Nytt personbästa!

Det tog över tre veckor i byråkratin efter semestern innan jag fick min första ilskeattack! Det är nytt personligt rekord. Efter att ha öst ur mig allt inför de som ville höra och de som inte ville höra, där det mesta bestod av svordomar och ordet “rimligt”, så känner jag mig helt avgiftad igen och siktar nu på fyraveckorsstrecket

Det är bara att konstatera - de finaste männen finns i (den numera magiska) ICA-affären! Lägg ner krogen, lägg ner internet, handla på ICA! Sen är det kanske lite svårare att kasta sig fram över bytet över köttfärsen än det är över ölen på krogen, men det måste finnas ett sätt. Jag ska bara komma på det. Det värsta är att mitt nya ekonomiska jag (och särskilt efter den här sommaren) försöker veckohandla, så det gäller att vara effektiv!

På tal om internet-dejting…. Jag ger fan upp alltså. Överallt hör jag och läser jag om hur människor träffas och blir kanonförälskade via internet och enda tanken är HUR DÅ? Jag har försökt, men fortfarande är den stora frågan HUR DÅ. Bloggen är en sak - internetdejting är nåt annat. HUR DÅ?

Jag promenerar en halvmil varje kväll, äter nyttigt, boostar med vitaminer, sover gott, ägnar inte en tanke åt struliga karlar eller energisnyltare eller byråkrater (när jag gått hem) - och jag mår jävligt gott ! Jag är redo för nästa roliga sak livet har i beredskap åt mig!

Ursäkterna börjar ta slut

Jag är TRÖTT och SEG och det vill inte släppa taget. Jag skyller på allt möjligt. Dålig sömn, vädret, återgång i arbete efter semestern, energislukande vänner, strulande karlar, starka känslor, tråkigt jobb, trötthet efter ett helt orimligt år… Hm. När jag lägger ihop alltihop kanske det inte är så märkligt ändå…? För att få sova ordentligt inhandlade jag receptfria sömnpiller. Jag som aldrig tar någonting starkare än Alvedon blir jättepåverkad, sover gott och är ganska groggy på dagarna också Vilket i och för sig är helt OK. Hjärnan saknar jag inte ändå, den funkar bara halvdant och ställer mest till det. Flummar runt och mår ganska OK alltså Ljuger mig ifrån energislukare, raderar telefonnummer till struliga karlar, sover gott, tar hand om mig själv, gör vad jag vill och hösten kommer att bli kanonbra.

Lugn & lycklig

Efter en tidig lördagkväll vaknade jag i ottan idag, bara för att upptäcka att det är höst. Sömnen har varit orolig i stormen och jag vaknar lika trött som jag var när jag somnade. Det enda jag vill är att krypa ner i sängen igen och stanna där, men det går inte idag. Istället har jag sett Sverige gå till kvartsfinal i handboll och snart är det dags att åtminstone försöka se lite piggare ut och inte behöva visa hela världen hur trött jag är. Trött men mycket lycklig.

Efter natten med den gifta mannen på jobbet i våras har situationen minst sagt varit spänd. Jobbig. Känslomässig berg- och dalbana. I månader har jag försökt hitta någon typ av lugn i situationen och i det jag känner, utan att lyckas. Förrän nu. Jag fick det av honom. Den bekräftelse jag behövde för att vara helt lugn, trygg och säker i vad vi känner för varandra. Och sättet han gjorde det på sen! En öm smekning som sa så mycket. Den där självklarheten som finns mellan oss har jag aldrig upplevt förut, den känslan är ny. Det bara ÄR. Hur har jag kunnat tvivla? Och bortom all logik så gör han mig lycklig Just nu finns det inte plats för någon annan man i mitt hjärta och just nu är det så det får bli. Enkelt.

Min nyskilda, misshandlade vän jagar en ny kärlek med en desperation och ihärdighet som gör mig helt matt Hennes sms till mig handlar uteslutande om män; inte ett enda litet “hur är läget?” bara “hur går det med dejtandet?”. Det är hennes liv, hon får göra som hon vill och måste - så länge hon inte kräver att jag ska köra samma race som hon….

Dags för dusch och kanske, kanske se ut som jag har sovit i alla fall några timmar

Jodå, jag har överlevt

Det har faktiskt funkat att börja jobba igen; jag överlevde i år också Jag har tankat så mycket energi under semestern att jag bara sveper in där som en vind - och sveper ut igen. Bryr mig inte ett skit och det är det enda som funkar. Inte släppa in, inte bry sig, inget engagemang. Då funkar det. När mitt privatliv är det viktiga krymper de där åtta timmarna om dagen ihop till (nästan) ingenting. Den här starka, friska energin ska jag behålla hur länge som helst!

