Dags att dra

Min dator är seg men jag är nog ännu segare, därav min bloggfrånvaro. Det finns tankar men det saknas ord. Efter inrådan av den mycket kloka läkare jag träffat på har jag börjat med antidepressiv medicinering trots att jag inte är deprimerad utan mest påverkad av yttre orsaker ( i klarspråk ska jag äta dem tills jag slutar i byråkratin). Hittills känns det rätt, jag behövde det tillskottet i min serotoninnivå för att det skulle lätta lite. Och jag fyller min tillvaro med allting som ger någonting, allt det där som tillför, tar bort allt det andra som kan väljas bort. Det hjälper också.

Idag har jag blivit överrumplad av min hyresvärd och uppsagd från min lägenhet. De har vetat om det ett bra tag men valt att inte säga någonting till mig Det är det som gör mig mest besviken, att jag skulle flytta ”visste” jag  ju redan, men att de valde att tiga har jag svårt att köpa idag. Det förklarar varför jag inte fått svar på alla mina frågor. Innan det här hände har jag velat mellan att stanna här så länge det går eller att flytta så fort som möjligt. Det beslutet blev ju väldigt enkelt nu. Idag har jag också sökt årets första nya jobb. Dags att bryta upp från fler ställen än ett, hoppas jag.

Mitt i allting så fungerar jag och mår bättre än jag gjort på flera månader. Livet är…oförklarligt.

Tid för eftertanke

Gäsp! Träning igår kväll, efter tre veckors upphåll, det tog hårt på en (tillfällig) latmask  Eller också är det bara en bra ursäkt för en ständigt närvarande trötthet som nog mest beror på tristess eller sjunkande stressnivå. Bara att välja.

Jag får nog börja varna eventuella framtida hyresvärdar för att hyra ut till mig. Alla ställen jag bosätter mig på blir till salu, förr eller senare. Nu i veckan kommer fastighetsmäklare hem till mig, i ”MITT” hem och snokar runt mot min vilja Tusan också, jag vill verkligen inte. Tydligen följer jag med vid eventuell försäljning, men de nya ägarna kanske börjar med att säga upp mig, det har de all rätt att göra. Förändringen kommer i höst, under sommaren kommer ingenting att hända, skönt. Samtidigt pirrar nånstans en liten frihetskänsla – nu har jag snart kanske varken jobb eller bostad som håller mig kvar här…. Den delen av mig är liten, men den finns.

Det är tid för eftertanke i mitt liv nu. Ibland måste man stanna upp och hinna ifatt sig själv. Det finns verkligen hopp om tillvaron

Sparlåga

Livet går lite på sparlåga just nu, inga stora stormar, inga katastrofer, bara lugn lunkande vardag. Är det något jag behöver så är det det här! Inte tänker jag sätta igång någon dramatik inte, åtminstone inte nu Jag har lärt mig uppskatta stunder av….ingenting. Mellan varven.

Jag funderar ganska mycket på just nu vad människor (kvinnor?) står ut med ”in the name of love”. Många långa samtal med förtvivlade vänner. OK för att förhållanden innebär kompromisser/samarbete/två sidor av samma mynt men – vart går gränsen? Jag som kräver respekt av en karl, är jag helt ute ? Är det märkligt att jag är singel? Bara små funderingar, en fredag som denna.

Jag funderar också på hur öppet människor skriver på Facebook om sina alkoholvanor. Det förvånar mig. Mycket. Det kanske är jag som är annorlunda där också efter att ha arbetat med missbrukare…..? Säger jag med ett vinglas i handen Också där finns det gränser. Men vart finns dom? För andra? Absolut inte på samma ställe som för mig i alla fall, så mycket är klart. Förvånad.

Jag funderar också på att mina tarotkort för året är styrkan/rättvisan och översteprästinnan. Tarotkortens kvinnliga kort nr 2 och 3 (efter kejsarinnan). Ett år i mitt liv som kommer att handla om gemenskap med kvinnor och styrka/kvinnlighet/intuition. Jaså ?

