Nytt personbästa!

Det tog över tre veckor i byråkratin efter semestern innan jag fick min första ilskeattack! Det är nytt personligt rekord. Efter att ha öst ur mig allt inför de som ville höra och de som inte ville höra, där det mesta bestod av svordomar och ordet “rimligt”, så känner jag mig helt avgiftad igen och siktar nu på fyraveckorsstrecket

Det är bara att konstatera - de finaste männen finns i (den numera magiska) ICA-affären! Lägg ner krogen, lägg ner internet, handla på ICA! Sen är det kanske lite svårare att kasta sig fram över bytet över köttfärsen än det är över ölen på krogen, men det måste finnas ett sätt. Jag ska bara komma på det. Det värsta är att mitt nya ekonomiska jag (och särskilt efter den här sommaren) försöker veckohandla, så det gäller att vara effektiv!

På tal om internet-dejting…. Jag ger fan upp alltså. Överallt hör jag och läser jag om hur människor träffas och blir kanonförälskade via internet och enda tanken är HUR DÅ? Jag har försökt, men fortfarande är den stora frågan HUR DÅ. Bloggen är en sak - internetdejting är nåt annat. HUR DÅ?

Jag promenerar en halvmil varje kväll, äter nyttigt, boostar med vitaminer, sover gott, ägnar inte en tanke åt struliga karlar eller energisnyltare eller byråkrater (när jag gått hem) - och jag mår jävligt gott ! Jag är redo för nästa roliga sak livet har i beredskap åt mig!

Ursäkterna börjar ta slut

Jag är TRÖTT och SEG och det vill inte släppa taget. Jag skyller på allt möjligt. Dålig sömn, vädret, återgång i arbete efter semestern, energislukande vänner, strulande karlar, starka känslor, tråkigt jobb, trötthet efter ett helt orimligt år… Hm. När jag lägger ihop alltihop kanske det inte är så märkligt ändå…? För att få sova ordentligt inhandlade jag receptfria sömnpiller. Jag som aldrig tar någonting starkare än Alvedon blir jättepåverkad, sover gott och är ganska groggy på dagarna också Vilket i och för sig är helt OK. Hjärnan saknar jag inte ändå, den funkar bara halvdant och ställer mest till det. Flummar runt och mår ganska OK alltså Ljuger mig ifrån energislukare, raderar telefonnummer till struliga karlar, sover gott, tar hand om mig själv, gör vad jag vill och hösten kommer att bli kanonbra.

Tänk!

Tänk! Det finns människor i min egen ålder, 30+ som tycker att människor med tatueringar är kriminella! Ännu ett bevis på att ålder bara är en siffra på ett papper Jag är tillbaka i byråkratin och lyssnar på inskränkta diskussioner i fikarummet, men en utvilad Utter är fascinerad av sånt, inte förbannad. Ska jag klä av mig och be dem göra ett utdrag ur mitt digna brottsregister ?

Tänk! Egentligen är livet väldigt enkelt. Egentligen. Det är bara vi som krånglar till det rejält mellan varven. Det som känns bra för mig är bra för mig, det som känns dåligt - är dåligt. En gift man som jag är hopplöst förälskad i gör mig varm, lycklig och glad trots att jag inte borde känna så. En av mina nära vänner gör mig allt annat än varm, lycklig och glad, trots att jag borde bli det. Den andra mannen som dök upp här en natt i juli spelar spel med mig. Är det enkelt? Känns det bra? Vem kommer, vem går? Enkelt.

Shit, jag behövde verkligen semester !

