Jodå…alltså…

Jodå, jag finns kvar men i ganska begränsad omfattning. På bloggen i alla fall I´ll be back, men just nu äter jag bedövningsmedel (antidepressiv medicin) som gör att det står ganska stilla. Inuti alltså. Orden också. Efter att ha varit en person med mycket känslor och mycket ord är det just nu…ganska stilla. Att titta in i en vägg i flera timmar i sträck är en helt OK sysselsättning just nu. Vila. Jodå, det är jätteskönt, känns som semester i alla känslostormar jag brukar leva i. Det här är bra – en kort tid. Men egentligen är det INTE jag. Ett eventuellt missbruk av antidepressiva ligger långt, LÅNGT borta, jag vill egentligen bara tillbaka till mig själv. Snart.

Semestern närmar sig, bara några få långdragna, sega dagar kvar tills friheten . Det enda jag lever för just nu, den där mållinjen och friheten som väntar.

Nytt hem i höst, har nytt kontrakt på en ”riktig” lägenhet, förstahandskontrakt. Saknar det privatliv som jag inte haft på länge. Längtar dit. Inreder i mina tankar, typ hela tiden. Känns för bra för att vara sant, så stabilt, så vuxet, så….på riktigt på nåt sätt. Måste våga tro. Det här är min tid. Dags att landa. Kanske.

Midsommar var härlig Bästa vännens bror som funnits där så länge. Tidigare gift, inte längre. Vill ha men vägen dit är komplicerad och risken är att behöva möta honom på födelsedagar och fester sätter lite hinder i vägen. För både honom och mig. Tror jag. Eller också är jag helt ute och cyklar – vilket inte skulle vara första gången i så fall Kanske ser han mig bara som lillesyrrans underhållande, crazy kompis. Förbaskat trevligt i vilket fall. Vad betydde den natten i mitt livs historia…? Den som lever får se. Som vanligt. Livet är ganska spännande

Sen var det det där med jobbet, men urk va hemskt och jag ska snart glömma det när dörren öppnas inför en månads underbar FRIHET Förhoppningsvis är framtiden lika öppen där och alla möjligheter väntar runt hörnet. I höst.

Så får det bli

Min antidepressiva medicinering funkar som den ska – jag är avtrubbad, seg och lite borta i skallen, precis som det ska vara Det är skönt, det är lite semester, lite lugn och ro i känslokarusellen. Det är ju bara tillfälligt, jag är ingen person som ska trubbas av såhär någon längre tid. Bara just nu. Många nerskrivna tankar just nu blir det inte… Visst finns de här, tankarna, i allt snurr, i det som händer, men de vill inte formuleras i meningar och bli förstådda. Om jag vänder mig inåt i vanliga fall är det ingenting mot vad jag gör just nu. Jag mår inte dåligt, jag är bara lite borta

Vid andra försöket fick jag kontakt med en person vid företagshälsovården som fungerar för mig. Jättebra till och med. Han hade förmågan att direkt kunna hitta den person jag egentligen är, under allt det här andra och han kunde lyfta fram det. Nu ser jag fram emot besöken där. Annars har jag tystnat; har inget behov av att prata just nu. Vill bara vara. Det värsta är över för den här gången (peppar peppar ta i trä!!) och nu vill jag bara gå vidare, inte gräva ner mig. Intensiv – ja.

Nu går jag in i semesterperioden vilket utöver långsemester också innebär flera veckor med deltidsjobb. Inte förrän i slutet av augusti jobbar jag heltid igen ! Det här är precis vad jag behöver nu. Kanske kan jag hitta tillbaka till mig själv någonstans i alla de deckare jag ska läsa på stranden. Eller med vinglaset under korkeken i, än så länge, ”min” trädgård. Kanske är det här sommaren när allting vänder, då allting andas förändring och en oviss framtid finns där framme. Hösten känns alltid som en nystart, oavsett om förändringarna är på insidan eller utsidan. Jag blir nog kvar här på lilla orten där jag hör hemma, bara tanken på något annat känns som att slita hjärtat ur bröstet. Jag ska bara hitta ett sätt att kunna bo här utan att bli deprimerad Så får det bli.

