Plötsligt händer det!

Plötsligt fanns Han där. Han den där Stora Kärleken. Han som jag aldrig kunnat tro, bara drömt om, bara kanske trott att Han fanns. Det är såhär det är när det är Rätt. När det är Självklart. Allt det där jag inte trodde fanns. Åtminstone inte för mig. För mig fanns inte den här sortens kärlek. Hur kunde det bli så? Han har funnits där så länge; alltid med det där lilla extra, alltid med känslor, alltid haft något speciellt, köpte sig en plats i mitt hjärta för redan 10 år sedan, redan från början. Det var ”hej” i juni 1999 och det var självklart. Ett möte från förut. Mitt hjärta tillhör nu någon annan. Det tillhör också mig. Vad framtiden än vill så är han så rätt som någon kan vara. Är vi för lika för att leva tillsammans? Är det här så rätt att det blir fel? I så fall ger jag upp. I så fall ska jag alltid leva själv. I så fall är relationer inget för mig. Det är han eller ingen. Punkt.

Annons

Long time, no see

Från och med idag är jag inte längre byråkrat och bloggen ska återkomma med nytt namn, nya tankar och nya underbara tider 🙂

Nytt jobb, nytt jobb, nytt jobb!

WOW 🙂 ! Kan knappt fatta att det är sant! Men jadå, nu byter min blogg namn och det är dags för nästa kapitel i livet. Efter år av stiljte så rör allting på sig nu och jag väljer nya vägar; mer osäkra kanske men NYA. Flytten till ny lägenhet drog ur proppen ur tillvaron verkar det som. Helt säker på nästa steg och också ganska skakig och känslosam – men utan tvekan. FRAMTIDEN ÄR HÄR!

Blogglust

Jodå, det har jag faktiskt massor av, men efter cirka 10 minuter på golvet så låser sig min rygg krampaktigt och min kreativitet försvinner ganska fort. Det tog liksom stopp i min inredningsiver i nya hemmet och fortfarande står datorn kvar på golvet medan jag inväntar nästa inredningsryck. Jag är ganska trött och sliten i höstmörkret och förbrukar lite för mycket energi till meningslös byråkrati, men någonstans bland flyttkartongerna och meningslösheten på jobbet så har tillvaron ändå klarnat betydligt och jag har rest mig upp och sagt nej tack till allt det där som helt enkelt inte tillför någonting. Jag väntar svar på ett jobb jag sökt, de har tagit referenser av chefen, anställningsintervjun kändes faktiskt OK och helt plötsligt är dörren ut åtminstone halvöppen! Det innebär att ta ett hopp ut i det osäkra, det är inget jobb tills vidare och med den snobbiga personalpolitiken i byråkratin så måste jag säga upp mig från en fast tjänst för att ens få chansen att komma därifrån ett tag. Men jag längtar efter att hoppa!! Åh va jag längtar 😀 ! Det ordnar sig ju alltid, på något sätt gör det ju det – det har ju alltid gjort det hittills i min allt annat än stabila tillvaro. Jag vill lämna det där sjunkande skeppet jag sitter i; där kaptenerna fortfarande skriker ”NEJ, det är absolut ingen storm!” istället för att faktiskt fejsa att det är orkan och att man kanske borde agera istället för att ignorera. Nej, låt skiten sjunka!!!! Utan mig.

Fortfarande har inte Mannen I Mitt Liv behagat dyka upp, trots att jag nu har en lägenhet där han också skulle få plats. I och för sig krävs det att han antingen är granne, hantverkare eller kollega eftersom mina kontaktytor med män är ganska begränsad just nu. Krogen lockar inte, jag har levt där så länge, jag kan det livet. OM det nu är där han finns. Nä, lite action nu tack – VISA DIG DÅ! JAG VÄNTAR JU!

Aj, aj, min rygg 😉

Jodå, här är jag!!!

Long time, no see! Efter veckor av flyttande, flyttstädning, nyheminredning och strul med all teknik inklusive bredband så vill jag bara tala om att jag finns här igen. Tydligen är det nya inom inredn ingstrender också att placera ut den tillfälliga datamöbeln och placera datorn på golvet bredvid den – så ser det nämligen ut hemma hos mig 🙂 I väntan på levereans från IKEA är ju frågan hur mycket tid man ska lägga på provisoriska lösningar och hittills har svaret varit – nada. Trots den obekväma tillvaron att skriva så kryper sig behovet att skriva på mig med all större iver och jag ser fram emot en höst i bloggvärlden igen. Tanken är också att bloggen ska fungera som den dagbok jag haft nästan hela mitt liv och den som vill är välkommen att följa. Alla dessa dagar, eller hur 😉

Jag håller också på, efter medicinering och terapi och byte av bostad, att krypa mig upp ur en depression som kanske slog klorna i mig för ganska länge sedan utan att jag egentligen märkte vad som hände. På mitt förra jobb kom utbrändheten som en rak höger; i mitt nuvarande liv har allting liksom hänt successivt, smygande, tagit bit för bit av mig och den jag är. Den jag egentligen är, där någonstans i botten. Att ständigt vara fel person, att aldrig riktigt bli accepterad för den man är på det stället där man tillbringar 40 timmar (minst!!) varje vecka – det tar. Små, små tuggor hela tiden blir till slut till ganska stora bitar som är borta ur den som är jag.  Därtill har jag inte det privatliv jag längtar efter; man och barn och familj och ett annat liv än idag. Sett i bakspegeln var det inte såhär livet skulle se ut idag. Det kan ge mig panik. Men nu vet jag det och har en annan kraft att ta itu med det. Hoppas jag.