Av Längtan Till Dig

Lyssnade jag på i taxin halv 2 inatt, nyväckt, på väg hem till en man. En magisk känsla. En härlig natt. En man som tidigare varit min vän, i ett annat liv känns det som, för länge sedan. Nu finns han är igen, annorlunda, inte längre en vän, någonting annat. Jag vet inte vad och jag behöver inte veta vad. En värme och närhet som jag vill ha och behöver. Fylld av känslor till två män och tomheten som fanns här inuti finns inte längre. Förvirring men en angenäm sådan; känner mig mer levande än på länge. Trots att de sista darrande timmarna på semestern är här. Orkar inte bry mig om sånt som att börja jobba igen. Livet är just nu och just här. Ett ödets nyck att höra det mest romantiska som någonsin skrivits i en taxi på väg i natten? Ett omen? Det är bara ödet som vet. Och tiden. Tiden får gå medan jag fortsätter leva. Och njuta.

Mera mera mera

Det här kan få fortsätta i några månader till. Värmen. Ledigheten. Livet. Det fanns en mening med vilan förra veckan; nu har mitt liv vaknat till igen och allt som kallas vila är väldigt långt borta. Behövde det och den fanns där. Nödvändigt. Tvunget. Just då. Livräddning på mina trassliga relationer och problemen är lösta. Var det bara trötthet? En enorm mental trötthet som slog ut allt annat? Just nu krävdes bara öppenhet; en känsla att vara den jag verkligen är, utan hänsyn, utan förbehåll. Bara jag. En man från det förflutna tillbringade en festnatt här. Jag trivdes. Dubbla känslor, konstiga känslor. Mitt ex, han den där som går så djupt i min själ, det var hans bästa vän. Han skulle avsky det här. Jag trivdes. Vad gör jag nu? Han läste mig som en öppen bok. Länge sen någon man gjorde det sist. Har någon man gjort det förut? I min själ finns ett stort öppet hål där den gifta mannen finns. Den här mannen såg tomheten. Jag borde älska någon annan. Hur gör man? Han slår ut allt det andra. Kan inte glömma hans passion, hans sätt att vilja ha mig, har aldrig varit där förut. Ett spontant möte på konsert, en spontan kram, alla känslor på utsidan, kunde inte döljas. Inte fel. Inte rätt. Så mycket kärlek. Hur ska en annan man få plats? Måste det; han kanske aldrig blir min. Älskar. Mycket. Lever. Måste kolla vad som finns där ute annars, utan honom. Hur gör man? Bara leva. Bara vara. Bara fortsätta leva som nu. Här är livet. Här är JAG.

Semester

Några deckare senare, några glas vin senare. Några dagar på stranden. Långpromenader med vän. Stress som håller på att lämna systemet och lite ilska som ska rensas ur, men det går fort. Solbränna och ledighet. Låt det aldrig ta slut.

Det är bara att inse - efter dryga 10 år i krogvärlden som partydrottning är det dags att abdikera och överlämna kronan till någon mer…motiverad. Sen cirka halvåret har krogen och jag gjort slut. Det spelar ingen roll att hela stan är full av turister, att det myllrar överallt, varenda härlig uteservering är överfull av glada människor och liv och rörelse som saknas under vinterhalvåret. Jag behöver något annat i mitt liv. Been there, done that. I alla fall just nu.

Via internet (och det är verkligen inte min grej) har jag trevliga, intressanta “samtal” med en nyskild fastighetsmäklare. Intressant. Vi ska testa stans nya ställe ihop; på stranden i solnedgången. OK, jag gör ett undantag då för krogledan, ska erkännas Det finns något där som lockar. Faktiskt. Med honom. Via internet.

Jag omger mig med människor där relationen är så krasslig att jag inte förstår att jag ens kallar dem “vänner”. Det börjar bli dags att gå vidare. Att glömma att jag kanske umgås med dem av gammal vana eller andras förväntningar. Det kanske är dags. Det är också dags att hantera min otroligt nyfikna granntant som spenderar en stor del av dagarna till att hålla reda på mina (lediga) förehavanden. Till vilken nytta? Varför detta intresse? Det är inte besvarat Än mindre förstått. Skaffa dig ett eget liv, tant!

Morden i Midsomer. Alltid.