En jävla röra

Det är nog det uttrycket som bäst beskriver min insida just nu, tror jag Mitt liv är en känslomässig berg- och dalbana. Och den går snabbt. Om mitt humör svänger fort och intensivt i vanliga fall så har jag skaffat mig turbo just nu. Idag finns ändå ett visst mått av stabilitet här (än så länge, dagen är inte slut ännu).  För första gången på evigheter har jag varit social på jobbet idag. Och rolig. Jag är ju faktiskt en rolig person . Egentligen. Det kan man inte föreställa sig veckor som förra veckan. Så idag ser jag definitivt en ljusning. Imorgon kan det vara nattsvart igen. Den som lever får se, helt enkelt. Jag åker med.

Det är ju det. Jag har kontrollerat min tillvaro på ett sätt som är svårt att föreställa sig att man har gjort när man sen släpper taget. Hållit i tills händerna har blivit blå. Kontrollerat och styrt det jag kanske har haft en möjlighet att påverka. Det är ju så man gör, visst fan håller man fast i relingen när det gungar?!

Psykologbesöket avbokat och den läkaren som skickade mig dit har fått veta varför. En sådan terapeut ska inte behandla människor som är i kris. Ny tid bokad till förhoppningsvis bättre terapeut och kontakt med läkaren under väntetiden. Läkaren är också inne på att jag kanske behöver behandling mot PMS. Och det är just det – vad är vad? Vad är stress? Vad är trötthet? Vad är hormoner? Är jag fysiskt frisk? Besöket hos min häxa var en omtumlande upplevelse som bäst kan beskrivas hårt mot hårt Det var där jag fick hjälp, där kom förändringen. Hårt mot hårt funkar bäst för envisa människor som jag. Så nu har min häxa också fått se mina värsta sidor, det svartaste av svart, det där som inte många får se.

Är det någonting jag har kontrollerat så är det min relation till den gifta mannen på jobbet. Nu när jag har släppt taget om tillvaron räcker det med att våra blickar möts så kan han se att jag är äkta. Då finns han där. Och varför ska jag kontrollera det? Det är ju bara fascinerande att möta människor som honom. Som kollega, som vän, som någon som tydligen känner mig väldigt väl.

Bara vara, det är vad jag vill mest av allt.

Ord?

Senaste veckan har jag totalt saknat ord för att beskriva vad som händer i livet just nu. Det tog liksom tvärstopp, jag blev för trött, för sliten. Kontakt med företagshälsovården och extra semester, 20 timmars sömn på två dygn och jag börjar fungera igen. Tror jag. Jag hade turen att träffa en suverän läkare som vet hur illa ställt det är i byråkratin och dessutom vågade säga det. Jag påbörjade också en samtalskontakt med en psykolog för att hitta strategier att kunna stå ut i väntan på nya jobbet och det var veckans stora skämt Det gick så illa att jag dömer ut henne efter ett enda besök, det är inte likt mig att inte ge människor en andra chans, men nej, fy tusan. Det kryllar av människor i mitt liv som ger mig ”jättegoda” råd helt utifrån sina egna förutsättningar och sina egna liv/önskningar/drömmar – råd som helt enkelt inte handlar ett enda dugg om mig och vad jag vill. Det behöver jag inte ha en terapeut som gör. Vill terapeuten prata om sig själv så får hon göra det med någon annan än mig. Men komiskt var det

Nästa människa som säger till mig att jag ska säga upp mig utan att ha någon som helst försörjning efter uppsägningstidens slut kommer jag att ”lyda”, sen kommer jag helt enkelt att skicka mina räkningar till den personen. Nej tack, jag klarar mig alldeles utmärkt utan goda råd som inte har den minsta verklighetsförankring. Om jag ska prata med någon överhuvudtaget ska de svar jag får handla om MIG, MINA förutsättningar, MITT liv.

Men saker behöver inte alltid vara rätt för att hjälpa; ibland ser man det rätta när man möter det som är fel. Besöket hos terapeuten och hennes klantighet gjorde mig både full i skratt och gav mig ett rejält jävlar anamma som jag behövde. Nu i helgen väntar långa promenader vid havet, ännu mera sömn och besök hos min häxa. På måndag kanske jag är fit for fight igen.

Nej tack!

Nej, jag tänker inte göra något hurtfriskt försök att hålla skenet uppe och låtsas att allt är bra. Den här veckan har, hittills, varit den värsta på länge. Humöret är i botten och min kropp har hängt på det tillståndet från och med idag. Om jag håller på att bli förkyld eller någonting annat kan jag inte avgöra; det är helt enkelt bara tungt. Inte ens att den extra lilla ledigheten börjat nu har lyckats lyfta mig och det är förvånande, men det hinner ändra sig ikväll. Eller kanske 12-13 timmars sömn kan få mig på andra tankar. Tankar, tankar, tankar – mitt liv består av dem! Och mardrömmar, tydligen räcker dagarna inte till för att lösa den här gåtan.