Kvällen tillbringas i mitt nya hem där jag trivs som fisken i vattnet 🙂 Nu är jag fri, en vuxen människa som bor för mig själv utan en närgången granntant som i brist på eget liv behöver hålla total koll på mig och mina förehavanden. Inte visste jag att hemmet jag trodde var så rätt var så fel! Något som gjorde mig så förtvivlad för månader sedan är idag redan konstaterat att det var det bästa som kunde hända. Jag är FRI nu. Och en av mina ledstjärnor här i livet, ett av mina viktigaste behov, mina största egenskaper är behovet av FRIHET. Den som säger något annat har otvivelaktigt fel och kan därmed, respektfullt, slänga sig i väggen.

Ikväll är det stort, stort party inom Byråkratin. Och här sitter jag, utan minsta, minsta tvekan, och ser fram emot en kväll i ensamhet i soffan, långt borta från alla byråkrater. För första gången i mitt liv faktiskt så är jag inte en del av en gemenskap och däri finns både styrka och sorg. Styrkan i att våga välja bort, att helt och hållet gå min egen väg och faktiskt välja det som är viktigt här i livet. Sorgen i att bli så ratad som person, en ny erfarenhet som antagligen leder framåt, som öppnar mina ögon, som ger en annan styrka inför framtiden, ett annat sätt att uppskatta det som faktiskt är RÄTT. Missförstå mig inte; det finns människor också inom byråkratin som jag tycker oerhört mycket om och som jag kommer att sakna den dagen jag vinkar adjö. Så är det. De strålar som stjärnor på en jättemörk himmel och de är så lätta att se! Så enkelt. Tidigare hade jag aldrig den förmågan att se de stjärnorna; innan jag fick upp ögonen för allt som kan vara så fel. Kanske en del i att bli vuxen, kanske en nyttig erfarenhet på vägen. Goda råd har jag fått nog av för en oöverskådlig framtid. Jag är lilla-lillasyster-kan-själv-säg-inte-till-mig-hur-jag-ska-leva-mitt-liv!!! Hon kommer jag ännu att vara när jag är 80 år och ve den som vet mer om mig och mitt liv än vad jag gör.

Nu väntar den grekiska maten i ugnen, soffan och rödvinsglaset på en trött men ganska lycklig utter.

Bloggpaus?

Nej, snarare livspaus… Efter tre veckors semester hittas jag fortfarande lättast under min korkek med deckaren i ena handen och rödvinsglaset i det andra; långt borta i en annan värld, en värld av gott och ont med gåtor att lösa. Ibland sliter jag mig från semesterpositionen och handlar något till mitt nya hem eller är social eller packar en kartong – för att sedan återgå i semesterposition så fort jag kan 😉 Efter allt som varit, efter företagshälsovårdens ”hot” att sjukskriva mig i maj så har jag insett allvaret – VILA MÄNNISKA! eller …. ja vad? Gå under? Så jag vilar, men vad vila innebär för mig varierar från dag till dag, och det är det jag följer. Ibland är vila god middag med goda vänner (som ikväll), ibland är vila långa promenader längs havet, ibland ligga på stranden, ibland slappa i trädgården, packa och planera, jobba på katthemmet – ja, vila kan vara väldigt mycket. Huvudsaken är att jag gör vad jag känner för – dag för dag. Den här friheten skulle jag kunna njuta av länge till – men den har tyvärr ett slut 😦 Något jag inte orkar tänka på just nu. Men det finns där. Bara som en tanke än så länge. Ingen riktig verklighet. Ännu är jag fri. Och fy fan vad enkelt allting är då!!!!!

Här är jag!

Återfinns i trädgården, läsande den ena deckaren efter den andra, sippande på ett glas rödvin, långt bort från någon typ av ”verklighet”. Jodå, om fyra veckor ligger jag säkert kvar här; kan inte se vad som skulle kunna slita mig från detta lyckorus 🙂 Livet är helt jävla underbart när jag är ledig.

Jodå…alltså…

Jodå, jag finns kvar men i ganska begränsad omfattning. På bloggen i alla fall 😉 I´ll be back, men just nu äter jag bedövningsmedel (antidepressiv medicin) som gör att det står ganska stilla. Inuti alltså. Orden också. Efter att ha varit en person med mycket känslor och mycket ord är det just nu…ganska stilla. Att titta in i en vägg i flera timmar i sträck är en helt OK sysselsättning just nu. Vila. Jodå, det är jätteskönt, känns som semester i alla känslostormar jag brukar leva i. Det här är bra – en kort tid. Men egentligen är det INTE jag. Ett eventuellt missbruk av antidepressiva ligger långt, LÅNGT borta, jag vill egentligen bara tillbaka till mig själv. Snart.