Halvledig

Och redan en ny människa. Jag jobbar deltid hela sommaren; ett mycket smart drag av mig om man får säga så i Sverige Ledighet är det jag behöver nu, hur mycket som helst. Omättligt. Hjärnan funkar inte riktigt efter all stress det här året. Svamlar, minns inte men framför allt denna genomsyrande trötthet. Överallt, hela tiden, styr livet just nu. En öde ö, sova bort en vecka, bara vara och någonstans under all trötthet är jag ännu mig själv. Med mycket livsglädje, hunger och vilja. När jag började mitt byråkratjobb för flera år sedan presenterades det som ett jobb som man inte bränner ut sig på. Nu är det den största risken av alla. Hela organisationen är fylld av utslitna, missnöjda medarbetare som inte trivs. Oklara regler. Ilskna kunder. Frustration. Maktlöshet. Been there, done that, utbrändhet känner jag igen. Och jag ser alla varningstecken. Jag hoppas och tror att jag lärde mig något förra gången och kanske har större möjlighet att undvika det nu. Men kollegorna? De som suttit där säkert i flera år; på ett jobb där man inte bränner ut sig…? Hm. Vi får väl se.

Men nu är jag ju ledig

Kompis attraktiva bror skiljer sig. Mycket intressant. Lite tankar idag på en man som är otroligt fin och alltså snart singel. Det finns hopp

På grund av att monstret jobbet tagit över hela min tillvaro 2008 har jag inte alls träffat min bror så mycket som jag velat i år. Har tagit igen lite av det idag och vet att allt är precis som det ska va. Vännerna nära, nära. Det finns så hemskt mycket kärlek i mitt liv. Det är bara kärleken till en man som jag saknar. Eller OK då, kärlek till en man som faktiskt finns i mitt liv.

Solberoende

Det tar emot att vara inomhus idag Men att laga mat och svalna av lite kräver lite tid inomhus innan jag återvänder till min underbara trädgård. Mera, mera, mera SOL.

Jag konsulterade min häxa. Hur gör människor som inte tror på sånt (hur kan man inte tro?) och de som tror men inte känner någon häxa? Hm, bara en fundering Hon healar dessutom samtidigt som hon lägger tarotkort för mig; är inte säker på att det är avsikten men det är definitivt effekten Nej, det blir inget nytt jobb för mig. Det är inte längtan efter semester som ställer till det; det är själva arbetsplatsen som är tvärfel. Det finns inte en chans att det kommer att bli bra. Jag är inte klar med den gifta mannen ännu, men just nu måste jag ge honom distans. Hans känslor för mig är lika starka som mina känslor för honom och jag måste hitta tryggheten i det och sedan bara vara. Och jag ska fortsätta vara ärlig mot honom. Inga problem, ingenting verkar kunna hindra den ärligheten Kvinnlig list behövs… Det var kvinnlig list som satte igång allting den här gången; innan festen. Jag spelade väldigt, väldigt fint på lite svartsjuka och det tog verkligen skruv. Kan man säga Min energislukande, tarotkortsmaniska vän måste hållas på avstånd. Det är tråkigt att en vänskap kan förändras på det sättet; jag behöver och vill ha kvar vår gamla relation Kan vi hitta dit igen? Så småningom? Utan alltför många sår?

Jag är genomtrött. Inte ett dugg konstigt. Vill ligga på beachen, läsa deckare, sitta i trädgården och ta ett glas vin, sova hur mycket som helst. Allting som inte kräver det minsta av mig utan bara ger. Inte tänka för mycket, inte känna för mycket. Vila, helt enkelt. Från allting. Till och med vackra män.

Bryt!