Och så är det ju det där med kommande fest på jobbet. Någonting som ingenting hade kunnat hålla mig borta ifrån för bara ett halvår sen. Nu tackar jag nej, ärligt och bestämt, för att visa för mig själv att jag inte går dit för Gift Mans Skull som jag alltid gjort förut. Det är ju över. In the name of love, you know

Fredagar är alltid fantastiska Fredagar är ännu mer fantastiska med kombinationen värme + vin + cigaretter i min trädgård i kvällssolen. Livsnjuteri.

Gilla läget

Jaha ja, det var ju bara att muttrande ta sig tillbaka till byråkratin efter att ledigheten jag längtat så mycket efter knappt hann börja innan den tog slut Bita ihop, gilla läget, muttra och sen tillbaka till känslan av distans som gör att jag härdar ut. Men det går faktiskt fort nu; att bara konstatera att ingenting funkar där, att det stället är kört för mig och sen inte lägga någon mer energi på att bli arg eller försöka förändra eller någonting lika bortkastat.

Lite läskigt är det att inse att trots att jag tycker att jag varvat ner och att stressen har släppt så har jag ännu de flesta symptomen på långvarig stress. Lite läskigt att stressen blir så integrerad i tillvaron att den blir ett normaltillstånd, att man byter referensramar utan att ens märka det. Helt plötsligt är alla steg bort från stress någonting positivt, när det egentligen ska vara att alla steg mot stress som ska vara en varning. Jag vet i alla fall vad jag ska ägna den här våren/sommaren/hösten åt – att eliminera alla typer av negativ stress som finns i alla skrymslen och vrår. Nu när jag inte är riktigt lika stressad längre ser jag detaljerna tydligt, jag vet exakt vart det ska städas

Påskhelgen har varit bra, härligt väder och mycket god mat På en av påskmiddagarna bjöds jag också på förkylningsbaciller med halsont och lite märklig kroppstemperatur som såklart lätt fångade in mig i samband med sömnbrist. Nu blir det soffan resten av kvällen, ta hand om mig själv och vila bort påskbacillerna.

Ren magi

Det finns hopp till och med för dagar som den här när PMS:en har slagit sina obarmhärtiga hormonklor i mig och förvandlar mig från en ganska behaglig (?) person till en Bitch without mercy. Jag är i alla fall rättvis – såväl jättehärliga vänner, ytligt bekanta, okända, ovänner och döda ting får varsin släng av sleven Det finns helt enkelt ingenting som är OK. Tydligen. Jag kan inte förstå varför det krävs en veckas depression varje månad för att man ska ha förmåga att fortplanta sig, men det finns väl en tanke bakom det också. Kanske.

Men nu är jag ensam och mina möbler är ganska svåra att förolämpa eller såra på minsta vis. En rotfruktsgratäng är på gång i ugnen, till den ska avnjutas lite lufttorkad skinka och faktiskt ett glas rött också trots att det är en halv dag kvar till ledigheten.

Ledighet – the magic word

Utvilad?

Jag hade ”nog” rätt i min iakttagelse att jag var sliten och behövde sova, eftersom jag sovit närmare 30 timmar den här helgen Idag känner jag mig kanske inte pånyttfödd men jag mår bra och känner mig relativt utvilad (ja, relativt, jag tror det finns ännu mer att ta ) Jag har slappat och segat mig igenom dagen i byråkratin och sparat energi till att på hemmaplan agera rörmokare , storstäda kylskåp, tvätta, veckohandla och ……..ännu är kvällen långt ifrån slut. Det gäller att lägga sin energi på viktiga saker

Det är tydligt för mig nu att alla de där stora drömmarna om ett helt nytt liv, om att starta eget företag eller flytta till Australien eller andra livsavgörande beslut, bara stressat en redan sönderstressad byråkrat ännu mer. När man har fullt upp med att klara vardagen så är det nog att ta sig vatten över huvudet, men det är vad desperation kan göra. Det är när jag börjar hitta de där små förändringarna och små guldkornen i vardagen som jag börjar må bra; att utgå från där jag är IDAG istället för att överge allting och börja på nytt. Jag har varit så förut, jag har gjort så förut, om och om igen, men just nu är det inte lösningen. Åtminstone inte idag. Imorgon kanske jag packar väskan och drar, därför att det känns rätt då.

