV-kväll och det känns skönt mellan träning, ideellt arbete och krogen. Faktiskt, för första gången på väldigt länge, känner jag för att gå ut! Och eftersom det ser ut som det gör i vänkretsen med sjuka föräldrar, kommande fester och vänner som jag inte alls vill gå ut med så faller valet faktiskt på en krogkväll med byråkraterna. Ja, livet är lite märkligt ibland men just nu är det här faktiskt vad jag vill! Det finns väl en mening med det också. Eller också har jag, äntligen, gått från halvgalen till helgalen

Min glappande käft har redan kostat mig mycket när det gäller löneförhöjningar i byråkratin. Att kritisera sin egen arbetsgivare uppskattas inte, att däremot ta på mig hela ansvaret själv varför saker fungerar så illa belönas däremot med några hundra kronor extra. Jag kanske borde knipa igen men jag kan inte, inte ens för pengar. Jag kan absolut inte knipa igen inför min f d chef, särskilt nu när han inte har någon makt över mig längre. Det går liksom inte! Men det får fan vara värt det – jag har inte sålt min själ ännu

I Aftonbladet pågår en jakt på bevis när det gäller spöken som fångats på film. Själv ska jag krypa ner i soffan och kolla på ”Det okända” och aldrig ens tänka tanken att såna saker inte finns. Åh, vad livet skulle vara tråkigt om man aldrig kan tro på det oförklarliga!

Lite fundersam

Livet är fan inte alltid enkelt och bloggen handlar om livet. Det är inte enkelt när man sitter bredvid en gift man på jobbet hela dagarna som man inte borde ha känslor för alls men känslorna finns där lika förbannat ändå. Även om jag lyckas ignorera dem 99% av tiden numera så finns de där så länge han finns i mitt liv. Just nu lever jag verkligen inte i nån rosa dröm om honom, jag tänker inte heller särskilt ofta på honom och mig och allting som varit. Ändå kan en liten skämtsam kommentar från en kollega, till honom och till mig, får mig lite fundersam dagar som idag. Sånt är livet. Här sitter jag och tror att ingen vet på jobbet förutom han och jag Jag ska nog fortsätta tro det i så fall. Vissa dagar snubblar jag. Idag gjorde jag det. Sen är ju frågan om den lättaste vägen ut helt enkelt bara är att acceptera?

Annars är det seeeeeeeeegt som tusan den här veckan i byråkratin. Usch. Vända papper. Högarna bara växer. Usch. Längtar efter vår, sommar och semester. Vänder ett papper till. Och funderar på det där som jag absolut inte ska tänka på.