Ikväll åker jag ut till ”mina” katter och låter dem ta hand om mig. Jag bojkottar, högaktningsfullt, de valborgsfester jag är inbjuden till och sjunker istället väldigt djupt ner i min sköna soffa efter utfört arbete. Att gå på krogen/stan en valborg är någonting jag undviker i normala fall också (med bättre humör) eftersom hela stan verkar bestå av kanonfulla 15-åringar som inte kan ta vara på sig själva. Hade jag fått jobba hos polisen eller nånting liknande hade jag kunnat gå på stan. Det är hopplöst för mig att bara gå förbi dem, titta åt ett annat håll och inte bry mig så därför blir mina egna krogkvällar på valborg inte särskilt….roliga.

Min framtid? Den bojkottar jag också, också det  högaktningsfullt. Jag skiter i det, släpper taget, flyger för vinden. Någonstans hamnar jag ju. Jag ”skakas loss” nu och då får någon faktiskt, TACK, ta och visa mig vart jag ska. Jag är öppen för alla möjliga tokiga idéer och förslag

Men från mig till alla er därute – ha en jätteskön valborg! Och välkommen maj !

Bönhörd! Eller?

Man ska verkligen vara försiktig med vad man ber om – för man kan faktiskt få det. Jag har bett på mina bara knän om en förändring i mitt liv, någonting som tar mig framåt, mot nästa steg. Så kommer förändringen, men den kommer i min bostad, där jag absolut inte ville ha någon förändring. Visst, det finns en mening med det också, det ordnar sig alltid, det kommer att gå bra, det kan också bli mycket bättre. Det finns så mycket man kan säga och visst kan jag hålla skenet uppe och säga alla de där sakerna, men saken är att just nu är jag jätteledsen Och arg. Och frustrerad. Och vilsen. Tur att änglar finns, dagar som de här.

Om

Om om inte fanns skulle jag just nu vara kvar i byråkratin på fest med mina högt älskade kollegor, en plats där jag kände mig helt hemma och som en i gänget. Jag skulle dessutom vara där tillsammans med honom; han som borde ha varit min man men som gifte sig för länge sedan. Med någon annan. Men om finns. Beslutet att istället bege sig snabbt hemåt efter arbetsdagens slut var lätt och rätt, klockrent. Istället sitter jag här i min varma härliga trädgård, under min korkek (ja ja, äppelträd) med ett glas gott australiensiskt vin och livet är helt underbart

Imorse kom känslan bara till mig. Jag slutar vänta på Mr Right nu, ni vet han på den vita hästen. Det finns helt underbara män där ute, det är inte det. De männen har också helt underbara fruar/sambos/barn (även om många lever i äktenskap som jag hellre skulle leva ensam resten av mitt liv än befinna mig i). Tåget gick och jag tog det inte. Och jag lovar – det finns inte spår av bitterhet i det här. Inte ens en smula. Bara ett konstaterande. Den absolut största anledningen till att jag ville träffa honom NU är längtan efter barn. Det finns andra sätt att skaffa barn på (och då menar jag inte att lura nån stackare i fällan). Ja, ensam mamma, jag vet antagligen inte vad jag pratar om, det kan jag inte veta. Men andra fixar det och är det någonting jag är bra på så är det att klara mig själv. Den här väntan funkar inte, den är desperat, den är tråkig, den är ohyggligt avtändande. Äntligen känner jag mig fri.

Jag behöver det här, stressa av, varva ner, komma i kontakt med den jag verkligen är. Så är det. Under korkeken.

Tid för eftertanke

Gäsp! Träning igår kväll, efter tre veckors upphåll, det tog hårt på en (tillfällig) latmask  Eller också är det bara en bra ursäkt för en ständigt närvarande trötthet som nog mest beror på tristess eller sjunkande stressnivå. Bara att välja.

Jag får nog börja varna eventuella framtida hyresvärdar för att hyra ut till mig. Alla ställen jag bosätter mig på blir till salu, förr eller senare. Nu i veckan kommer fastighetsmäklare hem till mig, i ”MITT” hem och snokar runt mot min vilja Tusan också, jag vill verkligen inte. Tydligen följer jag med vid eventuell försäljning, men de nya ägarna kanske börjar med att säga upp mig, det har de all rätt att göra. Förändringen kommer i höst, under sommaren kommer ingenting att hända, skönt. Samtidigt pirrar nånstans en liten frihetskänsla – nu har jag snart kanske varken jobb eller bostad som håller mig kvar här…. Den delen av mig är liten, men den finns.