Nu väntar soffan och de chips som ”råkade” bli över i helgen. Mmmmm.

Solenergi

Jag har precis druckit vin i trädgården OK, med vinterjackan på för säkerhets skull, men ändå! Känslan ! Min frusna själ vaknar till liv igen nu efter en alltför lång vinter och kroppen bubblar av energi för första gången på länge.  Jag tankar mig full med solenergi där ute, det var så länge sen vi sågs sist.

Solen letar sig också in i mitt hem och jag undrar med fasa om jag har bott såhär hela vintern Ett vinteride där allting har dolts och legat på is tydligen, dolt av mörkret. Jag tänkte spara den stora, STORA städningen tills påskledighet men i så fall blir det persienner ner hela helgen och det går ju inte. Imorgon lär allting åka ut härifrån, vändas ut och in, slängas eller sparas, bara det rör på sig. In med ny energi, ut med den gamla.

Fortfarande sitter känslan från Den Där Festen för några veckor sen kvar hos mig. Det var verkligen ett uppvaknande till verkligheten, hur mitt liv har blivit. Hur jag omgivit mig med så totalt fel människor, hur tråkigt allting har blivit, hur det ska kännas när det är rätt för mig, vem jag är då. Egentligen är allting självklart; jag hade bara glömt, kommit alltför långt hemifrån. Man behöver ett slag i ansiktet då och då och det här var ju en smekning med samma effekt, ännu bättre

Hela helgen är obokad för mig för första gången på över två månader. Myskläder, lugn och ro, vin i trädgården, tid för sömn och eftertanke. Kan det bli bättre?

Vingar

Jag längtar ihjäl mig efter våren! Hjälper det att be till gudarna? Ingen mer snö! Snälla!

Efter ungefär fyra timmars sömn inatt och en smällande huvudvärk som sällskap sedan imorse är jag mäkta stolt över att jag har klarat av dagen (hittills) utan att slå någon (hårt). Dagen är inte slut ännu men risken har reducerats kraftigt sedan jag lämnade byråkratin

De senaste dagarna har jag ägnat åt att försöka övertyga mina vänner från andra sidan jorden om att de definitivt inte ska köra tvärsöver vårt land i snöstorm och blixthalka när de aldrig har kört på snö förut. Nu börjar jag fundera på att kanske behöva säga nej på fler språk än ett? Det händer förvånansvärt ofta i mitt liv att jag funderar på vad som är otydligt i ett NEJ. Kommunikation handlar ofta om tydlighet, men…hur kan det liksom bli såhär galet? Det måste finnas någon hemlighet där som jag inte knäckt ännu.

Man ska inte svika sina vänner, särskilt inte när de kanske behöver en som mest, men när vännen som misshandlats av sin man tar tillbaka densamme – då hoppar jag av Helvete vad svårt det är att stå bredvid. Jag fixar det inte längre. Sorry vännen.

Känslan från festen sitter fortfarande kvar, också i min rygg. Allting handlar BARA om vilka människor jag omger mig med, precis så enkelt är det faktiskt. Den kvällen och natten var fan ren magi. Fler gäster delar den känslan med mig. Och ja – jag vet vad jag vill, vad jag ska göra och använda framtiden till

Fortfarande på fest

Nej, tyvärr inte fysiskt men mentalt. Den kvällen och natten fick mig att vakna upp. Det är när man möter motsatsen till det man lever i som man inser saker. Jag är ju SÅ medveten om vad byråkratin gör med mig som person, det där att alltid leva i känslan av att vara fel. Jag var också medveten om att jag kan ha vänner omkring mig som inte är bra för mig men det påverkar inte mig så mycket. Eller? Hur medveten var jag egentligen? ? Att gå in där i lördags och möta nya okända människor och också människor jag träffat förut men inte känner så väl fick mig verkligen att förstå hur saker och ting har blivit. Från att ha varit en person som älskat att träffa nya människor, varit nyfiken och öppen och glad - nu utgår jag från att jag inte har någonting att erbjuda alls och vill helst inte synas. Har jag ens någon självkänsla kvar? Det är jag själv som har tillåtit det här; jag har låtit andra människors åsikter ta ifrån mig bland det viktigaste jag hade. Fan