Det är för mycket nu. När jag bryter ihop under ett samtal med en vän på jobbet - då är det för mycket. Bästa vännen som alltid förstår, som alltid säger sanningen, som alltid finns där. Tårarna trycker på, illamåendet väller över mig. Ilska. En sån jävla frustration. Arbetsuppgifter? Byråkrati? Galna kunder? Nej, nej. En gift man som jag råkar ha förälskat mig blint i som helt plötsligt inte ser mig. Eventuellt ett nytt jobb där jag måste fatta ett beslut som jag just nu inte kan fatta därför att det är semestertider och det enda jag vill är att ligga på beachen; inte svettas över nya arbetsuppgifter. Eller är jobbet totalt fel för mig? En vän som pratar i gåtor och kräver uppmärksamhet och stöd från mig utan att ärligt låta mig veta vad det handlar om och sprickan mellan oss blir bredare och bredare. En chef som tidigare lyckats mosa mig som nu går utanför dörren som Det Stora Hotet och ska ha ett samtal med mig som kommer att vara salt i öppna sår. Intuitionen tiger stil; hur i helskotta ska den kunna särskilja det ena från det andra? Och då är jag lost. Utan magkänsla är jag ett vilset litet barn som inte kan fatta ett enda beslut  Finns det någon pausknapp i livet? Finns det något sätt att bara slippa va vuxen? Finns det något sätt att slippa paniken? HA! Men det finns andra sätt - när jag inte själv kan se så har jag människor runt mig som kan. Det är dags för det nu.

Nej, det är inte konstigt att den gifta mannen inte vill se mig; självklart inte. Jag önskar mina känslor åt helvete - vad gör då inte han? Det är självklart. Egentligen. Säg det till mitt hjärta bara Vad som hände med min stora tillit till att det som är meningen kommer att bli? Det är väl det jag är mest rädd för; att chansen ska vara borta. Att det är över. Att det här är svaret. Usch, det gör ont. Förbannat ont

Vardagen väntar på mig. God mat, vårda mitt sargade ego ute i sommarkvällen. Det hjälper. Livet går alltid vidare.

Tvivel

Jag tycker inte om det tvivel som kryper in i mig de dagar när det han inte ser (alltså mig) inte finns Jag tycker inte om att behöva bekräftelse när jag egentligen borde veta (och det gör jag ju, egentligen). Men jag tycker om att vara människa, jag tycker om förälskelse och till de båda hör ett visst mått av tvivel. Ibland. Jag gillar inte tystnaden och väntar på det där “slumpmässiga” tillfället att prata med honom. Det dyker inte upp och är alltså inte meningen. Livet när jag älskar en gift man som kanske skiljer sig så småningom, kanske inte, innebär dagar där jag önskar mina känslor åt helvete. Men inte ens när jag önskar mina känslor åt helvete ångrar jag en enda dag, ett ögonblick med honom. Jag ångrar ingenting.

Vissa av mina kollegor är guld värda. En av dem har busat med mig största delen av dagen Mitt humör stiger avsevärda grader när han finns i min närhet. Han får mig att bli den jag egentligen är, också på jobbet där jag, tidigare, har hållit en väldigt låg profil. Andra kollegor undrar säkert vem den här glada och mycket kaxiga personen är Det finns verkligen guldkorn att hitta överallt. Är det någonting jag verkligen saknar från storstaden så är det mina killkompisar Här i småstan är de allra flesta en del av ett par och att mannen ska umgås med en singelkvinna i sina bästa år ingår liksom inte i bilden Kanske, kanske kan jag hitta en ny vän i kollegan; jag hoppas det. Vår jättehärliga kontakt kanske också kan skapa en viss osäkerhet och svartsjuka hos den gifta mannen, men det är något jag inte kan ta hänsyn till. Jag kan inte heller bestämma mig för om det är bra eller dåligt

Och nu är det favoritstunden på hela veckan Jag tröttnar aldrig på mina fredagkvällar! Hur kan man göra det? I helgen väntar värmebölja och jag är helt obokad och fri att bara följa dagen; precis som jag vill ha det. Dags att bli brun och oemotståndlig