Det verkar finnas en man i mitt liv. Bara sådär. Och absolut inte den jag trodde. Sen tar jag det lugnt; med tanke på hans “situation”. Inte en gift man till i mitt liv som finns där men ändå inte finns där - en är redan för mycket, två är uteslutet ;) Han väcker starka känslor, mitt intresse är helt klart väckt och nu ser jag fram emot att se vart vi hamnar Vem är han? Varför har han kommit in i mitt liv? Jag är nyfiken! Som tusan!

Jag behövde bara vila - på alla sätt. Nu leker livet med mig igen

Av Längtan Till Dig

Lyssnade jag på i taxin halv 2 inatt, nyväckt, på väg hem till en man. En magisk känsla. En härlig natt. En man som tidigare varit min vän, i ett annat liv känns det som, för länge sedan. Nu finns han är igen, annorlunda, inte längre en vän, någonting annat. Jag vet inte vad och jag behöver inte veta vad. En värme och närhet som jag vill ha och behöver. Fylld av känslor till två män och tomheten som fanns här inuti finns inte längre. Förvirring men en angenäm sådan; känner mig mer levande än på länge. Trots att de sista darrande timmarna på semestern är här. Orkar inte bry mig om sånt som att börja jobba igen. Livet är just nu och just här. Ett ödets nyck att höra det mest romantiska som någonsin skrivits i en taxi på väg i natten? Ett omen? Det är bara ödet som vet. Och tiden. Tiden får gå medan jag fortsätter leva. Och njuta.

Mera mera mera

Det här kan få fortsätta i några månader till. Värmen. Ledigheten. Livet. Det fanns en mening med vilan förra veckan; nu har mitt liv vaknat till igen och allt som kallas vila är väldigt långt borta. Behövde det och den fanns där. Nödvändigt. Tvunget. Just då. Livräddning på mina trassliga relationer och problemen är lösta. Var det bara trötthet? En enorm mental trötthet som slog ut allt annat? Just nu krävdes bara öppenhet; en känsla att vara den jag verkligen är, utan hänsyn, utan förbehåll. Bara jag. En man från det förflutna tillbringade en festnatt här. Jag trivdes. Dubbla känslor, konstiga känslor. Mitt ex, han den där som går så djupt i min själ, det var hans bästa vän. Han skulle avsky det här. Jag trivdes. Vad gör jag nu? Han läste mig som en öppen bok. Länge sen någon man gjorde det sist. Har någon man gjort det förut? I min själ finns ett stort öppet hål där den gifta mannen finns. Den här mannen såg tomheten. Jag borde älska någon annan. Hur gör man? Han slår ut allt det andra. Kan inte glömma hans passion, hans sätt att vilja ha mig, har aldrig varit där förut. Ett spontant möte på konsert, en spontan kram, alla känslor på utsidan, kunde inte döljas. Inte fel. Inte rätt. Så mycket kärlek. Hur ska en annan man få plats? Måste det; han kanske aldrig blir min. Älskar. Mycket. Lever. Måste kolla vad som finns där ute annars, utan honom. Hur gör man? Bara leva. Bara vara. Bara fortsätta leva som nu. Här är livet. Här är JAG.

Semester

Några deckare senare, några glas vin senare. Några dagar på stranden. Långpromenader med vän. Stress som håller på att lämna systemet och lite ilska som ska rensas ur, men det går fort. Solbränna och ledighet. Låt det aldrig ta slut.

Det är bara att inse - efter dryga 10 år i krogvärlden som partydrottning är det dags att abdikera och överlämna kronan till någon mer…motiverad. Sen cirka halvåret har krogen och jag gjort slut. Det spelar ingen roll att hela stan är full av turister, att det myllrar överallt, varenda härlig uteservering är överfull av glada människor och liv och rörelse som saknas under vinterhalvåret. Jag behöver något annat i mitt liv. Been there, done that. I alla fall just nu.

Via internet (och det är verkligen inte min grej) har jag trevliga, intressanta “samtal” med en nyskild fastighetsmäklare. Intressant. Vi ska testa stans nya ställe ihop; på stranden i solnedgången. OK, jag gör ett undantag då för krogledan, ska erkännas Det finns något där som lockar. Faktiskt. Med honom. Via internet.