Min bästa vän ”tvingade” mig att sitta hos de människor hon visste att jag skulle få roligast tillsammans med, där jag passade in bäst, dem jag tycker så mycket om efter en krogkväll för några år sen. Och vilken kväll jag fick Underbara, roliga, härliga, halvgalna, fria människor.  Hela kvällen blev en uppvisning i att känna sig rätt, att vara med människor där man passar in, kärlek, omtanke, frihet och humor. En av dem sa till mig att han tycker att jag är fantastisk och att få höra det av en människa som jag tycker så mycket om – det sitter ännu kvar i typ hela kroppen. När jag gick in där och kände mig så liten och låg. Oj, snacka om att vakna till.

Igår var jag tillbaka i byråkratin med två vakna hjärnceller (och de var fortfarande på fest ). Bara igår råkade jag ut för två riktigt grova påhopp på min person som jag inte vet om det var elakhet eller ren jävla dumhet. Jag berättade också för min nya (enda?) vän på jobbet om festen i helgen och hennes svar är ”ja, det är sån skillnad att gå ut med människor som inte vill en illa!”. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på obehaget jag upplever under krogkvällarna med jobbet, men nu förstår jag, hon satte ord på det. Varför i helvete blir ett ställe så konstigt?  

Jag har fortfarande svårt att hitta orden, det är så mycket som pågår i min kropp och själ just nu, men jag hoppas jag får fram min poäng ändå. FAN HELLER! FAN FAN FAN HELLER! Det finns så många omkring mig som jag älskar och bryr mig om – det är bara de som är viktiga i mitt liv och som har någonting att säga till om när det gäller mitt värde och vem jag är.

Om inte allt det här var tillräckligt så avslutades natten med behandling av en kiropraktor på bästa vännens golv halv sex på morgonen. Min rygg knäcktes ut så att människor som sov vaknade till av oljudet Igår kväll låg jag i soffan, åt värktabletter och var säker på att läkarbesök var det enda rätta idag OM jag skulle kunna ta mig ur sängen. Ikväll har jag tränat, rullat runt på ryggen på golvet utan minsta smärta någonstans och min rygg känns friskare än den gjort på hur länge som helst.

Wow.

Segt, klister, vardag, trött

Jag hade svårt att somna igår kväll inför ankomsten av en helt ny arbetsvecka. En minut efter jag hade somnat ringde väckarklockan (i realtid var det flera timmar senare). Hela dagen har gått i ett segt, klistrigt töcken. Precis som hela förra veckan (förutom tre timmars galen dans i fredagsnatt ) Vilken trötthet jag lever i just nu, helt odiskutabel, den intar ALLT.

Hela året hittills känns som jag har gjort ”bokslut” med byråkratin. Vet inte varför men kanske får jag reda på det. Nu kommer svaren till mig också, jag ser saker, saker som jag tydligen varit helt blind för förut. Såna där subtila energier som man säkert plockar upp och som blir en del av den stora, stora känslan av förvirring. Jag har aldrig förstått den bakfylleångest jag känt tidigare utan att ha någonting att ångra, men den verkar sitta i kulturen där. Människor är verkligen bleka dagen efter en fest. Varför sitter sånt i väggarna? Behov av kontroll? Och varför håller man tyst om någonting i fem år för att sen haspla ur sig det efter några glas vin? Hur ärligt är det? Vad ”vet” människor om mig egentligen? Det får mig i alla fall att inse att det finns otroligt mycket saker under ytan där som jag med mina jätteantenner säkert snappar upp men inte förstår Men, fort som fan, tillbaka till den fantastiska DISTANSEN. Det kanske var sista festen med gänget….?