Det är tid för eftertanke i mitt liv nu. Ibland måste man stanna upp och hinna ifatt sig själv. Det finns verkligen hopp om tillvaron

Fortfarande på fest

Nej, tyvärr inte fysiskt men mentalt. Den kvällen och natten fick mig att vakna upp. Det är när man möter motsatsen till det man lever i som man inser saker. Jag är ju SÅ medveten om vad byråkratin gör med mig som person, det där att alltid leva i känslan av att vara fel. Jag var också medveten om att jag kan ha vänner omkring mig som inte är bra för mig men det påverkar inte mig så mycket. Eller? Hur medveten var jag egentligen? ? Att gå in där i lördags och möta nya okända människor och också människor jag träffat förut men inte känner så väl fick mig verkligen att förstå hur saker och ting har blivit. Från att ha varit en person som älskat att träffa nya människor, varit nyfiken och öppen och glad - nu utgår jag från att jag inte har någonting att erbjuda alls och vill helst inte synas. Har jag ens någon självkänsla kvar? Det är jag själv som har tillåtit det här; jag har låtit andra människors åsikter ta ifrån mig bland det viktigaste jag hade. Fan

Min bästa vän ”tvingade” mig att sitta hos de människor hon visste att jag skulle få roligast tillsammans med, där jag passade in bäst, dem jag tycker så mycket om efter en krogkväll för några år sen. Och vilken kväll jag fick Underbara, roliga, härliga, halvgalna, fria människor.  Hela kvällen blev en uppvisning i att känna sig rätt, att vara med människor där man passar in, kärlek, omtanke, frihet och humor. En av dem sa till mig att han tycker att jag är fantastisk och att få höra det av en människa som jag tycker så mycket om – det sitter ännu kvar i typ hela kroppen. När jag gick in där och kände mig så liten och låg. Oj, snacka om att vakna till.

Igår var jag tillbaka i byråkratin med två vakna hjärnceller (och de var fortfarande på fest ). Bara igår råkade jag ut för två riktigt grova påhopp på min person som jag inte vet om det var elakhet eller ren jävla dumhet. Jag berättade också för min nya (enda?) vän på jobbet om festen i helgen och hennes svar är ”ja, det är sån skillnad att gå ut med människor som inte vill en illa!”. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på obehaget jag upplever under krogkvällarna med jobbet, men nu förstår jag, hon satte ord på det. Varför i helvete blir ett ställe så konstigt?  

Jag har fortfarande svårt att hitta orden, det är så mycket som pågår i min kropp och själ just nu, men jag hoppas jag får fram min poäng ändå. FAN HELLER! FAN FAN FAN HELLER! Det finns så många omkring mig som jag älskar och bryr mig om – det är bara de som är viktiga i mitt liv och som har någonting att säga till om när det gäller mitt värde och vem jag är.

Om inte allt det här var tillräckligt så avslutades natten med behandling av en kiropraktor på bästa vännens golv halv sex på morgonen. Min rygg knäcktes ut så att människor som sov vaknade till av oljudet Igår kväll låg jag i soffan, åt värktabletter och var säker på att läkarbesök var det enda rätta idag OM jag skulle kunna ta mig ur sängen. Ikväll har jag tränat, rullat runt på ryggen på golvet utan minsta smärta någonstans och min rygg känns friskare än den gjort på hur länge som helst.

Wow.

Mer uttråkad än desperat

Jag har smitit från jobbet och tar lång långlunch i samband med ett läkarbesök. Känns mycket bra Mätt och belåten tar jag också ett litet snack med mina guider om meningen med att vara kvar i byråkratin. Om de nu inte kan hjälpa mig att fixa ett nytt jobb kanske de kan ge en liten hint åt vilka håll jag ska gå? I gengäld lovar jag dyrt och heligt att vara öppen för dessa hintar, även om de känns osannlika till en början. Men de kan ju vara helt självklara också. Misstänker att det kanske kan vara fler saker i mitt liv som är precis som det här uppvaknandet i byråkratin – jag kan inte se skogen för alla träd. Nästa steg kanske är självklart, men jag ser det inte. Mer uttråkad än desperat i mina böner den här gången. ”Snälla, snälla”.