Semestern närmar sig, bara några få långdragna, sega dagar kvar tills friheten 😀 . Det enda jag lever för just nu, den där mållinjen och friheten som väntar.

Nytt hem i höst, har nytt kontrakt på en ”riktig” lägenhet, förstahandskontrakt. Saknar det privatliv som jag inte haft på länge. Längtar dit. Inreder i mina tankar, typ hela tiden. Känns för bra för att vara sant, så stabilt, så vuxet, så….på riktigt på nåt sätt. Måste våga tro. Det här är min tid. Dags att landa. Kanske.

Midsommar var härlig Bästa vännens bror som funnits där så länge. Tidigare gift, inte längre. Vill ha men vägen dit är komplicerad och risken är att behöva möta honom på födelsedagar och fester sätter lite hinder i vägen. För både honom och mig. Tror jag. Eller också är jag helt ute och cyklar – vilket inte skulle vara första gången i så fall 😉 Kanske ser han mig bara som lillesyrrans underhållande, crazy kompis. Förbaskat trevligt i vilket fall. Vad betydde den natten i mitt livs historia…? Den som lever får se. Som vanligt. Livet är ganska spännande 😉

Sen var det det där med jobbet, men urk va hemskt och jag ska snart glömma det när dörren öppnas inför en månads underbar FRIHET 😀 Förhoppningsvis är framtiden lika öppen där och alla möjligheter väntar runt hörnet. I höst.

Så får det bli

Min antidepressiva medicinering funkar som den ska – jag är avtrubbad, seg och lite borta i skallen, precis som det ska vara 😉 Det är skönt, det är lite semester, lite lugn och ro i känslokarusellen. Det är ju bara tillfälligt, jag är ingen person som ska trubbas av såhär någon längre tid. Bara just nu. Många nerskrivna tankar just nu blir det inte… Visst finns de här, tankarna, i allt snurr, i det som händer, men de vill inte formuleras i meningar och bli förstådda. Om jag vänder mig inåt i vanliga fall är det ingenting mot vad jag gör just nu. Jag mår inte dåligt, jag är bara lite borta 😉

Vid andra försöket fick jag kontakt med en person vid företagshälsovården som fungerar för mig. Jättebra till och med. Han hade förmågan att direkt kunna hitta den person jag egentligen är, under allt det här andra och han kunde lyfta fram det. Nu ser jag fram emot besöken där. Annars har jag tystnat; har inget behov av att prata just nu. Vill bara vara. Det värsta är över för den här gången (peppar peppar ta i trä!!) och nu vill jag bara gå vidare, inte gräva ner mig. Intensiv – ja.

Nu går jag in i semesterperioden vilket utöver långsemester också innebär flera veckor med deltidsjobb. Inte förrän i slutet av augusti jobbar jag heltid igen 😀 ! Det här är precis vad jag behöver nu. Kanske kan jag hitta tillbaka till mig själv någonstans i alla de deckare jag ska läsa på stranden. Eller med vinglaset under korkeken i, än så länge, ”min” trädgård. Kanske är det här sommaren när allting vänder, då allting andas förändring och en oviss framtid finns där framme. Hösten känns alltid som en nystart, oavsett om förändringarna är på insidan eller utsidan. Jag blir nog kvar här på lilla orten där jag hör hemma, bara tanken på något annat känns som att slita hjärtat ur bröstet. Jag ska bara hitta ett sätt att kunna bo här utan att bli deprimerad 😉 Så får det bli.

Dags att dra

Min dator är seg men jag är nog ännu segare, därav min bloggfrånvaro. Det finns tankar men det saknas ord. Efter inrådan av den mycket kloka läkare jag träffat på har jag börjat med antidepressiv medicinering trots att jag inte är deprimerad utan mest påverkad av yttre orsaker ( i klarspråk ska jag äta dem tills jag slutar i byråkratin). Hittills känns det rätt, jag behövde det tillskottet i min serotoninnivå för att det skulle lätta lite. Och jag fyller min tillvaro med allting som ger någonting, allt det där som tillför, tar bort allt det andra som kan väljas bort. Det hjälper också.

Idag har jag blivit överrumplad av min hyresvärd och uppsagd från min lägenhet. De har vetat om det ett bra tag men valt att inte säga någonting till mig 😦 Det är det som gör mig mest besviken, att jag skulle flytta ”visste” jag  ju redan, men att de valde att tiga har jag svårt att köpa idag. Det förklarar varför jag inte fått svar på alla mina frågor. Innan det här hände har jag velat mellan att stanna här så länge det går eller att flytta så fort som möjligt. Det beslutet blev ju väldigt enkelt nu. Idag har jag också sökt årets första nya jobb. Dags att bryta upp från fler ställen än ett, hoppas jag.

Mitt i allting så fungerar jag och mår bättre än jag gjort på flera månader. Livet är…oförklarligt.