Jag omger mig med människor där relationen är så krasslig att jag inte förstår att jag ens kallar dem “vänner”. Det börjar bli dags att gå vidare. Att glömma att jag kanske umgås med dem av gammal vana eller andras förväntningar. Det kanske är dags. Det är också dags att hantera min otroligt nyfikna granntant som spenderar en stor del av dagarna till att hålla reda på mina (lediga) förehavanden. Till vilken nytta? Varför detta intresse? Det är inte besvarat Än mindre förstått. Skaffa dig ett eget liv, tant!

Morden i Midsomer. Alltid.

Halvledig

Och redan en ny människa. Jag jobbar deltid hela sommaren; ett mycket smart drag av mig om man får säga så i Sverige Ledighet är det jag behöver nu, hur mycket som helst. Omättligt. Hjärnan funkar inte riktigt efter all stress det här året. Svamlar, minns inte men framför allt denna genomsyrande trötthet. Överallt, hela tiden, styr livet just nu. En öde ö, sova bort en vecka, bara vara och någonstans under all trötthet är jag ännu mig själv. Med mycket livsglädje, hunger och vilja. När jag började mitt byråkratjobb för flera år sedan presenterades det som ett jobb som man inte bränner ut sig på. Nu är det den största risken av alla. Hela organisationen är fylld av utslitna, missnöjda medarbetare som inte trivs. Oklara regler. Ilskna kunder. Frustration. Maktlöshet. Been there, done that, utbrändhet känner jag igen. Och jag ser alla varningstecken. Jag hoppas och tror att jag lärde mig något förra gången och kanske har större möjlighet att undvika det nu. Men kollegorna? De som suttit där säkert i flera år; på ett jobb där man inte bränner ut sig…? Hm. Vi får väl se.

Men nu är jag ju ledig

Kompis attraktiva bror skiljer sig. Mycket intressant. Lite tankar idag på en man som är otroligt fin och alltså snart singel. Det finns hopp

På grund av att monstret jobbet tagit över hela min tillvaro 2008 har jag inte alls träffat min bror så mycket som jag velat i år. Har tagit igen lite av det idag och vet att allt är precis som det ska va. Vännerna nära, nära. Det finns så hemskt mycket kärlek i mitt liv. Det är bara kärleken till en man som jag saknar. Eller OK då, kärlek till en man som faktiskt finns i mitt liv.

Tvivel

Jag tycker inte om det tvivel som kryper in i mig de dagar när det han inte ser (alltså mig) inte finns Jag tycker inte om att behöva bekräftelse när jag egentligen borde veta (och det gör jag ju, egentligen). Men jag tycker om att vara människa, jag tycker om förälskelse och till de båda hör ett visst mått av tvivel. Ibland. Jag gillar inte tystnaden och väntar på det där “slumpmässiga” tillfället att prata med honom. Det dyker inte upp och är alltså inte meningen. Livet när jag älskar en gift man som kanske skiljer sig så småningom, kanske inte, innebär dagar där jag önskar mina känslor åt helvete. Men inte ens när jag önskar mina känslor åt helvete ångrar jag en enda dag, ett ögonblick med honom. Jag ångrar ingenting.

Vissa av mina kollegor är guld värda. En av dem har busat med mig största delen av dagen Mitt humör stiger avsevärda grader när han finns i min närhet. Han får mig att bli den jag egentligen är, också på jobbet där jag, tidigare, har hållit en väldigt låg profil. Andra kollegor undrar säkert vem den här glada och mycket kaxiga personen är Det finns verkligen guldkorn att hitta överallt. Är det någonting jag verkligen saknar från storstaden så är det mina killkompisar Här i småstan är de allra flesta en del av ett par och att mannen ska umgås med en singelkvinna i sina bästa år ingår liksom inte i bilden Kanske, kanske kan jag hitta en ny vän i kollegan; jag hoppas det. Vår jättehärliga kontakt kanske också kan skapa en viss osäkerhet och svartsjuka hos den gifta mannen, men det är något jag inte kan ta hänsyn till. Jag kan inte heller bestämma mig för om det är bra eller dåligt

Och nu är det favoritstunden på hela veckan Jag tröttnar aldrig på mina fredagkvällar! Hur kan man göra det? I helgen väntar värmebölja och jag är helt obokad och fri att bara följa dagen; precis som jag vill ha det. Dags att bli brun och oemotståndlig

Det enda jag säkert vet..

..är att nu förändras allting. Ny arbetsgrupp, ny chef, helt ny organisation. Jag ska också på anställningsintervju på ett annat jobb . Nu kan min tillvaro inte längre fortsätta på samma sätt - nu kommer förändringarna jag längtat efter. Äntligen ! Antingen “nytt” jobb på gamla arbetsplatsen eller nytt jobb på nytt ställe. Antingen eller, bara inte som nu!

Det är dags för nästa steg.